lördag 7 juni 2008

Sista bloggen det ääääääääär

Igår surfade jag (Olzon) för sista gången på – som jag tror – ganska länge. Jag stod raklång upp på brädan en gång. På knä stod jag ett flertal gånger. Häftigare än Hålle (nästan)! Solsken. Värme. Blue sky. Vattnet var givetvis iskallt, men med en skön Nurejevdräkt ordnar sig allting. Och jag stod faktiskt upprätt en gång. It's tlue!

Den vite mannen
Papalagi
med vänner.


På morgonen ner till Santa Cruz var vi med om en läskig grej.
En Google/ Yahoo /Intel /Macintosh /Hewlett-Packard medarbetare hade, som det verkade, haft ett hektiskt sista dygn. Ty vid ett rödljus i korsningen El Camino Real/California Avenue orkade han inte längre. Fellowshipkaravanen blev sinkad med över en halvtimme på grund av detta (vårt mål var att fånga morgonens tidiga flodvågor mellan 8 och 10 am). Killen var av indisk härkomst och i tjugofemårsåldern, dyrt och typiskt kaliforniskt klädd (casual/sporty) och satt och sov i sin splitternya volvo. Vi tutade och tutade, men den lille miljonären sov så sött. Jag och en annan spouse (Rob från England) gick fram till den unge mannen och försökte väcka honom, men han var helt väck. Men som den gamle sjukvårdare jag är kunde jag utan vidare känna hans puls och därtill hans spritdoftande andedräkt. Men vakna ville han inte. Jag och Rob lyckades gemensamt manövrera volvon in till trottoaren och där fick den stå tills polis, brandkår och ambulans kom på plats. Vi såg honom vakna till av brandmänens bryska tag och vi såg också att han inte förstod någonting. Sen hörde vi något om diabetes och kollaps och koma. And that was it – we åkte vidare till Santa Cruz för att surfa, och kände oss jätteduktiga och snälla och det gjorde ingenting att vi kom för sent, för det var jättestora och bra vågor även efter 10 am. Och jag stod upp, raklång, nästan två gånger...

I förrgår hade vi skolavslutning hemma hos vice Knight-chiefen Dawn. Vi har graduerats och

Susen får diplom.


diplomerats, skålats med och talats till, ätit tårta och druckit champagne och pussats och kramats – och nu finns det ingen
Mamma och pappa har tagit studenten.

återvändo, inga ursäkter, inga "ska bara", längre; vårt friår de lux är över. Finished. Terminado. Ende der Rutschbahn. I morgon (läs: i dag) måndag går planet. Hem. Till Europa. Sverige. Halland. Förlåt – Stockholm. Hur kunde tio månader gå så fort? Och hur hade vi det egentligen? Tja, det lär väl dröja ett tag innan man kan formulera något slags eftermäle, bortom det faktum att vi har haft en paradisisk tillvaro (trots inte så lite gnäll). Sista bloggen – höljd i Stanford Cardinals färger vitt och rött – avslutar vi hur som helst med THE lista över California pros and cons.

Saker vi kommer att sakna:
Whole Foods (ekologisk matvaruheaven). Kolibrin. Tvättbjörnar. Blommor. Blommor. Blommor. Palmer. Blue skyes varenda dag. Sovmorgon när och hur ofta man vill. Queen size beds. "Hi, how are you?" (Jo, faktiskt). San Francisco. Santa Barbara. Highway 1(fast det är en väg men den är så fiiiin). Turn on red (i alla fall när man får göra det själv, svänga höger fast det är rött, alltså). Stilla havet. Vilda havet. Surfing safari i Santa Cruz. The mountains. Apple Jacks. Solen. Värmen.

Saker vi inte kommer att sakna:
Bilar, SUV-ar, pick up trucks à la Belgian Blue. El Camino real, freeways, highways. The Dish (asfalterad höskulle där
Vår hyrbil är från Oklahoma.

anorektiska tanter går frenetiskt – helst när solen steker i zenit). The health care system. De fattiga och de rika. De bruna och de vita. Heltäckningsmatta i köket. Heltäckningsmatta överfuckingallt. "Private property, no trespassing". Ohäftade tidningar. Dödsstraff. Ölreklam. KFC-reklam. Pizza Hut-reklam. Reklam, reklam och reklam. "Fine" (som enda acceptabla svar på "Hi, how are you"). Vinterregnen. Mexican food.

Vem vann? Vi får se. Tack alla snälla mänscher som orkat med oss ända hit. Vi syns inom kort – i köttvärlden!




Susens tår skall snart åka till Sverige.

måndag 2 juni 2008

Good news

Det här med att befinna sig i USA och behöva vård – det är ju förstås öken. Ja, inte vad gäller själva vården, då; de har till och med Carl Larsson-reproduktioner på väggarna i undersökningsrummen, så mer hemtamt kan det väl inte bli. Det är efteråt som öken-feelingen infinner sig, särskilt om man inte är rätt försäkrad. Och det var inte jag den där dan i slutet av februari när jag var tvungen att åka in till E.R. med anledning av en komplikation som hade att göra med mitt välsignade tillstånd. Över 9000 dollar står det på slutnotan... eller slutnotorna, ty allt är decentraliserat; för ett


Apropå barn: "Dogs are the new kids",
stod det på en tröja i en djuraffär i Castro,
där vovvarna är påfallande många – och bortklemade.

och samma besök kan man få flera räkningar: läkarna skickar sin, själva sjukhuset sin und so weiter. Vill man ringa och kolla gäller det att ha ordning på sitt "medical record number", för att inte tala om sina olika "accounts". Toppa med ett trilskande försäkringsbolag och inse hur trött man blir. Sammantaget har det varit en ångestladdad Hårgadans ända sedan i vintras, men just i dag verkar det äntligen som om vi anar slutklämmen (peppar, peppar!). Försäkringsbolaget låter meddela att de nog ända ska betala. Tjat lönar sig. Men mitt i känslan av jubel och lättnad kan jag inte låta bli att undra: inte ens de värsta privatiseringsivrarna i Sverige kan väl vilja ha det så här?




...och det här är väl djurens helgon, San Francisco av Assisi. Avbilden står i basilikan Mission Dolores. Notera inte bara kvasten utan även katten, råttan och hunden.


Vi har varit
i San Francisco igen. Igen och igen, förresten; vi har varit där alldeles för lite vilket är en skam. Staden förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad vi slöhögar förmått uppbåda på nästan ett helt år. Ännu mera skamligt är att vi hittills missat sådant som utgör viktiga delar av SF-turistandets grundkurs, såsom

"Detalj" i en av jättemuralmålningarna på Kvinnornas
hus: 1993 års Nobelfredspristagare Rigoberta
Menchú, som kämpar för indianderna i Guatemala.


Castro och Mission. Men i helgen var vi där. Gatan Castro var fin med alla regnbågsflaggor och precis som i Stockholm är gaykafémenyerna utsökta. Utanför en av de mindre affärerna satt ägaren och önskade alla som passerade "happy pride"... ja, inte mig då, av någon anledning, men ändå. Men Castro är mycket mindre än vad jag föreställt mig. Fast det är ju å andra sidan Golden Gate också.

Vi ville också hinna se några av de 600 muralmålningarna (några signerade Diego Rivera) som smyckar Mission och vår mexikanske bästis Ezequiel, som var med oss, visste precis vart vi skulle gå.
Och efter den turen kan vi konstatera att somt mest är klantigt kladd, annat är gripande, episkt, vackert, skickligt. Konst, helt enkelt.

Anders, Ezequiel och muralmålning.

Jag sänder fortfarande Homeland Security tacksamhetens tankar för att de lät mig behålla Anders här. Han får alltmer inta rollen av vårdare/övervakare – stackarn. Jag går in i dörrar och ramlar omkull och går vilse som aldrig förr. Men då är Anders där och blåser på brutna naglar, torkar tårar och knyter mina skor. Tur för mig!

lördag 24 maj 2008

Käre Lars!

Hej, jag (Olzon) har varit i Austin, Texas huvudstad. Det var en upplevelse. Som alla Svenskan-läsare naturligtvis känner till har Lars Gustafsson varit professor här (romanen Tennisspelarna utspelar sig i Austin) och han brukade i sina artiklar sällan missa att framhållla stadens förträfflighet. Vad som attraherade Gustafsson kan man fråga sig, men kanske var det barerna, restaurangerna och alla fulla ungdomar på 6th street? Eller var det de ståtliga skyskraporna? Eller motorvägarna genom staden? Svårt att säga så klart, men jag har


Var det det här som Lars gillade?


klara problems med att visualisera Västerås-Lars sitta och digga blues på Antone's eller country på Broken Spoke. Men man ska inte vara fördumsfull. Lars kanske blev värsta rocksnubben när han äntligen fick lämna det kalla och vindpinade Arlanda till förmån för ett hypermodernt och exklusivt Texasuniversitet, grundat på oljemiljoner, Stetsonhattar och cowboyboots. Han spelade tennis i alla fall, det vet jag (se ovan). Och från tennis till rock är steget som bekant inte särskilt långt (Wilander, Torell, Olzon, Richards).

Nåväl, Austin Rocks!
(Som min vän frilansjournalisten Paul Kvinta, bördig från Texas, skulle uttryckt det.) Det är onekligen med viss rätt staden kallar sig "Live music capital of the world". Antalet venues (musiklokaler) är vid en jämförelse med Stockholm skrämmande; i Austin Chronicle, som kommer ut en gång i veckan, listas över 150 permanenta ställen för livemusik. Bland dessa är många mindre barer och klubbar – men likväl. 150 stycken!!! Mycket är koncentrerat till 6th street med omnejd, här är det dock ganska turistigt och på många ställen en ständigt pågående "Sweet home alabama/cover bands-festival", men naturligtvis finns det guldkorn också i

Eller det här?


dessa kvarter, såsom t ex ovannämnda Antone's på 5th street eller Emo's på Red River street. Den mer trendkänslige – och musikaliskt skolade – besökaren väljer dock att lämna Austins Stureplan för mer perifera South Congress Blvd eller South Lamar Blvd där man hittar Continental Club, Saxon


Kanske det här.


Pub och inte minst countrystället Broken Spoke, som mellan 8 & 9 pm på torsdagar lär ut linedance för den som är intresserad. Jag var INTE intresserad; jag hatar linedance!

Jag var tre dygn i Austin. Hur var vädret kanske ni undrar? Jo tack, runt 100 grader Farenheit mest hela tiden. Till och med Texasborna talade om värmebölja – men eftersom jag var van vid tidigare värmeböljor från Palo Alto (se tidigare inlägg), så gjorde inte värmen mig så mycket. En som verkade lida i värmen var en svart, tjock, kedjerökande kvinna som hängde runt på mysiga Super 8 Motel där jag bodde i två nätter. Hennes apparition fick genast igång mina fantasier om Den Andre. Eller rättare: Det Andra Amerika. Här hade vi en stackars svart socialbidragare och narkoman som några dagar i månaden har råd att bo på motel (just de två dagarna jag råkade bo där), vars tillvaro är trasig och

Knappast det här.


hopplös och eländig, och jag led och tänkte: fy fan vad bra jag har det. Sedan råkade jag se henne med en städvagn (och cigarett) och alla mina tankar gick istället till Kapten Haddock i Plan 714 till Sydney.

Ja, det är inte lätt att vara rik och snygg och samtidigt behålla kontakten med den obehagliga verkligheten, men jag försöker, jävlar att jag försöker. På 5th street stötte jag en kväll ihop med en stackars saxofonist (svart så klart) som hade blivit av med allt, påstod han. Han hade spelat med B B King och alla möjliga andra storheter, men nu stod han och tiggde ihop pengar till ett motel room för sig, sin fru och sin dotter. Hjärtskärande onekligen. Varför stod han och tiggde när han tidigare varit en sådan stjärna, undrade jag försynt. Då fick jag veta att en större operation hade ruinerat honom. Illa, tänkte jag och ville ge

Förmodligen det här.


honom en dollar eller två. Men jag hade bara 20-dollarsedlar och det tyckte jag var för mycket (det tyckte inte den forne storstjärnan). Då föreslog han att vi skulle gå till en nattöppen butik i närheten och växla, och efter långdragen tvekan gick jag med på det. På vägen dit morsade en annan professionell tiggare på den gamle saxofonisten och något i hans blick (ett stråk av beundran/avund) gjorde att jag plötsligt ändrade mig. Nej, jag ville inte hjälpa hans sexåriga dotter från att svälta ihjäl. Varför? Det bara var så. “God bless you, man” var det sista saxofonisten sa till mig, och jag tänkte: fy fan vad jobbigt det

Utan titel.


är med tiggare, svarta, fattiga, narkomaner, alkoholister. Jag tänkte också: jag vill hem till Östermalm, där slipper vi sånt!

*

Den som väntar på något gott... powwow-videon som utlovades i förra inlägget kommer här istället – och nu i redigerat skick. Se, förundras och beundra mina (Susens) nya editing skills. Jag bara säger: Hollywood är nära! Ganska, i alla fall (60 Swedish miles).

video

torsdag 15 maj 2008

100 grader and counting...

Det är värmebölja här, över 100 grader på sina håll (okej, 40 "riktiga" grader, då). Meteorologerna säger att vi har några "most unpleasant days" framför oss. Vår gov, Arnie S, har gått ut med en allmän uppmaning till alla medborgare att dricka vatten, ta en kall dusch, hänga på varuhus om hemmet saknar air condition och absolut inte förlita sig på fläktar. Hettan är som ett skruvstäd som trycker ner en i asfalten om man försöker sig på att gå eller cykla. Så vi har hyrt bil nu igen.

Softball med charterresan och bruten armbåge. Hur gör han?!

Klockan är 23, vi har just ätit - Olzons mumsiga specialsallad - i pation där det just nu bara är 88 grader. Inte en enda insekt förstörde middagsstunden. Skönt men spooky. Jag förstår inte hur det går till.

För övrigt är det rena rama badkarssyndromet över vår tillvaro nu. Tiden rinner allt snabbare mot det svarta avgrundshål som leder rakt in i verkligheten. Det är dags att göra bokslut och börja packa. Charterresan bbq-ar, minglar och campar något helt frenetiskt nu, som om det vore själva livet som gick mot sitt slut. Själv ska jag på silent retreat på lördag. Jag och min mindfulnessgrupp ska meditera hela dagen. Låter inte det väldigt kaliforniskt? Anders har ätit "roliga" kakor med sina amerikanska kompisar och lyssnat på eonlånga runksolon av gamla Greatful Dead-medlemmar i San Francisco. Det låter också väl kaliforniskt. Så det är väl på tiden att vi kommer hem nu, innan vi flummar ner oss helt.
Fest i byn: en helt vanlig lördag utanför ett av alla dorms.


Jag ska bara få iväg Anders till Austin först. Det är inte så lätt. Inte för att han inte vill, för det vill han ju. Men vi måste hitta på ett sätt att lura avståndet - 280 svenska mil enkel väg - så det går att köra sträckan utan att det blir odrägligt. Det är ju halva grejen, liksom; konceptet, treenigheten, poemet "mannen-bilen-vägen" viftar man inte bort bara så där. Det är snudd på non-negotiable. Och så ska det vara.

Apropå det har Anders nu gått samma förhandlingskurs som jag (se förrförra inlägget). Men medan jag workshoppade ihop ett hyfsat medianvärde på drygt 2200 poäng, krossade Anders sin förhandlingsmotpart - jättekända tv-ankarstjärnan Witty från Shanghai - med 13000 poäng. Han tror att resultatet har inte så lite med grav språkförbistring att skaffa. Det tror inte jag. Anders är så duktig.

Förresten, kolla vad vi håller på med, då: bakar barn!

Här en liten videosnutt från Stanfords årliga powwow. Stanford är bara en av alla anhalter när indianer åker runt Nordamerika för att träffa varandra och dansa. Den som dansar bäst kan vinna pengar. Det här tror jag är en gräsdans. Det finns till exempel ox-, uggle- och buffalodanser också.

lördag 3 maj 2008

Möte med borgmästaren!

Om man är Knightfellow (eller spouse, som en annan, Olzon alltså) händer det ibland att man får vara med om de mest märkvärdiga ting. Plötsligt står man där framför borgmästaren av San Francisco och kan ställa honom till svars för "all the pot-holes"* i hans vackra och spännande stad. Jo, ni läste rätt: vi träffade honom in person, i hans ståtliga palats – City Hall in Civic Center – som enligt turistbroschyrerna till och med är större och mer påkostat än Capitolium i Washington D.C. Det må vara hur som helst med den saken, tjusigt var det i alla fall. Och tjusig var också borgmästaren,

Här har du kardan, Gavin!


Gavin Newsom, som är den yngste på posten sedan slutet av 1800-talet. Gavin Newsom har ett munläder av sällan hört slag och ser ut som en "entrepreneur" från Silicon Valley med slickad frisyr och oklanderlig kostym och ett aldrig avtagande leende. Newsom är mest känd för att ha öppnat stadshusets portar för homo-äktenskap, något som i de flesta kretsar utanför det liberala San Francisco anses som ett brott mot Gud och fosterlandet, mm, mm (varken Obama eller Hillary vågar, enligt Newsom, öppet stödja homoäktenskap!). Men SF är ju inte som andra städer – vid det senaste valet (Newsom sitter på sin andra mandatperiod) fick han nästan 75% av rösterna.

När vi först träffar Gavin, som jag och Susen numera kallar honom, håller han en presskonferens/ monolog om sitt lyckade arbete med att få bukt med hemlösheten i San Francisco. Pressen består av fyra "on the record"-journalister och 20 distingerade "off the record"-dito från Stanford. Alla frågor besvaras utan tvekan och med minst 15 minuters svada. Otroligt, faktiskt. Min respekt för amerikanska politiker skjöt i höjden igen, efter att legat och skvalpat i dyn sedan


Seg presskonferens tycker Knight-staff Barbara.


kriget i Vietnam. Vilken man! Vilken otrolig svada! "Hemlösheten är inte längre ett problem – det är fattigdomen som är ett problem". Vem kan motsäga det? Och när han får frågan från en "Off the record-spouse" från Sverige om vad han tänker göra med "the pot-holes" i staden, då ler han så där som bara Gavin kan göra och svarar: "I'm sorry, but that's really an issue– it's always a struggle between pot-holes or people" Vad säger man? Världsklass!

* Som den minnesgode läsaren säkert inte glömt, så var det ju pga ett "pot-hole" som Olzon vurpade med cykeln förra veckan.

måndag 28 april 2008

Anders Olzon–USA: 0-2

Sista fredagen varje månad är det stor cykeldemonstration i San Francisco, Critical Mass. I fredags var jag (Olzon) och sex Knightfellows med (Susen stannade dock hemma och vilade - hon är så trött nu för tiden). Det var superhäftigt, med säkert över 1000 cyklister som "tog över" gatorna i SF. Folk klädde sig knäppt och tokigt, lite här och var så pulserade det skönt från rullande ljudanläggningar med ösig och passande musik såsom t ex Kraftverk, Sly & the family Stone och Rolling Stones. Det var värme och glädje och fest i staden. Olzon var på topphumör och sjöng med och plåtade med nya fina kameran (se tidigare inlägg). De flesta

Anders vurpa, fångad av vår Knight fellow Ezequiel.

bilister, mot vars existens demonstrationen i huvudsak riktar sig, var snälla och glada de också (med undantag för en och annan tatuerad pickuptruck-förare med bockskägg och rakad skalle, så klart). Till och med polisen, som glänste med sina Harleys verkade tycka att Critical mass är en good thing.

Men gatorna i SF, de är inte som gatorna i Stockholm, dels är de kraftigt kuperade och dels är de synnerligen illa underhållna - stora hål öppnar sig plötsligt när man cyklar och diggar och snackar och mår toppen. Så vad händer? Jo, man panikbromsar med frambromsen - ty några fotbromsar finns det så klart inte på de amerikanska cyklarna - och man gör därmed värsta vurpan och tar emot med händerna och får styret (eller kameran) i revbenen och fler än jag ramlar, bl a min ungerska vän Gabor från Budapest.


...men som den man han är, reser han sig

på nio och fortsätter (i orange boa och

gröna Deere-tröjan, förstås).



Man är 46 år och känner sig plötsligt som 12, fast kroppen känns som 56 och över 100 blickar riktar sig oroligt mot farbrorn som inte kan cykla ordentligt. John Deere-tröjan stramar och hjälmen, den sitter fortfarande på. Det gör ont i revbenen och lite grand i armbågen, men det är inte värre än att jag kan fortsätta demonstrera mot massbilismens terror i en halvtimme till.

När jag kommer hem till mamma Susen tror hon att pappa är full, men det är han inte. Han har bara druckit tre öl och ätit massor med god vietnamesisk mat tillsammans med vänner. Men han har ont, jävligt ont. Han ramlade och slog sig. Nej, han hade inte druckit. Inte . Mamma Susen ser orolig och lite arg ut. Vem är det hon är tillsammans med egentligen? Tycks hon fråga sig. Hjälmen glömde han förresten på tåget. Och han frågar sig: var är värktabletterna? Natten blir svår. Smärta, ångest och drömmar om astronomiska sjukhusräkningar. Mamma Susen tröstar dock och vaggar lillefar till sömns med passionerad ömhet och garantier om evig kärlek.

Dagen efter är Olzon&Schultz bjudna på stor och viktig födelsedagsfest hos Rick och Linda Young med hela Charterresans elit på plats. Festen börjar vid 6pm. Under dagen tilltar emellertid Olzons värk. Så i stället för att åka och handla ingredienser till en grekisk sallad åker man till akuten (Emergency Room) på flotta Stanford Hospital & Clinics. Där är det precis som hemma: fullt, rörigt och totalt vedervärdigt. Obegripligt, tycker både Olzon och Schultz. Hur rimmar detta med den dyra sjukvården i USA? Varför ser alla sökande så fattiga ut? Varför är alla svarta eller mexare? Var är kaukasierna? Undrar Olzon. Är detta verkligen Stanford? Undrar Schultz. Har vi verkligen kommit rätt? Undrar båda. Men eftersom väntan tar över sju timmar, så hinner vi sätta oss in i sakernas tillstånd. Så här ligger det till: eftersom sjukvården är så dyr i USA så väntar man (om man är låginkomsttagare) in i det sista med att söka vård, och för de allra fattigaste (som givetvis inte har någon sjukförsäkring) har sjukhusen skyldighet att vårda, vilket gör att Stanfords akut mer påminner om en väntsal till socialen eller systemet än till ett sjukhus med världsrykte. Nåväl, gott så.

Mitella heter "sling" på engelska.

När jag äntligen får träffa en doktor, visar det sig att jag har en fraktur i vänster armbåge som skall vårdas med mitella och värktabletter i 2-3 veckor. Ingen tennis och ingen cykling. Men jävligt starka och justa painkillers. Vad det kommer att kosta? Förhoppningsvis inte mer än 1 500 sek, som är självrisken för min föräkring från Folksam. Om Folksam inte vill betala blir det väl runt $1 500 i stället, typ. That's America, folks!


*

Ja, vi lever i värsta rovdjurssamhället (även om det är väldigt varmt och najs för närvarande) som samtidigt är jordmån för de underligaste av individer. Medan vi satt där och var färdigbehandlade på akuten men ändå hade över två timmars väntan framför oss till följd av allt "paperwork" som måste färdigställas, dök en kvinna i silverpage, gabardinbyxor och nåt slags topp med änglavingeliknande ärmar upp. Hon såg ut som Karl-Bertil Johnssons ömma och gudfruktiga moder i fejan. Det vill säga, hon såg helt galen ut. Hon visade sig vara volontär från Sacramento. Det innebär att hon ägnar lördagkvällar åt att gå runt där på akuten och lägga huvudet på sned och nicka entusiastiskt. Varför då? Jo, hon vill "give something back to the community". Visst är det fint? Näej, det är något smetigt och ruttet över det hela, välgörenhetspruseluskor med krucifix i handväskan, liksom. Blä.

Och i dag råkade jag läsa i Anders kurslitteratur i Urban History, att de deprimerande, sprawl-befrämjande motorvägarna som skär landet i remsor och skapar stora döda ytor som inte går att utnyttja, faktiskt är uttryck för rasism: tanken föddes på 30-talet ur en ohelig allians mellan bilindustrin, byggföretag och alla andra som tjänade på saken. Den realiserades på 50-70-talen. Strategin var att dra vägarna rakt genom bostadsområden med svarta och fattiga och när det var som värst gjordes på detta sätta 37 000 amerikaner hemlösa varje år. Som brorsan skulle ha sagt: "USA ut ur Nordamerika!"


söndag 20 april 2008

Fetto och Svullo med vänner

Kära läsare!
Det blir allt svårare att skriva skojiga bloggar. Livet och tillvaron är så dyster och alldaglig. Studier, studier, studier. Sol, sol, sol. Några Redwoodträd och lite hav. En Pontiac G6 och en Canon G9. Ja, ja. Yada, yada, yada. Ge mig något nytt att skriva om! Ge mig en ordentlig och fundamental totalupplevelse, typ Restaurangernas Dag I Kungsan eller Nationaldagen På Skansen. Någonting att ta på liksom. Så satt jag (Olzon) och tänkte på lyxbiblioteket häromdagen i den sköna skinnfåtöljen med den trådlösa internetuppkopplingen till den oförskämt billiga datorn (gratis faktiskt).
Skogspingis med Anders och Henry Miller-Magnus.

Händ! Tänkte jag. Ske! Tänkte jag också. Och plötsligt hände faktiskt något. En överviktig Stanfordstudent som låg och slumrade i en skön skinsoffa väckte plötsligt alla hårdpluggande övermänniskor med att råka sparka ner en vacker och säkert antik lampa från ett sideboard (ja, biblioteken (18 stycken) i Stanford är mycket fina och mysiga) intill soffan. Blickar vänds.
Högt i tak på Miller-biblioteket.

Ett och samma fokus. Great tensions. Ilska, hat, återhållen vrede. Lampan klarade sig, studenten somnade om. Klockan är 4 pm. Jag är 46 år och har dagen innan fått reda på att jag får stanna i USA till 30 juni. Jag är tillsammans med en tjej som är 41 år. Hon är lite rund om midjan och har en bror som heter Christofer.
Bror Christofer fick också stryk – till sist.

Han är på besök här i USA. Han vet allting, till och med mer än Hans R och Jesper H. Hans passion är tåg. Obegriplig typ, men trevlig, på det hela taget.

I helgen var vi i Sacramento och stillade hans begäran efter tågdunk och lokförarhemlisar. Old Sacramento var som på Skansen fast i USA, med tre miljoner giftshoppar och salooner och barer och hästar och vagnar och cowboys, det kändes nästan som på riktigt – det var på riktigt, det var ju USA. Något som knappt kändes på riktigt – men det var på riktigt, det också – var Henry Miller Library i Big Sur. En oas! Ett pingisbord. En svensk (Magnus Torén). Och så böcker av Henry Miller (och andra eminenta författare).
Henry Miller bodde över 20 år i Big Sur, en halv mil söder om det lilla hus som inhyser biblioteket. Bibliotek och bibliotek förresten, stället kändes mest som ett antikvariat mitt i skogen, vid vägen, vid havet, i USA. Men bakom det lilla huset, under bar himmel, fanns det två studieplatser med internetuppkoppling,
Sacramento: Nästan som på Skansen.

och i en liten redskapsbord fanns det mängder med böcker och, får man förmoda, intressant arkivmaterial för den hugade. Magnus arrangerar också med jämna mellanrum konsertaftnar i den lummiga trädgården (bl a har Patti Smith, Laurie Anderson och Ramblin' Jack Elliot spelat gratis där)
Santa Cruz: Nästan som på Grönan.

och den 23 maj skall jag och Susen tillbaka till Magnus och hans lilla bibliotek i skogen och lyssna på Cluster. Och jag ska ha revansch i pingis (han slog mig med 11-1)!

*

...vilket ju bara bevisar vad jag hela tiden påstått, nämligen att jag är bättre än Olzon på pingis. Jag fick nämligen "bara" stryk med 2-11 av den däringa Magnus.

Förresten är Olzon också lite tjock.
Så det så.

Ska du köpa/sälja bostad? Börja nytt jobb? Här är några tips jag fick en obehaglig (=jobbig workshop) men nyttig eftermiddag tillsammans med Maggie A Neal – före detta äktenskapsmäklare, numera fruktad och globalt (förstås!) beundrad förhandlingsexpert på Graduate School of Business:
• Förhandla aldrig om bara en sak, försök i så fall att bryta ner frågan det gäller (t ex lönen) till flera frågor. På det viset blir det lättare att ge och ta i förhandlingen ("om jag får högre x, kan jag tänka mig lägre y").
• Förhandla om allting samtidigt, och beta absoult inte av de "lättare" frågorna först; då har du/ni ingenting att komma med om och när det hettar till.
• Vad är viktigt för dig i förhandlingen? Vad är viktigt för motparten? (Fråga motparten!)
• Vilka är dina alternativ? Har du koll på dem, är det lättare för dig att resa dig och gå (=ditt kraftfullaste vapen; motparten har ju också intresse av att den här förhandlingen blir av) om saker och ting verkar gå åt pipsvängen.
• Se till att inte bara ha ett reservationspris ("bottom line") utan även ett betydligt mer optimistiskt mål. Varför? Annars fokuserar du bara på din "bottom line" och blir nöjd bara du hamnar strax ovanför det priset – det fick vi allihop bittert erfara under den förhandlingsworkshop vi utsattes för; reservationspriset blir som ett svart hål som man hjälplöst dras in i, det verkar vara samma fenomen som vid mötande trafik på en trång väg; tittar man på det andra fordonet, kör man in i det.
• Avslöja inte din "bottom line"; gör du det kommer motparten att tycka att du är oärlig och att han/hon får göra hela förhandlingsjobbet).
• Se till att du är den som lägger första budet (utom ifall du sitter på mer info än motparten):
– motparten kommer att tvingas justera sitt bud så att det närmar sig ditt.
– motparten tvingas tänka mer på sin egen "bottom line" (och därmed "dras in" i det).
• Ditt första bud ska vara just hitom "crazy":
– du vill ju inte att motparten ska acceptera ditt första bud (då kommer du att tro att du lade dig för lågt)
– du vill inte heller att motparten ska resa sig och gå; du vill ha ett MOTBUD.
Stilla havs-beach utmed California 1: Nästan som på Sudersand.

• Hur vet du att ditt första bud är just hitom "crazy"?
– Förbered dig (ta reda på fakta om motparten)
– Motivera ditt bud (ökar motpartens vilja att se saken från din sida) – helst så objektivt det går.
• Never do the dance of joy! Tycker du att du "vunnit" förhandlingen – visa inte det, motparten lär inte glömma det i första taget.

That's all, folks!

*

Trodde ni ja.
Men nej, räfst och rättarting mot oärlig och tendentiös journalistik – så här ligger det nämligen till: jag (Olzon) och Susen spelade en pingismatch mot varandra också. Vem som vann? Just det, precis – undertecknad vann med 11-5. Just like that. THAT'S all folks.'

*

...som sagt: yada, yada, yada.