Ring klocka ring!

Det är nyårsafton klockan 11 am i Silicon Valley och solen skiner! Susens släktingar har lägrat sig och de två små liven från Kärrtorp (tvillingar, åtta år) sitter och spelar Super Mario (som inköptes i förrgår på Fry's) i soffan sedan fem timmar tillbaka, förhäxade, fastnitade, rödflammiga och icke kontaktbara. Susens mamma röker Right och Susens syster powertränar på YMCA. Livet är underbart och annorlunda. Susen har förresten varit magsjuk. Jag sitter i mitten av alltihop och skriker TYST! med ojämna mellanrum. Det är så spännande och viktigt med släktbesök.

Vår bilsemester slutade med en liten familjetragedi på självaste julaftonskvällen. Efter att vi varit i Yosemite's nationalpark, som ligger högt upp över havet och således kunde bjuda på en riktigt white christmas, blåkörde vi hem till Palo Alto för att kunna fira lite

Julafton. Före tragedin.

mysig jul tillsammans. Vi kom hem vid sjutiden precis när ALLA affärer hade stängt, så julskinkan och sillen och nubben fick vi skippa. Det blev burklinssoppa och Pinot Noir istället. Susen började okontrollerat på kvinnors vis plötsligt gråta, men när hon öppnade paketet med en flott cashmere/silk pullover från pappa blev hon glad igen. Pust!

Efter detta satt vi sedan i våra julklappskläder (Jag fick en Fedora av Susen) och tittade på American Graffitti. Tyvär zonkade pappa ihop redan efter en halvtimme (det var han som hade blåkört), så Susen fick sitta ensam och titta på gamla amerikanare och milkshakes. Sad, sad christmas eve!

*

Här har en annan stått för ett slags ofrivilliga och för tidiga nyårsfyrverkerier. Sprut ur alla hål. Det är väl historien som upprepar sig; de dumma europeerna kommer till det nya landet och smittar ner oss stackars immunoförberedda infödingar.

Men annars är det förstås en overklig lycka att, om än för en kort tid, få ha sina allra näraste och käraste hos sig. Och att ha barn med sig vart man går, eller hoppsar som numera är näst mest frekventa transporttekniken efter bilåkandet, är

Fastnitade. Förhäxade. Icke kontaktbara.

ju en ögonöppnare. Vi har fått syn på saker vi inte sett förr; t ex hjortar på The Dish. De är nästan lika många som ekorrarna men håller sig till skillnad från dem stilla, och det är väl därför vi inte sett dem fastän de är nästan alldeles framför näsan på oss. Skunk och Belgian Blue-kottar har vi också fått uppleva, tack vare Igor och Leopold.

Olzon och jag försöker att inte verka alltför "been there, done that"-aktiga – om inte annat för att det straffar sig. Som igår, i Half Moon Bay, när vi lät släktingarna uppleva Havet. Det var en succé. Tills det – havet alltså – plötsligt fintade

Leopolds nya strandpolare.

oss. Det var tidvattnet som lurigt återerövrade stranden. Olzon och mamma Grethel blev alldeles blöta om fötterna. Ändå lät vi barnen springa runt barfota i vattenbrynet, bara några meter från de rytande, brytande vågorna; som om vi ingenting lärt oss. Plötsligt kom en våg och knuffade omkull Igor och sög tag i honom. Leopold lyckades få upp brorsan på benen men han var förstås alldeles genomblöt. Läbbigt.

I dag är det nyårsafton. Mamma Grethel är förkyld, och eftersom jag bara nästan är frisk, blir det celebration och skumpa i all enkelhet här hemma på pation, den med utsikt över San Francisco Bay, ni vet. Det ska nog gå, det med.

Syster Pysse och mor Grethel på vakt mot havet.

Och vad Olzon vs La Famiglia anbelangar, så överdriver han bara; han beter sig som om han varit ingift hur länge som helst. Ett kap och en svärmorsdröm, det är vad han är. Världens bästa, helt enkelt.

Svärmorsdröm: våt, men i ny, fin jacka.

Take me home country road!

Att köra bil i USA är häftigt. Det bara är så. Och eftersom Susen har drabbats av någon slags trafikpsykos som gör att hon inte gärna kör bil (annat än när hon måste - som igår när vi hade varit på Honky Tonk Bar och pappa hade druckit nu igen) är det en annan (Olzon/pappa/The Dude) som sköter rattandet, med den äran, om han får säga det själv, och det får han, ty det är han som skriver nu. Tjoho!

Jag ville jag vore religiös

Indianer och cowboys

Det är så roligt att vara på drift. Att ta in på ett nytt motel varje natt. Och nästa morgon drar man iväg igen, i Chevan, med V6:an,och alla andra grejer och prylar som får plats i vår alldeles för stora bil. Vi är i Amerika nu, jag och Susen. Mer än någonsin känner jag det. Det blir allt svårare att äta sunda frukostar. Det blir allt svårare att parkera (Alla har överdimensionerade pickuptrucks här!). Det är helt obegripligt att folk åker omkring med dessa bilar – men nu är det ju en gång så att Amerika är det överdimensionerades hemland, och jag har lite svårt att förstå varför jag inte kan släppa denna hang up, men det gör mig faktiskt förbannad, hela tiden, på vägen, och på parkeringsplatsen utanför shoppingmallen, där man precis som i Sverige handlar julklappar in det sista (så även jag och Susen, så klart). Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

Vi har alltså varit Bakersfield, home of the Bakersfield sound och Buck Owens och Merle Haggard. För att komma dit tog vi vägen över LA, San Diego, Palm Springs och Joshua Tree. Såg, kände och luktade Amerika. Öken, berg, godståg, trucks, fyrfiligt, trefiligt, tvåfiligt och enfiligt. Nästan aldrig tråkigt, nästan alltid något vackert eller intressant att se på (kolossal John Deere park, brand i shack på prärien, mötande brandbilar, country gospel church, Super Duper Mega Silos, för att bara nämna några av höjdpunkterna under vår resa). I Mojave öknen är det strictly vilda västern landskap som gäller och det är inte utan att man känner sig som John Wayne eller Gary Cooper (eller Mae West), därför hukar man sig för Apacher och Cherokeer, fast man sitter säker i sin Chevrolet Uplander.

Vackert på vägen

Men själva Bakersfield då?
Tja, vi träffade Buck Owens' sonson Paul. Och vi var på två Honkytonka etablissemang, varav det ena, Trout's in Oildail (där vi träffade Paul Owens) kändes helt genuint, trots att nästan alla hade cowboyhatt och det till en början verkade stelt och tillgjort. Men icke så. Det här var på riktigt. Gammal som ung (åldern i publiken på Trout's spände från 21 år till över 80) dansade till Buck McCoy, with Terry Hanson & The Westerners, with special guest (vars "All my exes are from Texas" är särskilt minnesvärd). Allihop, var och en och tillsammans spelade kompetent och traditionell country&western med typiskt Bakersfield twang. Jag och Susen dansade också till en början, men åtminstone jag blev ordentligt störd av att dansgolvet så fort bandet spelade en riktigt svängig och bra gammal honkytonkare förvandlades till en linedanceuppvisning som jag varken kunde eller ville delta i.

Men missförstå mig inte nu, ingen kritik alltså – det är bara det att linedance är svårt och otroligt töntigt att beskåda, men tyvärr, också, tycks det, en oundgänglig del av countrykulturen; på Trout's uppstod dansen helt naturligt,

Fult i Bakersfield

utan något påbud från någon lekledare i hölster och lasso som på Lida Countryfestival, så det är väl bara att inse att countrysolen har sina fläckar. Och dessa fläckar kalla vi hädan efter Linedance. Annars var det väldigt honky på Trout's. Folk var fulla och jeansklädda (Wrangler, så klart) och hattar och bälten satt som de skulle.

Vid pass 11 PM ringde Buck Owens' sonson Buck Owens' Chrystal Plaza för att kolla om stället fortfarande var öppet och om det var något bra band som spelade. Han fick positiva besked och tyckte att vi skulle dra till hans framlidne farfars ställe direkt. Så då gjorde vi det. Här var det mer museum och tillrättalagt, men bandet var bra och det var kul att kolla i montrarna med alla snygga scenkläder och guldskivor och allt annat typiskt Hall Of Fame Tjafs som brukar finnas i dylika montrar. Men så särskilt Honkytonky var det inte. Men va fan, man kan inte få allt. Vad själva staden Bakersfield beträffar är jag mer än benägen att ge Susen rätt. Staden är hopplöst ful och det finns inget centrum och allt känns som en genomfartsgata – Heron City och Infra City upphöjt i Tjock Steffe minus Hollywood men plus Nashville utan Grand Old Opry och Rymans och Music Row. Kort sagt: Bakersfield suger, som stad betraktat. Men vi var i alla fall där. Och Paul Owen sa att efter nyår blir allt bättre. Vad han nu menade med det.
Anyway, här kommer en video från Buck's place. Enjoy!

A merry little christmas!

Det har inte varit lätt, det här med jakten på internetuppkoppling. Utmed kusten gick det bra. Värre blev det i takt med att klimatet blev allt mer ökenlikt, priserna på mat och logi sjönk drastiskt, kaffet blev allt blaskigare och ortsnamnen allt märkligare. Vi har varit i Thousand Palms och Twentynine Palms, korsat Senilis avenue i Morongo samt passerat Twenty Mules Team Road. Nu är vi i Bakersfield; countryheaven (vilket Olzon ska få berätta mer om) men den hittills mest sprawliga stad vi upplevt. Trots karta

Skränig ninja i låda försörjer sig.

och vänliga ortsbor är den totalt non-intuitiv; man är i centrum av ett stort ingenting hur man än kör.

Visst, även Los Angeles är förstås läskigt stort och utsmetat men kändes ändå inte lika obegripligt. Kanske beror det på att jag hört talas mer om L.A.

Vi stannade där längre än vi tänkt. Först var vi helt förtjusta. Även en helt vanlig måndagsförmiddag är boardwalken i Venice en spejsad upplevelse. Man kan gå dit från Santa Monica, utmed den väldiga sandstranden. Det gjorde vi, och såg hundar som åkte skateboard, en snubbe som kom glidande på inlines – iförd knäskydd och turban – medan han spelade elgitarr, en ormtjusare med gummiskallerormar och en före detta, numera betänkligt degig, bodybuildare som såg ut som om han ville vara med på omslaget till en platta med Earth, Wind & Fire: fastän det var ganska kallt hade han bara på sig tangakallingar och breda gulmetallarmband. Han stod i ett hörn och höll i en liten kassettbandspelare med skränig gammal disco som han knixade i takt till.

Flygel och beach. Only in Venice.

Om sanningen ska fram, och det ska den ju, var det nog en och annan hasch- och ryssfemmapsykos vi fnissade åt också. Vem som bara var en fri och utlevande individ och vem som nog egentligen mest var i mentalt dåligt skick var inte lätt att avgöra. Och det var väl det som till sist gjorde att L.A. mest gav mig krypningar. Jag har aldrig sett så många utslagna människor som här. Vilka av dem är på gränsen till att implodera eller explodera – och när? Ja, jag var rädd. Fast ibland helt i onödan, som med den surmulne mannen med en svart plastsäck som mumlande tuggade på en chokladkaka och sedan på ett oroväckande sätt rullade ihop godispappret och tryckte in det i ett hål i en stolpe. Det visade sig att han skulle med samma buss som vi, och till sist måste vi ju börja prata med varandra. Han tillstod att hans "aggravation factor" var jäkligt hög och när vi till sist

Skruvat (konserthus) i downtown L.A.

hittade rätt hållplats och bussen slutligen kom, försökte han betala biljetten med några slags polletter. Det gick inte alls. "Well, thank you and hasta la pasta", morrade mannen till chauffören. Det var liksom så sardoniskt och samtidigt uppgivet att vi inte kunde göra annat än att betala biljetten åt honom. Kanske besparade vi L.A. ett vansinnesdåd.

Just som vi efter mycket möda kom fram till Moderna Museet i downtown, bara för att mötas av en "closed"-skylt (alltid stängt på tisdagar och onsdagar, bara så ni vet), kom regnet. Men Union Station var en upplevelse; jag kom att tänka på estetiken i Batmans Gotham City och mycket riktigt har den vackra tågbyggnaden använts i många filminspelningar. Och den obegriplige men vänlige gamle filippinern som insisterade på att vi skulle trycka in oss tillsammans med honom under hans lilla paraply, i väntan på bussen tillbaka till hotellet, är också i tacksamt minne bevarad.

Men det var hög tid att dra. Så då gjorde vi det. Som ett u har vi kört; efter Los Angeles cruisade vi ned mot San Diego och vidare, slickade gränsen till Mexiko innan vi vände nordväst igen. Vi har tagit in på det ena loppiga och mögliga motellet efter det andra, bland annat i Desert Hot Springs. Där blåste det. Ordentligt. Och kvällarna är isande kalla här i öknen; 40 grader Fahrenheit, men jag tror det är ännu mindre. Eller också är jag väl bara kalibrerad mot den sköna, långa sommhösten i Palo Alto som vi skämts bort med. Ja, vad vet jag? Inte mycket för närvarande. Till exempel vet vi inte var vi ska fira jul – och därmed inte när vi har internetuppkoppling nästa gång.

Därför säger jag nu, från oss båda*, till er alla: MERRY CHRISTMAS!

Snygg i Vilda Västern.

* Vi har lite bråttom att checka ut från hotellet vi befinner oss på, så Olzon hälsar att han återkommer, han vill "inte förstöra ett kommande konstverk med en massa babblig smörja". Han är så söt!

Santa Monica galore

Nej, vi testade aldrig hotellpoolen i Monterey. Däremot nyktrade vi till - och lärde oss en läxa; att inte vara så snabba på att boka hotell i förväg, och särskilt inte på ställen som ligger långt ifrån där man befinner sig. Det var inte bara mitt fel... fast kanske mest mitt ändå. Men nu blev det som det blev, så vi var tvungna att trycka gasen i botten för att ta oss hit, till Santa Monica, L.A. Pebbles Beach, nedlusad med posha golfresorts, crusiade vi oss snabbt igenom. Hearst Castle svishade vi bara förbi. Madonna Inn likaså. Synd! En kaffe i San Simenon kostade vi på oss. Där fick vi en jätteavocado av en cowboy. Det var bra, för när vi äntligen kom fram hit orkade vi inte göra nånting, fastän vi var hungriga. Så då fick det bli avocado - och konjak som Olzon köpte på en liquor store här runt hörnet.

I dag har solen skinit. Det gör den i och för sig 328 dagar om året i medeltal, men ändå. Det är sommar igen! Vi gick ner till stranden, "Muscle Beach", där en skylt påstår att

Frukost på Muscle Beach

bodybuildarkulturen föddes, och där vi tror att Baywatch spelades in. Nu är det lågsäsong och inte särskilt hög halt av biffiga, deffade människor. Doften av cocosnötolja var obefintlig. Däremot är uteliggarna everywhere. Det var så pass att jag droppade några dollar i en av Salvation Armys kokande grytor.

Sedan skyndade vi hem, för vi var alldeles för varmt klädda. Jag Pamela Anderssonade till mig med ett par hotpants, Anders Hasselhoff Olzon var klokare; han var klokare därför att han behöll långbrallan på och när vi kom ut igen, hade solen gått ned och det var kallt. Då hade vi tagit bilen till Malibu Beach, som i princip är en 6-filig motorväg utmed vilken havsutsikten skyms av en ändlös mur av privatvillor; det går knappt att komma ned till stranden.

*

Men vi kom ner till stranden, tog av oss skorna och vandrade nedanför nyss nämnda privatvillor tills det blev mörkt och mystiskt och läskigt; enligt the law of Malibu

Tomten finns i himlen

får vi stackars vanliga ickemiljonärer bara vara där tidvattnet går fram och tillbaka, vilket innebar att vår lilla strandpromenad blev en kamp mot tiden och vattnet, i månsken visserligen och så kallt var det faktiskt inte. Men ändå.

Sedan gick vi på bio, Malibu theatre, och såg bröderna Cohens senaste, "No Country for old men". Konstig titel och svår Texasdialekt, men som alltid med Cohen brothers: snyggt och amerikanskt, dessutom väldigt spännande. Och att trängas på bio tillsammans med Malibus miljonärer var sällsamt. Förresten – ikväll är vi inte fulla, trots att det är lördagskväll. Är vi inte crazy så säg?

Och nu: live från Santa Monica Beach!!!

Fulla i Monterey, mm etc osv

Jag och Susen ligger i en motellsäng
i Monterey och är fulla; det är perfekt! (Som Starski skulle sagt!)

Vi har ätit utsökt fiskmiddag, kört lyxig Chevrolet (det blev ingen Ford thank God!), träffat Denis och Joana av en slump i Pescadero – pittoresk hillbillyturistby – och druckit kaffe by the sea och känt vibbarna från Stilla Havet och det stora blå. Bilen (en Uplander modell 08) slickade asfalten såsom Susen slickade julkuverten, vars frankering vi ordnade i nyss nämnda turisthillbillyby. Jag älskar Kalifornien! Jag älskar Higway 1! Jag älskar att köra bil ut med havet och lyssna på Miles Davis, Ray Charles och Sidney Bechet! Jag älskar Susen och jag är klar med min novell och jag har köpt en skithäftig militärjacka in the middle of nowhere och allting blir hela tiden bättre. Det blir varmare och vi har pengar och i morgon drar vi till Sankta Lucia – eller vad det nu var det hette?

*

Ja, till och med jag börjar uppskatta det här; jag, som av någon outgrundlig anledning är trafiktraumatiserad (har haft kk längre än Anders, kört jättemycket och aldrig råkat ut för minsta incident – bortsett från en dikeskörning i mjuk snö i "Broddbo", av alla ställen – men har ändå förvandlats till en människa som är livrädd för allt möjligt som har med bilkörning att skaffa). Solen skiner, The Pacific följer oss troget längs höger sida och V6:an mullrar potent och tryggt under huven.
Vi har som sagt ätit alldeles deliciöst: pinfärsk sardin och svärdfisk på ett hak utmed Cannery Row; modergatan per se vad gäller burkfisk och Del Monte-konserver samt odödliggjord av den tjusige karln osv John Steinbeck.
Vi skulle ha gått på bio men hamnade istället på en bar i ett lyxhotell dit vi kom genom att cruisa oss igenom företagsfest efter företagsfest med feta, fulla, svettglansigt uppsnofsade amerikaner samt en harpspelare. Ja, så fick vi korn på en livespelning också, så då måste vi ju gå dit och digga lita; det var liksom inomhus fast det var utomhus och med en stor fire i mitten som man kunder värma sig vid. Anders drack öl och jag wailade och porrshejkade. "Trevligt", som etikett-Magdalena Ribbing skulle ha sagt utan att mena det ett skit.
Imorgon, efter att vi nyktrat till och undersökt motellpoolen, ska vi äta frukost i Carmel Mission. Sedan burnar vi vidare mot Sankta Barbara, eller Moncan eller va fan... Anders bara garvar åt mig. I am so geographically lost. Som Paris Hilton brukar säga: "Where the hell are we?" "And why?", som den store filosofen Anders Olzon nu kräver att få tillägga.

Bye bye

Jullov. Vad gör folk då egentligen? Campus går ned i viloläge, hibernerar. Det mesta stänger. Vart tar alla chicanos i sallads-och tacobaren vägen? Den hjärtliga asiatiskan i Tresidder Unions svindyra lilla mataffär? Får de äta kattmat i en hel månad i väntan på nästa lön? Ja, det är frågor man i Karl-Bertil Jonssonsk anda ställer sig här, där en snål vind nu får palmkronorna att rassla och kolibrina sedan någon månad sjappat till varmare nejder.

Vi andra – vi som får betalt för att leva la dolce vita – sjappar också; somliga hem till Frankrike, andra hem till Mexiko. Våra fellow fellows Becky och Paul har åkt till Guatemala för att för första gången få träffa sin hett efterlängtade adoptivdotter, hon som föddes för tre veckor sedan.

Och vi sjappar också. Bilen gnistrar väntande och potent i den lågt stående vintersolens strålar här på Lathrop Drive. Hotell är bokat, väskan packad. Bara Anders blir klar med sin review och sin revision av novellen han författat. Då... då, drar vi. Om några timmar börjar det stora äventyret.

Datorn tar vi med, med förhoppning om att kunna blogga längs vägen. Atåttalör!

Det finns ett tomrum

Hi Guys!
Sitter på 816 Lathrop Drive och lyssnar på Love Olzon, Kaliforniens kanske mest uppskattade svenska artist just nu. Längtar hem liksom, fast terminen är över och det stora äventyret strax skall börja; i morgon skall vi hämta ut vår Ford Freestar i San Francisco, för att sedan dra iväg söderut mot LA och New Mexico och Arizona och kanske Texas. Wow! Liksom. Men ändå, vemodet har drabbat Olzon igen, för första gången på flera veckor. Vad beror det på? Vad är förklaringen? Kanske beror det på att terminen är över och det stora äventyret skall börja? Eller kan det var alla Yesterdays parties?

Efterlängtad.

För sådana har det varit mycket av den senaste tiden – terminen är över och de stora äventyren kan ta sin början.

I förrgår hade Mr Knightfellow själv, Professor Jim Bettinger, Christmas Party för hela Charterresan. ALLA var givetvis där. Maten var deliciös (cateringfirma som alltid) och alla var uppdressade och sminkade och fulla av artighet och trevlighet och en del var avspända, andra antända, vissa tyckte att tiden gick ovanligt långsamt, som vår kära Violet från Zimbabwe, vars briljanta summering av kvällen bör kunna bli en modern klassiker: "Oh what a lovely evening, I thought it would never end!" Efter festen skjutsades vi hem av brasilianaren Denis som inte bangar för en fyllekörning (eller holk); men han är så van vid att köra bil onykter att det inte ens är en fråga Om eller Varför, utan enbart När?

Som i torsdags t ex, när det var Bowlingkväll med Charterresan, då hade Denis och hans vackra fru Joana varit på sista lektionen i deras vinprovarklass (Ja, man kan läsa det mesta här i Stanford) och druckit Champagne så det nästan bubblade ur deras öron och näsor – men det hindrade inte Denis från att distinkt och ograverat skjutsa oss stackars svenska dårar utan bil till och från Bowlinghallen, där vi för övrigt drack ful-öl och strajkade och spärrade – Dennis var dessutom en jävel på Bowling, vilket tyvärr inte kan sägas om en annan, men Susen var rätt bra, så klart.

Igår var vi också på fest (pust!) – då hade charterresans jobbigaste individ, Eric Pape från Venice, LA, fest för sin franska flickvän som fyllde 31 år. ALLA var återigen samlade, med undantag för adminstration och fakultetsfolk. Mangrant

Inte för att vi tagit just den här bilden, men så här ser det
– sedan flera veckor tillbaka – ut i alldeles för många
neighbouring gardens.

hälsade vi glatt på varandra och tyckte det var fantastiskt kul att ses igen. Eric, som kan och vet allt och är bäst på allt och vill lära alla allting han kan, vilket är allting, var förhållandevis lugn och sansad och gav mig några balanserade och docerande råd om hur jag skulle köra ner till LA och vad jag skulle göra där. Sen tog jag och Susen och cyklade hem till Lathrop och the Wolff house.

Och nu sitter jag alltså och är moody och lyssnar på min käre bror som jag längtar så mycket efter, liksom jag längtar efter er andra också, men ni skriver ju inte musik och skriver låtar. Eller gör ni det?

*

Anders är så snäll, han utelämnar gentlemannamässigt alla detaljer (skulle jag aldrig ha gjort). Till exempel berättade han inte att jag hällde ut ett helt glas rödvin över mig och besserwisser-Erics soffa. Fast Eric vet ju förstås hur man får bort vin. Så klart. Han vet ju allt.

För övrigt 1: jag har fått min trasiga tand hoplappad. Det tog 5 minuter och 180 dollar.

För övrigt 2: Att det sammansatta, kinesiska tecknet för "stressad" består av tecknen för "hjärta" och "död" kan man förstå. Likaså att tecknet för "film" är sammansatt av "elektricitet" och "skugga". Men hur "rostat hundkött" med tiden fått betydelsen "självklart".... hur fan gick det till? På tisdag är det Big Final: tre timmars skrivning. Inget betyg kommer jag att få. Ändå håller jag på att storkna inför slutspurten. Inte heller det är alldeles enkelt att begripa.

Helt rostathundkött, liksom.

Vem ska va president?

Ser du den lille mannen som skrattar väluppfostrat åt Bush på bilden som jag stulit från internet? Han heter Alejandro Toledo och är Perus förre president. I dag hälsade han på oss i Knight-loungens plommonfärgade 1982-soffor.

Lite jobbigt var det – eller spännande måste jag väl säga; jag är ju ändå journalist – eftersom jag inför besöket läst på om Peru. Utrikespolitiska institutets eminenta (betal-)hemsida tecknade bilden av en svag ledare, som kort sagt, fuckade upp. Jaha, och nu ska han sitta här och
Alejandro Toledo i röd slips.

bortförklaringsförsvara sig; säkert en sådan där uppblåst typ som skyller allt på media. Tänkte jag.

Och visst tog han plats, med en karisma som var som en strålkanon, en blick som brann, långa retoriska pauser och ett gestikulerande som fick pennan på bordet framför honom att göra saltomortaler samt en coca-cola-kapsyl att sprätta iväg över rummet.

Men Toledo är förstås en skärpt kille, annars skulle han ju inte vara inbjuden till sitt alma mater – Stanford – som Distinguished Visting Fellow in residency. Så det är klart att han vet hur han ska bete sig mot journalister. Det första han gjorde var att gå igenom alla sina misstag. Och då blir man ju som bekant lite mer välvilligt inställd. Till exempel tycker jag nu att man till Toledos försvar får medge att det inte kan ha varit lätt att ta över efter förre skandalomsusade presidenten Fujimori eller att få ordning på en genomkorrupt statsapparat – särskilt inte som fattigdomen är skriande och Toledo underskattade behovet av även snabba resultat eftersom folk med tomma magar inte har ork att vänta på effekten av långsiktiga beslut, hur kloka de än må vara. Och Toledos fellowship-fokus nu är beteendevetenskap. Kanske är det en förberedelse – att bättre fatta hur folk tänker – inför presidentvalet 2011 som han hintat om att han kan tänka sig att ställa upp i.

Apropå skärpt, svarade Toledo – som också varit professor i ekonomi och doktorerat i pedagogik – så här diplomatiskt om hur han tyckte det var att umgås med Bush: "vi är dramatiskt olika".


Toledo som är indian från högt upp i Anderna, hade 16 syskon varav sex var tvillingar och sju dog. Han kallar sig själv "ett statistiskt misstag", och syftar då på att han – skoputsarpojken – haft en obegriplig tur som fick möjlighet att studera och nå en hög position. Att han faktiskt vill bekämpa fattigdom står nog bortom alla tvivel. Ett projekt som hans regering inte hittat på (finns på flera håll) men anammade, kallas "Juntos" (=tillsammans): fattiga kvinnor får 30 dollar i månaden på villkor att de går på hälsokontroller under och efter havandeskap, låter vaccinera sina barn och sätter dem i skola. Det sätter press på infrastrukturen; fler skolor och vårdcentraler måste byggas. Men eftersom de äkta männen ofta är alkoholister, försöker de sno åt sig pengarna av sina fruar. Därför får fruarna också en visselpipa att ha om halsen. Om gubben försöker med något, blåser hon i pipan varpå alla grannfruarna kommer rusande och "beat the shit out of the man".


Yada, yada, yada – jag behöver inte fylla kvoten av pinighet å branschens vägnar genom att sitta här och hylla en snubbe som det ju också faller en och annan skugga över, för den kvoten fyllde mina fellow fellows så bra så: efter anförandet och påföjande diskussion, lajnade flera av fellowsarna upp sig för att få autograf och en bild tagen på sig tillsammans med Toledo.

Då drog jag och Olzon (som hälsar att han också tyckte ex-presidenten var cool). Vi hade viktigare saker för oss. Vi hade bestämt att ikväll skulle vi en gång för alla avgöra munhuggandet om vem av oss som faktiskt är bäst i pingis. Anders hade spottat en lokal med allt vi behövde, öppen för allmänheten.... utom just idag, då, visade det sig när vi väl kom dit.


Så vi cyklade hem, och medan vi gnetade oss uppåt mot Lathrop Drive genom den blöta dimman funderade vi. Vad Anders funderade på vet jag inte så noga. Jag funderade på Toledo. Det var alltså på Stanford han började sin bana. Man kan bli president av att vara här. Frågan nu är bara vilket land? Jämtland? Bhutan? Mamma har alltid tjatat om att jag ska bli diplomat där så hon kan komma och hälsa på och plocka orkidéer. Eller finns det någon förbisedd liten fläck som man kan muta in och så att säga börja från scratch? Får fundera på det, och under tiden

Innan jag åt av mig själv.

kanske kontakta Sture Dahlströms galopperande svensk Wasa Bergman för att tjacka nationalsång. Så har man i alla fall det fixat.

Jag har bitit av en tand – och svalt den. Imorgon ska jag till tandläkaren för att få the damage assessed: hejdå, semesterkassan!

20–13! Uuuuuuunbelievable!

Så har vi alltså förlorat oskulden. Vad amerikansk fotboll anbelangar. För att inte tala om tailgejting* som var precis som vi trodde. Fast musiken var bättre; James Brown – inte Bossen – på betydligt mer sofistikerat soundsystem än en bergsprängare.

Vi höll knappt på att hitta till just vårt party; alla – och vi menar ALLA – tejlgejtar. Parkeringsplats avlöser parkeringsplats. Samtliga smockade med bilar kring vilka mer eller mindre avancerade kalas avhålls. Åtminstone vad vi kunde skymta mellan sjoken av bbq-os, när vi inte måste ducka för förflugna footballs som druckna fans kastade fram och tillbaka till varandra, för att hålla ångan uppe – och värmen, ty det var kallt. Den kalifornska kylan är oärlig, den låtsas vara något annat. Och jag går på det; låter mig luras av solen som fortfarande är shortsvarm när den är uppe. Eller också är det

Anders tycker att American football är
som bandy: man är full, det är kallt – och var är bollen?

bara vi som blivit helt anpassade och det med svenska mått mätt inte är kallt, egentligen. Fast vad spelar det för roll, när vi faktiskt – här och nu i realtid – förlorade känseln i fötter och häck?

Nåväl, vi tryckte så patriotiskt vi bara förmådde i oss ett antal cheesiga burgare, XL Marlyland-cookies och nästan en hel brasiliansk drink blandad med raketbränsle. Sedan var det dags att lulla iväg till avspark. Den var awesome: mäktig arena, eldochlågig referent som drog ut på alla stavelser med voice-of-God-bas och fullfjädrat tremolo, pompom-flickor, hundramannaorkestrar – en för varje lag – och en
Hej, ska vi byta grejer med varann?

entusiastisk publik som tjöt och lydigt stampade så vi nästan trodde det var jordbävning varje gång jumboskärmen på resultattavlan flashade "Make noise!"

Vi stod ut till halvlek: två timmar. Det var inte bara kylan. Man fattar absolut ingenting av spelet: först springer alla

Loads of shit for sale. Hela tiden.

gladiatorer mot varandra och ramlar omkull i en enda gröt. Sedan reser de sig upp och börjar spankulera omkring, makligt; var och en åt sitt håll och med händerna i sidorna. Och så plötsligt springer de in i varandra och ramlar omkull igen. Så där håller det på. Vid ett tillfälle såg jag bollen flyga över ribban. När åskådarna reste sig upp och tjöt av glädje, gjorde jag det också. Jag var verkligen glad, jag skrek: "I understood that, I understood that!" Men var det mål, då – som jag trodde? Nähej. Självklart inte.
Helt puckat.

Freak-in-spe.

Susen och die hard-sport-freaket Violet.

Så vi gick hem och snålkollade en gratis så kallad feel good-komedi på kabel-tv i stället: "Straight talk" med Dolly Parton och James Woods. Anders tyckte den var så pinig att han försökte gömma sig bakom en av soffkuddarna. Och medan han höll på med det, missade vi kioskvältaren: att lilla Stanford vann mot många gånger mer segertippade och större Cal, 20–13. Så kan det också gå.

*

Hej älsklingar och Happy Första Advent! Vi har alltså varit på amerikansk fotboll och det var precis så segt och obegripligt som jag mindes det; för tio år sedan satt jag på en bar i Washington D.C. och försökte intressera mig för denna nationalsport i över en timme, men det gick inte att förstå tjusningen då heller. Det enda som är kul är det runt omkring (och det är inte särskilt roligt), och om det dessutom är isande kalifornienkyla (10 grader celsius) och man har ätit för mång hot dogs och hamburgare, då är det klart att man inte pallar mer än en halvlek. Rick Young och Paul Kvinta blev minst sagt uppbragda när jag deklarerade att "enough is enough", och min status som "the nice and funny swede" är nog numera blott ett minne. Hur kunde jag lämna arenan? Stanford ledde ju. Och det var ju en jättespännande match! Jaså?

Nej, amerikansk fotboll är en pundig machosport. En materialisering och inkarnering av allt det dumma i USA. Monstertruckar, Hamburgare, ovala fotbollar, fula cykelhjälmar, spandex och neanderthalvrål, beer och åter beer (amerikanerna super ju mer än vad vi svenskar gör!), flaggviftande och svullofettopuckos med tattueringar överallt. Not Good! Som min kära Susen brukar säga. Och jag längtade hem till mer kultiverade sporter som Krocket eller Pingpong, där icke endast antalet skydd och brist på hjärnceller räknas, utan även sådant som finess, takt och ton. Ingenting av detta sa jag till Paul eller Rick, för jag förstod ju att de skulle bli ledsna och kränkta – och som engelskättling, alltså representant för övermakten, gör man nog lugnast i att ligga lågt med arrogansen och föraktet, åtminstone fram till nästa stipendie-utbetalning.

Skojigt i pausen.

Men tro nu inte att jag plötsligt hatar amerikanerna – det är bara det att det ibland blir så förbannat tydligt att de faktiskt inte är som vi. Och det är inte alltid man vill vara på resa i Exotien, ibland vill man vara hemma i gamla Svedala och ha det hemvant och hemtamt. Även Odysseus längtade ju faktiskt hem ibland. Vad nu han har med mig att göra? Men ändå, ni fattar va? Säg att ni gör det!

* Tail: Den nedfällbara lämmen på ett (pick up-) flak. Gate: Ingång till stadion.

Nedan: Se Anders tejlgejta och/eller Stanford scora.

Go Stanford Go!!!

I morgon är det The Big Game mellan Cal och Cardinals! Det är mycket stort här. Fråga mig inte varför – eller fråga mig varför. Jag kan ändå inte svara. Sporten är amerikansk fotboll och lagen är Stanford University och Berkely University. Ett slags Camebridge mot Oxford alltså. Eller Frescati mot Södertörn om man så vill. Alla snackar om det, även jag

Alla laddar överallt; det är nedräkning
timme för timme, banderoller, tågtutor...

Stanford vs Cal – för 110:e året!

och Susen. Susen har fått sin biljett gratis av Jim Bettinger. Jag har fått köpa den för $65 av samme man. Sådan är rättvisan här i Silicon Valley. Men eftersom vi har gemensam ekonomi – allt Susens är mitt – så delar vi äktenskapligt på införskaffandet av biljetten, med Susens stipendium, så man kan säga att det jämnar ut sig på sätt och vis; men visst blir man förbannad ändå. I alla fall jag.

Innan matchen skall vi "tailgejta", vilket verkar vara någon slags utdragen förfest, förlagd på mysig parkeringsplats intill stadion, med Hamburgare och Budweiser och Bossen på bergsprängare; en "uramerikansk tradition" enligt initiativtagaren Steven Dudley (han har INTE någon biljett) som man absolut inte får missa. Jag skulle gärna göra det – men man vet ju vad som händer med spouses and partners som avviker från den breda vägen; de blir brännmärkta och utfrysta och satta att diskutera sjukförsäkringsproblematik och Backstory gossip med "charmiga" discoordinator Lisa Stotlar, något åtminstone jag inte har någon lust med, så jag sätter väl mig med sexpaketet och kepsen och nynnar till Cadillac ranch, i takt med att Susen blir allt mer lullig
...och Stanford-färgat fontänvatten.

och sexuellt utmanande, och risken är väl stor att ingen av oss blir insläppta när matchen väl skall börja. Ja, ja – tailgating my ass. Men vad gör man inte för att få förnyat visum?

*

Nej, hörrni – det här med Thanksgivinglov var inte alls bra för min kinesiska. Före Vegas tyckte jag att jag hade koll, nu flyter alla tecken ihop och uppsjön av sje-ljud, som man nogsamt bör hålla isär, har beblandat ihop sig till en labial-frikativ frikadell. Not good.

Annars är det ju fredag när jag skriver det här. Och på fredagar brukar jag gå till vårt lyxgym. Så här ser det ut. Det har inget omklädningsrum och inga duschar, så man får gå runt i sina spandexbrallor hela dagen. Men man vänjer sig, vid det också.


Ännu en häftig gäst har besökt vårt Knight-forum. Professor Terry L Karl kom nästan direkt från en hearing i kongressen. Olja är hennes grej; och varför det går

Lyxgymmig entré.

åt pipan för nästan alla länder som hittar olja. Ja, utom Norge, då. Orsaken är inte så mycket oljan i sig, som alla febriga föreställningar som omgärdar olja. Kontentan är på något vis, att världen är missbrukare och oljan är drogen. Det är därför oljan ställer till med så mycket tok. Fast det finns små fina historier också, som den här:
En dag när professor Karl kom till klassrummet här på Stanford stod studenterna som vanligt och väntade. Men bland dem fick hon syn på en indian; bemålad och befjädrad och hela kitet. Hon såg att han var från Latinamerika så hon gick fram till honom och frågade på spanska om hon kunde hjälpa till med något. Men indianen förstod inte, för han talade bara sitt eget språk. Det fick hon veta av indianens brorson som var med för att tolka. Brorsonen, som var lite mer urbaniserad, hade hittat Terry Karls namn på internet och berättat om henne sin för sin farbror indianen. Indianen bestämde sig då för att söka upp henne. Han hade aldrig varit utanför sitt territorium, men nu drog han på sig ståtligaste galastassen och började gå. Och han gick och han gick. Fem arméer inklusive terroristrebellerna Farc forcerade han för att komma till Colombias huvudstad Bogota. Där satte han sig på första bästa plan

Cool oljeprofessor: Terry L Karl.

till USA och Stanford. Och nu var han alltså här. Det visade sig att han är chief för 200 religiösa ledare. Tillsammans har de till uppgift att bevaka balansen mellan himmel och jord. Om de inte klarar det, säger traditionen att de måste begå kollektivt självmord. Nu såg det ut som om de skulle behöva göra det; olja hade nämligen hittats under indianens land. Och eftersom olja är jordens blod, rubbas balansen med himlen om för mycket utvinns.
– Vad spelar det för roll? frågade professor Karl.
– Då blir det översvämningar, jordbävningar och vulkanutbrott.
"My God!", tänkte professor Karl då. "Han pratar ju om den globala uppvärmningen!"
Professor Karl engagerade sig i ärendet som har gått ända till högsta domstolen i Colombia – ännu så länge till indianernas fördel. Bra, va?

Viva Las Vegas! Grand Canyon! Apple Jack's!

Så har vi alltså varit i Las Vegas. Man, what a place! Elvis hade rätt. Som vanligt. Vi kom dit sent på natten 11 p.m, med flight 468 från SFO. Neonljusen var givetvis på och pyramider, eiffeltorn, skyskrapor och enarmade banditer hälsade oss hjärtligt välkomna. I Las Vegas ligger flygplatsen endast någon kilometer utanför citykärnan

Venedig – visst är det vackert?!

Happy go lucky (= $65!)

(Vad tjafsar man om i Bromma egentligen?), så resan med hyrbilen – en Chevrolet Malibu såklart – till vårt hotell Circus Circus som ligger på ena änden av "The Strip", blev ganska kort och fullständigt omtumlande. Nu vet jag vad neon är. Och hela världen samlad på en enda sketen gata i Nevadas öken: Venedig, Paris, Sahara, Egypten, New York – och olika tidsåldrar samlas kring en enda sak: "the slot machine" and its friends: "Black Jack" "Mr Roulette" and and all that other "Craps". Överallt: SPELA!!!!!!!!! Men också: UPPLEV!!!!!!!! Och vi upplevde. Och vi spelade. Vi hade så förbannat roligt, Denis, Joana, Violet, Susen och undertecknad (Ezequiel fick förhinder i sista stund, tyvärr). Och vi var inte ens fulla eller höga. Mycket märkligt ställe, Las Vegas.

Vårt hotell, Circus Circus, hör till de sjabbigare – men det hindrar inte stället från att ha spelandet igång 24 timmar om dygnet. Här regerar "the slot machines" – de fattigas och fulas hjälpande hand och tröst. Circus Circus är som en delirisk mardröm om en alldeles för stor ålandsbåt från 70-talet. Allt gungar, allt är i lila och billiga försök till cirkusinteriör och det luktar

Spel här, spel där – spel everywhere! Även i baren.

skuld och skam och vart i helvete tog mina pengar vägen?
Rummen var det dock inget fel på och med tanke på att hela Las Vegas paketet gick på $150 per person för fyra dagar vore det fel att ha synpunkter på hotellinredning och

"Honey, those ain't 24-7, you know." Öm moder försöker
trösta sitt barn, besviket över att det inte är mer action i de två
av hotell MGM's 29 lejon som för närvarande är on duty.

bristande charm hos de övriga hotellgästerna (och jag har ju lovat Remi att inte negga något mera). Hotellet var sålunda alldeles förträffligt och det låg ju på "The Strip" – pulsådern och det som hela Las Vegas handlar om. Ingenting är äkta – allting är äkta. Beroende på hur man ser det, och vilket humör man är på. David Copperfield och Hans Klok (tysk Joe Labero look-alike) kämpar om folkets gunst. Så även Beatles, Elvis, Elton John och Monty Python. Celine Dion naturligtvis och hundratalet andra äkta eller oäkta artister. Vulkaner, tigrar, gondoler, regnskogar och pirater. En röra, en fruktansvärd röra. Och ingenting är beständigt. När ett hotell har tjänat ut (som Circus Circus snart har gjort) då rivs det och jämnas med marken och glöms bort. Renovering är inte att tänka på i Las Vegas. Och inte historia heller. Men vad ska man med historia till när nutiden finns.

*

Tänk dig Kolmårdens familjehotell (fast med nannyjour dygnet runt för hardcore spemissbrukande föräldrar) upphöjt i 10 000 Finlandsfärjor inklusive ta 2 betala för 1-buffet: där har du Las Vegas. Och kasinona – som suger in dig för att sedan med speglar som förrvirrar, snirkliga gångar och pyttesmå exit-skyltar hålla dig kvar – larmar, plingar, ringer och rasslar på ett sätt som får mig att minnas 9/11: varje gång det kom en flashnyhet ringde alla hundratals datorer i Svenska Dagbladets öppna redaktionslandskap och eftersom flashnyheterna den dagen oavbrutet strömmade in bildades en decibelgegga med fantomljud som inte klingade av förrän efter flera veckor.

Men nu var vi alltså inte på SvD utan i Las Vegas, the city that kills you softly: saken är ju den att man vinner när man spelar, vi gjorde det allihop – Anders så mycket som 65 dollar. I längden ger man förstås mer än vad man tar, men det sker som sagt på ett diaboliskt mjukt sätt, så att man ska känna sig som en vinnare. Nya generationens cigarrflickor; cruisande cocktailservitriser i kortkort, bjuder dig allt som oftast på drickat – bara för att du ska känna dig "lucky" och utvald. Och det gjorde vi förstås, kände oss tursamma. Särskilt Violet och Dennis som matade de epileptiskt blinkande och ringande maskinerna så vi nästan – fast bara nästan – fick slita dem väck därifrån.

Om jag vill tillbaka igen? Men det är väl givet!? Hur kan man inte älska Vegas? Fast det kanske beror på att vi interfolierade upplevelsen med dess totala motsats, "Earth´s greatest geological showcase": Grand Canyon. Det var en bilresa på sex timmar genom Nevadas öken och Arizonas halvdito, förbi platser med namn som "Chloride", "Ash Fork" och "Bullhead City" och med stopp på en äkta saloon och en och annan gisten vägbutik med magra, hårdpermanentade och tandlösa expediter, etsade av (bland annat, får man förmoda) öknens sol och vassa vind.

Det har sagts förr, så jag skriver bara under: det går inte att göra Grand Canyon rättvisa, det måste upplevas. Jag vill minnas att vi tjöt samfällt vid vår first encounter. Man kan liksom inte göra annat.
Tisdag morgon: "Breakfast? You mean
alcohol breakfast or just breakfast?"

Det är... ja, fantastiskt. De kusligt symmetriska klippformationerna ser ut som tempel eller städer av sten men är ett dramatiskt exempel på hur droppen urholkar stenen. Det är vattnets nötande genom årmiljonerna som skapat

Williams, Arizona.

Grand Canyon. Och Vi gick utmed dess södra kant som ligger på en medelhöjd av 2 134 meter. Det kändes i lungorna och det var kallt, trots tumvantar och täckjacka.

Hade vi haft mer tid hade jag gärna hajkat mig ända ner. Och hade vi haft mer pengar hade vi kunnat hyra en helikopter. Men det får bli en annan gång. Nu stannade vi bara en halv dag, sedan var det Vegas som gällde igen – och hemfärd till Palo Alto och den redan omnämnda Thanksgiving-middagen som emellertid inte bjöd på den dramatik vi bespetsat oss på. Ruth och Helen flög inte på varandra och det var inte så mycket annat som hände heller. Vi åt i ett julkortsvackert rum med öppen brasa och med tjusiga ljusstakar på bordet. Kalkonen var Belgian Blue-size, hade

Ja, inte var det Las Vegas förtjänst
att pengarna räckte ända till Grand Canyon.

ugnsstekts sedan ottan och serverades med en generös mängd ljuvliga tilltugg. Men jäklar anåda vad det gick undan; maten skyfflades in till bakgrundsmusik på hög volym så att försöken till

Violet Gonda – för en gångs skull
bragd urfattningen. I övrigt gav
hon Anders vad han tålde.

konversation var lite svåra att få till. Sedan dukades det av i en hast – och så var det slut.

Ja. Så kanske man också kan göra. Det kanske till och med är rätt, med risk för att stämplas som värderelativist av Olzon. Behållningen för mig var i alla fall att Shanghai-Wittys dotter kom fram och pratade med mig på kinesiska – och att jag kunde svara!

*

Middagen blev som sagt en ganska blek tillställning – men vad som helst hade nog varit det efter Las Vegas-trippen. Dagen efter (idag alltså) åkte jag och Susen till Half Moon Bay i Denis och Joanas skruttiga Honda från 1989 som vi fått låna i några dagar. Ännu en toppdag i Kalifornien! Solen sken och havet var vilt och vackert. Vägen dit gick över bergen och det var så larvigt vackert och häftigt: serpentinvägar och höga träd och plötsligt ett litet hus och en liten ranch, och varje pickuptruck vi mötte hade en julgran på flaket. "Strange" tyckte vi, tills vi förstod att dagen efter Thanksgiving är stora julgransköpardagen och Half Moon Bay är den givna platsen för detta inköp. Långa köer bildades därför, men det gjorde inte oss något, ty numera är vi så easygoing att ingenting kan rubba oss i vår harmoni. Nåja, efter att vi bråkat lite grand om var vi skulle äta och var vi skulle
Det här är INTE Las Vegas...

parkera bilen så åt vi varsin sallad och sedan såg vi på solnedgången och sedan åkte vi hem.

I mörkret, över bergen. Susen körde. Och plötsligt: en uppenbarelse mitt i skogen. "Apple Jack's" – "Live Music and Dancing". Jag säger åt Susen att stanna, och hon gör det. Vi går in och det är som i en dröm – eller åtminstone som i en dokumentärfilm

...och inte det här heller. För det här är Pat.
Han vill inte vara med på bild.

om Kentucky eller Tennessee. Så Honky Tonk att bara hälften vore nog för mig. Biljardbord, jukebox, bardisk, scen och reklam för diverse amerikanska delikatesser och drycker. Och en lokalbefolkning som jag och Susen omedelbart blev goda vänner med. Amerikanerna ÄR friendly! Men varför inte låta krönikören Susen Schultz få avsluta denna dag med en deskription av denna lokalbefolkning, samt kanske också något annat.

*

Olzon. Man kan ju tro att han är chef eller nåt; snacka om fintig delegering! Men ålrajt, då. Den kalifornska novembernatten är sammetssvart, vägarna 15 mph-kringelikrokiga och så plötsligt, ett litet hus vid vägkanten som glimrar i neon. Vi går in, fastän det svajiga klientelet i jeans, läder och cowboyhattar vid entréen betraktar oss tyst när vi öppnar dörren; ska vi åka på storstryk, är det nåt slags variant på Den sista färden vi har hamnat i, eller Hedemora, eller vad? Näe. Rätt omgående uppvaktas vi av Nancy. Hon ser ut som jag vill göra om 20 år: lite rund med grått tjockt långt hår: sprudlande, småtjusig och lite halvpackad. Nancy har haft fyra missfall och fått fyra barn, det första när hon var 15. Nu är hon nyss fyllda 57. Hon frågar oss om vi har barn. Nej, inte än. "Do you want children?". "Well, yes!" "Susanna, YOU CAN DO IT - yes you can! Just do it!"

Sedan går jukeboxen igång med en Randy Travis-låt. Det är Nancys kille Dan som valt. Han är jeanskille med cowboyboots och -hatt. Och nu dansar Nancy och Dan tryckare. De ser lyckliga ut. Anders ser också lycklig ut. Jättelycklig. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med oss själva. Då får vi syn på Pat. Han är smal och lång som en flaggstång, har lång grå fläta, pilotglasögon, tre masters i engeneering, en före detta flickvän som är mikrobiolog och 28 år, hus på Nya Zeeland samt rejält med skit under naglarna. Pat är från Quebec och har åkt mc "for a living" över hela världen i hela sitt liv. Vilket hans favvomärke är? Well Husqvarna är quite okay, fast han föredrar Moto Guzzi. Nu för tiden trimmar han hojar åt proffsåkare och vill du veta mer så är han anträffbar på Apple Jacks´s – everyday. Var alltihopa sant? Who cares?! Amerika är fantastiskt – och människorna är supernajsa. DET är sant.


Och nu: filmtajm!

Idag Ikea, imorgon Vegas!

Första dagen på Thanksgiving-lovet; kan man fira på bättre sätt än att cykla motorväg till Ikea i ruffiga East Palo Alto? Troligen. Men det var vad vi gjorde, i alla fall. Jag ville shoppa någon liten symbol för Sverige att ha när det är min tur att köra Backstory inför hela charterresan nästa måndag. En liten dalahäst eller en svensk flagga eller – ja, vad vet jag. För det har alla före mig gjort – displayat symboler för sina respektive hemländer, alltså – och jag vill ju inte vara annorlunda. Men Ikea sålde varken hästar eller flaggor. Och en Billy Bokhylla vore väl att ta i, så vi handlade Ballerinakakor, Herrljunga glögg och en plåtburk Gille julpepparkakor i stället. Och Ikeakassen, som vi bar hem alltihop i, kan jag alltid spika upp och ha som fond när jag ska prata. Ja, det löser sig nog.

Prova själv: churchsigngenerator.com

Vad som också löst sig, är Vegas-trippen. Vi flyger dit imorgon. Därifrån har vi även tänkt oss en liten utflykt till Grand Canyon. Vi får se. Sanslöst billigt är det i alla fall. Vi har hotell och hyrbil också och sammantaget blir det inte mycket pengar alls. Fast det är väl en fälla; väl i Vegas gamblar vi bort hela stipendiet, varandra och oss själva. Eller nåt.

Fast om saker går enligt planerna, som alltså varken inbegriper personlig konkurs eller vit slavhandel, så är vi hemma här på torsdag igen. Bronx-Helen och hennes Mike bjuder på Thanksgivingparty, och det vill man ju inte missa. Det är då inte bara kalkonen jag tänker på. Vi har nyss insett att det är upplagt för såpadrama också; igår åt Anders och jag zimbabweisk middag hemma hos sköna Violet. Helen, Mike och hemska Elizabeth var också där. Elizabeth satte igång att prata smörja om folk som inte var närvarande. Tyvärr hakade Violet och Helen – som vi ju egentligen gillar skarpt – på, och det var olustigt. Fast nu kom jag just på att jag kanske inte ska oja mig alltför mycket över det, i det här forumet. Det kanske vore att kasta sten i glashus. Så jag slutar oja mig. Nu.

Nåväl, vad vi också fick veta där hemma hos Violet, var att fellow-Ruth var den första att o.s.a. när Helen mejlade ut inbjudan om Thanksgiving. När vi såg det, trodde vi att det var en gest av försoning: dels att Helen bjudit, dels att Ruth accepterat. Saken är den, att när vi var i Sonoma för någon månad sedan, så anföll Helens hund Ruths hund. Det var inte allvarligt alls. Men det blev ett jäkla ståhej med en tjutande Ruth, parkvakter som skrev rapport och Helen som fick Ruths räkning på 500 dollar för akutbesöket hos veterinären (enda felet på Ruths hund var att den var uttorkad).

En onödig massa trams för ingenting, kort sagt, och som vi trodde var utagerat. Men igår sa Helen att Ruth är "dead" för henne. Visst är det spännande? Äntligen krackelerar allas våra fasader. Och apropå det har vår ungerske fellow fått ihop det med en lokal operasångerska. Som sagt, nu börjar det hända grejer här på riktigt!

Kan vi, lovar vi rapportera direkt från roulette-
borden. Annars ses vi, om du vill, på torsdag!

Najs just nu: att vi kan frossa i apelsiner och mandariner utan minsta tillstymmelse till global uppvärmningsångest – man äter ju så att säga lokalodlat...

Materiell existensialism

Hi guys! I'm back (broke mountain). Färdig med litterär workshop (succé by the way, alla grät och professorn tyckte att det var det bästa han läst någonsin, nästan) – men inte färdig med shopping, inte på långa vägar. Häromdagen köpte jag en Ipod 80 GB för en struntsumma – vågar inte ens nämna den, men om jag säger så här: bra mycket billigare än hemma i fucking Sweden. Jag har köpt en ny keps också, den gamla försvann ju så försmädligt här om veckan efter den krävande språkmanglingen med J Habermas.

Och i natt jag drömde något jag aldrig drömt förut. Jag drömde att jag och Horace Engdahl hade en workshop ihop. Vi höll till i Näsby Park och var helt jämställda och Horace Engdahl var kusligt lik Professor Kealey på Stanford University – hur som helst, det ena gav det andra och plötsligt

Skitschysst ljud.

var jag utanför Sheraton Hotel på Tegelbacken och diskuterade Horace's dåliga omdöme med Gunnel Wallqvist (det kan ha varit Kerstin Ekman också) – hon höll helt med mig om mina anmärkningar kring Horace och Anders Olssons affärer kring antologin om Hermeneutik som kom ut på 80-talet. (Allt går igen – Habermas var givetvis en av huvudförfattarna i den antologin.) Sedan träffade jag en vänlig och välkänd poet (Gunnar Greidholmer?) som verkligen tyckte att vi borde ta en öl någon gång.
Därefter åkte jag och hela parnassen buss från Täby och när jag sitter där med gräddan av svenskt kulturliv (och det känns helt naturligt, I promise!) bryter en fantastisk gospel ut bland de övriga passagerarna på bussen. Och det är så vackert och så häftigt att jag är tvungen att kommentera det, men min kommentar: "svensktoppsbuss med religiöst inslag" gillas inte av Horace och de andra – alltför blek och inte helt adekvat, och man tillrättar mig med något mycket bättre, på min egen planhalva. Så fräckt! Men så brukar det ju vara med drömmar, även amerikanska,

Hermeneutik.

att de liksom har baksidor och inte går att lita på hela vägen. Det skiter sig alltid på slutet, så även denna gång, även fast jag var upplyft i en gaffeltruck i slutet av drömmen – jag lovar och svär, så var det. Men nog med pappa Freud nu.

Över till realiteter: om några dagar åker jag och Susen till Las Vegas – ja, jag vet att jag tjatar, men jag har längtat till Vegas (som man säger här) så länge nu, att det är väldigt stort att få åka dit. Vi ska bara få ihop logistiken först, för det är många viljor och svåra val att försöka jämka ihop när den internationella delen av Charterresan skall iväg och åka. Ezeequiel till exempel, han måste alltid tänka på sin pronounciation och intonation och det tar sin tid. Men det fixar sig nog – plugget tar ju lov nu! Och vi med. I alla fall jag.

Ytterligare en sak: Steve, min tennispartner, har skaffat skitjuste Hålle och han har förresten precis varit i Vegas (ja, allt hänger ihop i mina texter) och menar att det bara finns två möjliga mentala lägen där: extremely drunk or High as hell. Or both... Så att öh, ja ni fattar. Happy Holiday inn!

*

Det här blir ju svårt att toppa. Även om jag vill tillägga att jag misstänker att ytterligare en källa till Anders dröm kan ha varit att vi såg "Spinal Tap" på kabelburken för någon kväll sedan. Samt att jag tänker vara var som helst utom på 816 Lathrop Drive den dag det vankas så kallad "Hålle".

Annars är det mycket planering på gång, som sagt. Något som jag hatar och som även min significant other förhåller sig ganska ljummen till. Men på något sätt ska vi väl få till det. Med Vegas, alltså. Och efter mycket vånda har vi nu hyrt en julbil också; vi ska roada även då, är det tänkt, och på Boxing Day är det storfrämmande på ingång. Mamma, syrran och mina nephews har nämligen gjort det: bokat resa!

Julbilen: Ford Freestar minivan: 7 psgr! 23 mpg! Outrouligt.


Senaste nytt på amerikaniseringsfronten: vi tar nästan aldrig av oss skorna nu för tiden.