Sunday sweet Sunday

I dag har pappa (Olzon) och mamma (Susen) varit bakfulla, ty det var fest igår. Rick Young och hans spouse, den sympatiska och nordiskt vackra Linda, hade stort gardenparty i sin Californian bungalow och alla på charterresan var där. Det bjöds på mycket mat och mycket sprit och alla utom nykteristerna (Violet) blev fulla och till synes happy. Inga pinsamma scener och inga svinhugg bakifrån (eller framifrån) – i alla fall inte så länge som mamma och pappa var där, men de gick redan vid tolvtiden. Dock fanns det vid 23 p.m. tydliga indikationer på att
Vill också ha.

åtminstone några av fellowsarna kanske skulle få det jobbigt dagen efter. Men mamma och pappa var duktiga (och tråkiga) – och så när som på en parkerad bil som stod i vägen för pappa på College Avenue, gick cykelresan hem galant. Och så särskilt bakfulla var de faktiskt inte. I alla fall inte mamma. Och inte pappa heller förresten, bara lite "seg" så där.

Vad gör man en söndag i Stanford?
Antingen tar man SUV:en till "The dish" (se tidigare inlägg), eller så tar man Camaron till San Francisco Baylands (där det finns spänger ni vet) och sitter och hänger i bilen och tittar på vindsurfarna som i våtdräkt på vindsurfarvis rör sig elegant vid sidan om kraftledningen och flygplatsen som omgärdar detta marskland och naturskyddsområde. Pappa och mamma cyklade som vanligt. De hade egentligen tänkt att simma på Campus, men bassängen var tyvärr stängd för något fånigt freshmen arrangemang. Så det fick bli Baylands.
Mycket lyckat och mycket blåsigt. Därefter åt de en dyr middag som inte var särskilt god (i alla fall inte pappas) – men det gjorde ingenting tyckte pappa, för han är alltid jättepositiv och klagar aldrig på någonting numera. Och i morgon är det dags för skolan igen!!!!!


Alla får vara med!

Ja-a, vad vore mamma utan pappa? Försoffad i det här fuktsjuka sommartorpet, antagligen; för när det kommer till kritan är jag mycket bättre än Olzon på att ha tråkigt och inte göra någonting. Men då blir han som tigrarna på Kurfurstendamms zoo (om de finns kvar): vankar av och an i sin kalifornska lyxbur och tycker att jag är skittråkig. Så nu

Asfalterad natur. Och ankor.

har vi varit på fest. Rick och Linda bor asflott med flygel, jätteplatt-tv, forensic kitchen (=moderna kök ska ju vara kliniska och borstat rostfria och ser därmed ut som obduktionssalar) samt en enorm trädgård.

Jag och Violet bröt ihop i australiska business-Janines och Bronx-Helens sällskap. Bägge är otroligt underhållande på ett neurotiskt sätt. Janine: "I´m in the most high-tech corner of the world and nothing works! Not my computer, nor the printer. It´s the bleedin´ Jurassic Parc of IT out here – aaargh!" Helen och Violet berättade om kickboxing-klasserna som jag hittills missat, vilket jag nu börjar förstå att jag kanske inte ska sörja. Instruktören är John "don´t-mention-the-war" Cleese i Fawlty Towers, fast klädd i combat-shorts, nätlinne så brösten hoppar (och det ska de ju som bekant inte göra på män) samt Britney Spears-mic fäst i örat. I den vrålar han, till musikliknande oljud, åt sina offer att kasta sig handlöst i backen – eller att dansa breakdance. Helen: "There´s no way I´m goin´ back to that maniac".

Och duktiga, investigative-reportern Ruth från Seattle höll på att smälla av när hon fick höra att jag aldrig testat
Konstfoto.

några droger. "My God! Not even pot?! You gotta try that – hey, I know! Why don´t you ask around on campus, I´m sure there´s lot´s around!"

Gabor (ja, ni som gjorde fördomstestet hade delvis rätt: han är snubben i shades) hade med sig en flaska Slivovitz, den rackarn... Och fast det giftet var kosher höll det på att förvandla både mig och Anders till pumpor, lagom till tolvslaget. Anders hann med nån sorts epileptisk teatersportsuppvisning till allas (inklusive sin egen) gamman. Efter det var det dags att dra.

I dag var det intressant att äntligen få reda på vad vår hisnande patio-view egentligen utgörs av: naturskyddsområde kombinerat med flygplats. Är det socker-Conny som står för stadsplaneringen? Och bilanpassat är det förstås, med breda, asfalterade gator rakt genom naturen, så att de morrande Hummrarna och cabbade sportbilarna kan ta sig ända fram till våtmarkerna. Men vackert var det ändå, på något vridet sätt.

Nej hörrni, Zhen Laoshi dekapiterar mig om jag inte lämnar in 8x10 nya, vackert skrivna mandarin-tecken first thing in the morning. I bid you farewell.

Skandinavisk kemtvätt.

Bara nio månader kvar

Det är varmt här i paradiset. Shorts, linne och flipflops – samt rullbräda om man är freshman – är dresscoden du jour. Över huvud taget har det här med vad man har på sig blivit en verklig non-issue; från att ha varit klädkåtast i Sickla, ständigt besatt av ängslan hur ditten eller datten ska kombineras och matchas, är det nu samma byxa och tröja som åker på flera dagar i sträck. I början värkte saknaden efter diverse handväskor, skor och klänningar – för att inte tala om jackan i lammskinn. Febriga dagdrömmar om i vilket förråd jag pulat in vad, vem som kan tänkas ha nyckeln dit och vem som skulle kunna var villig att försöka hitta skiten och vad det skulle kosta frakta hit den... allt sånt har bleknat nu. Det är inte mycket man behöver. Till och med jag börjar inse det. Ibland förvarnas vi om att det ena eller andra eventet är "slightly dressy", men amerikanernas uppfattning om vad det innebär skulle vara ett fall för vilken trend-akut som helst. Fast det kanske beror på att Stanford är ett coolt plejs, till skillnad från den ängsliga lilla ankdamm i fjärran nord där jag annars rör mig.

Miss Fitt anpassar sig.

Jag, Paul, John och Rick hälsade på Woods institute i dag. Vi hade alla nämnt i vår stipendieansökan att vi var intresserade av miljö och frågor kring den globala uppvärminngen (fast när chefen för institutet frågade lite mer specifikt vad det var vi ville veta mer om, kom jag inte ens ihåg vad jag skrivit i ansökan; det var väl nåt opportunistiskt som lät bra – a.k.a hit med stålarna, liksom). Vi fick förstås massor av tips på mindblowing snubbar och snubbor här på campus som vi kan få direkt-access till. Men den stora behållningen var att jag fick lära känna de andra tre fellowsarna lite bättre; de har hittills varit... inte mina hatobjekt, men... Ja, jag är fördomsfull och frossar gärna i nyanslösa omdömen om folk och de här tre har för mig verkligen personiferat stereotypamerikanen: stirrig blick, vansinnigt leende alternativt gapflabbande av outgrundliga anledningar och allt är så great och fantastic så man vill fekalkräkas i baseballkepsen på dem.
Men de börjar väl coola ner sig nu, och jag börjar anpassa mig. Naturligtvis är de också hur varmhjärtade och trevliga som helst - på riktigt. Jag tror vändningen kom när Paul, som skriver för

Testa dina fördomar: Vem är coole Gabor, fänrik Matthew och hysteriske Paul?

National Geographic, i dag för första gången varken svarade great eller fantastic när jag frågade hur det var. I stället sa han att han var förvirrad och att hans lärare var "jerks" och "dickheads". That´s my boy!

Vad förvirringen anbelangar, samt the "fatigue factor" – så bör bägge ha bedarrat lagom till Halloween. Så dags brukar alla fellows, spouses and partners ha fått kläm på, och accepterat, vad de håller på med. Och vi kommer inte att känna oss lika trötta längre. Det sa Jim igår. Och han lär väl veta; det här är hans 25:e år som Knight-chief.

Och nu! Breaking news från Anders "the Acer" Olzon:

Lyckligt utanför alla kotterier har jag i dag tillsammans med "Charterresans" second outlaw, Gabor Vajda från Budapest, (jag räknar naturligtvis mig själv till den första) köpt en oförskämt billig PC från Acer på varuhuset Best buy i utkanten av Palo Alto. Enligt Gabor, som förutom att kedjeröka och köra bil som en äkta balkanbo också är expert på datorer, skall det vara en prisvärd modell jag köpt. Vi får väl se. Än så länge känns den väldigt billig och plastig och alldeles för stor, men jag kanske vänjer mig så småningom (jag har haft den i fyra timmar). Det var hur som helst skönt att tillbringa några timmar med en fullständigt prestigelös och chosefri människa, och det visade sig att Gabor helt och fullt delar min otäcka drift att hitta fel hos allt och alla (utom hos mig själv).

Så där gick vi utmed motorvägen (Gabor väntar precis som jag och Susen med att köpa bil) och var rörande överens om hur allting "sucked" och om hur stupid and crazy den och den var. Undantaget oss själva så klart, och Susen förstås, och den och den och den och den – och till slut kom vi fram till att nästan alla i Knightfellow-gruppen faktiskt var rätt

Laptop-ägare.

trevliga (undantaget den lilla befälseleven Matthew förstås, som har Cornelisskägg och rakad skalle och är så tvångsmässigt trevlig och käck, att t o m en sådan person som Pekka Heino eller Sven Lindahl skulle verka arrogant och dryg vid Matthew's side). Men Campusmiljön, och färskingarna (förstaårsstudenterna) och detta att inte ha bil, och att det är så dyrt med försäkringar, och maten, och Palo Alto, i stort, och så vidare, och så vidare, suger fett! Vi hade en lång och givande promenad där vi jämförde varandras drogerfarenheter och skrivarmödor (Gabor är publicerad författare! Fast under pseudonym!!!). Och han rökte och jag snusade Onico. När vi sedan kom hem till Gabors garage drack vi några Budweiser och vi fortsatte att negga och "hänga" och bete oss som de omogna 40-åringar vi båda är. Nice!

Sedan cyklade jag hem till min flickvän som satt och pluggade kinesiska. Vi försökte omedelbart och med gemensamma krafter att koppla upp min nya laptop till nätet och misslyckades så klart. Men förutom den lilla missräkningen fungerar datorn hyggligt (förutom att tangentbordet naturligtvis saknar å,ä,ö). Och den kostade ju bara $700 – a Bargain! I synnerhet som jag betalade från mitt svenska konto och dollarn går ner. Jag menar, hallå!
Eller är jag lurad?

Lyckan tänder en i sänder

Anders – som är konstnär – har i dag kastats mellan despair och kreativ lycka. Vad gör han här, och varför? Jag, som också tvivlar kraftigt på vad jag håller på med, är kanske lite mer solutionminded (eller är det bara en omskrivning för självgod?). Därför företog jag en undersökning under den informella mottagning som universitetet hade anordnat i afton. Tillställningen var ett mingel i svalkan under träden i Dohrmanns Grove, för att välkomna bland andra oss Knight fellows (spouses and partners inte att förglömma).

You will
live long
and enjoy life

I Susens fortune cookie i dag.

I alla fall. Min fråga löd: "Befinner du dig just nu i kris?" Bronx-Helen svarade "I experience several crises everyday. You gotta be more specific." Och då var jag det. Vad jag ville veta, var om andra kände som jag och Anders (se föregående inlägg om du orkar med en mäktig dos navelskådning). Och det utvecklade sig till rena terapisamtalen. Tvekan, ångest, dubier och osäkerhet ... det var ingen hejd på det lyxelände som den här lyckade skaran genomgår just nu till följd av de studieval de gjort: Ska Paul välja segling, surfning eller bergsklättring? Ska hans fru Becky lyckas kvala in i universitetskören? Du kanske tror att jag skämtar? Det gör jag inte. Bara för att det är värsta räkmackan här, ska du inte tro att det är så himla lätt.

Smile and
extend the hand
of friendship
Anders var inte helt nöjd med sin lyckokaka...

Inte ens Huda från Bagdad, som är här för att studera så att hon kan vara till nytta för sitt land (varför blir jag avundsjuk när jag hör sånt? Vill jag att Sverige ska vara i inbördeskrig?) var helt säker på att hon valt rätt. Fast hon kanske bara var hungrig, det är ju ramadan nu.

Men, kontentan är i alla fall: aldrig får man vara unik. Ibland, som nu, tackar jag Gud för det.

Vi fick träffa vår landlord där i gläntan också. Det är ju annars inte så ofta så att det stör. Mr kortbyxa hade svidat om till slacks och var riktigt stilig. Han kramade om mig och Anders till de övrigas stora begeistring. Fast den avtog förstås – begeistringen alltså – när de insåg vilket slags relation vi egentligen har till den berömde författaren.

Tomorrow's
happiness
begins today
...så han tog en ny.

Förutom att Anders fick diskutera pros and cons regarding Richard Ford med landlord Wolff, så blev det tillfälle att reda ut en incident nyligen: det var sent en kväll. Vi satt här i sommarstugan och multitaskade (som det så modernt heter om ungdomar som på ett adhd-aktigt sätt mediekonsumerar). Det vill säga, vi kollade på tv, skrev på datorn och lyssnade på musik samtidigt. Plötsligt knackade det på dörren. Det var Tobias som försökte sova men tyckte vi var för högljudda. Piiiiinigt! Nu har vi också fått veta, lite så där by the way, att Tobbe och hans vackra men tvångsmässigt kunskapsinhämtande fru (inne på sin tredje master) har sitt sovrum ovanför vårt. Så det är nog bäst att vi drar ner på en annan sorts volym också – nodge, nodge!

Och nu, something completely different: pinyin!
Ni hao, ma?
Wo hen hao, ni ne?
Je hen hao.

Fyra timmar har det tagit att pränta in: "hur mår du? jag mår bra, och du? jag mår också bra." Bara så att ni vet. Som sagt: vad fan håller jag på med?

– Ja, inte vet jag, svarar Olzon. Som inte heller vet vad han sysslar med här i Kalifornien. Suttit och plitat på en engelskläxa med en iver och intensitet som är helt obegriplig (och fullständigt omotiverad). Jag får inget betyg, jag får ingen cred, ändå sitter jag och gör mig till för en lärare som kunde varit min kollega. Fåfänga, denna fruktansvärda sjuka som driver mänskligheten vidare. Jag vill att magistern i morgon skall säga: "look at this Swedish guy's text, isn't it a masterpiece." And so on, the story of my life. Vill vara i solen, är i solen, men vill vara ännu mera i solen, och framför allt: det skall vara en annan sol.





Tillräckligt med sol på Lathrop Drive?

We´re gonna make you SWEAT

I dag har det varit skolstart på riktigt. Iklädd min finaste Ralph Lauren-skjorta cyklade jag ner till History Corner för att höra Pulitzervinnaren Mr J Rakove prata om amerikansk historia från kolonialtid till nutid. Salen var fullsatt med till synes hungriga och till synes mycket unga Freshmen (första året på College) och Softmores (andra året på College) från hela USA. Jag lyckades pressa mig in mellan två Freshmen på den tredje raden och de såg bägge två livrädda och frågande ut – men efter att ha presenterat mig som Knightfellow lugnade de sig och satt sedan och lyssnade och antecknade allt vad professorn hade att säga. Det

Main quad. Skolsalarna ligger inne i gångarkaderna. Fint, va?

kändes onekligen märkligt att vara tillbaka i en föreläsningssal igen. Professor Rakove pratade en ganska otydlig engelska (american english), tyckte åtminstone jag, och jag missade nog några poänger som alla utom jag skrattade åt. Men jag tror nog ändå att det kan bli intressant att följa hans föreläsningar.

Efter Historia var det dags för tennisklassen, intermediate level. Här var den stora frågan naturligtvis om det var rätt nivå för Olzon. Tennisklasserna hålls på den utmärkta Taube (ja, faktiskt) Tennis Stadium. Tennisläraren var en stenhård kalifornientyp som var ny på Stanford och hade spelat professionell tennis i tio år, men som den första lektionen inte bemödade sig att göra mer än att säga: "Guys, have fun out there!" Vi var tre guys and fyra girls, men i det knäppa USA är ju alla guys. Hemskt är detta hopplösa utarmande av det engelska språket, men inte mycket att göra åt. Hur som helst: vi delades upp som om vi vore på en skolgård och jag spelade med Ilya (amerikansk junior (tredje året på College) med ryskt påbrå), som visade sig hålla ungefär samma nivå som jag. Kul att spela och stekande hett, ty det är ju bara den 24 september gudbevars.

Olzon är på banan igen.

Sedan var det, efter en långlunch på Hewlett-Packard-institutet (mitt emot William Gates building), time för Creative Writing, beginners class. Detta var sublimt. Här satt jag med 17 ynglingar som kunde vara mina elever och pratade fiction writing. Läraren var en snaidig San Francisco-typ som var very kind och förstående. Vi fick alla säga vad vi hette och berätta något lite om vår bakgrund. På engelska förstås, och alla med ett litet försök att verka spännande och speciella. Därefter kom vi att prata om fiction contra nonfiction. Och så delades det ut homework och hårda ord om hur viktigt det är att komma i tid och ge allt!

En dag i Anders Olzons liv, som student. Igen. Jag vet inte om jag kommer att palla det här Freshman-livet, men jag ska i alla fall försöka. Det sa jag till läraren, och han log och trodde nog att det skulle gå bra och att jag inte skulle underestimera min engelska, etc, etc, på amerikaners vis. Där är de bra, amerikanerna, de har inga överjag eller Jante-idéer. De börjar i en tennisklass på medelsvår nivå och är hopplöst dåliga, men tycker ändå att "det gick ju jävligt bra det här." Någonting att lära för en kronisk neggare och pessimist (och dålig förlorare). So long, kids!

Ja, i dag var det playa-väder igen. Men vem vågade tänka på sol och sköna bad, när den förment lilla och späda Zeng Laoshi (=professor Zeng) noggrant väntade tills alla satt ner, dörren var ordentligt stängd om oss och det därmed var för sent att fly i skräck. Då avslöjade Laoshi-skan att hon egentligen är en drake. Det är penalties hit och betygsavdrag dit – samt kanske smisk och lindade fötter också – som väntar den som inte lär sig rynka ansiktet på rätt sätt för att få till ett nasalt "ü", inte gör alla läxor inklusive lyssningsövningar på webben varje dag och är frånvarande mer än fem gånger. Som frånvaro räknas även 10 minuters för sen ankomst.

Så nu är jag så där trött igen. Varför har jag valt kinesiska? Vad säger mina val av kurser om mig över huvud taget? Nej, jag vill inte veta. Men gör jag det jag vill göra, eller vad jag tror kan vara nyttigt? Går det att kväva den svagt skavande misstanken att jag självbedrar mig när jag påstår att de båda sammanfaller – nyttan och nöjet, alltså? Är jag bara feg och lat, fast på ett skruvat sätt så att jag måste jobba livet ur mig för att slippa inse sanna fakta? Att det egentligen inte kommer att bli roligt alls, utan att jag gör allt

Sid TRE i textboken. Varför?..

det här för att det kanske höjer mitt objektiva värde? Jag orkar inte veta det. Så jag försöker tänkta positivt på ett strutsartat vis i stället: är det så att jag slösar bort mitt stipendium på en massa onödiga nyttigheter, får jag väl söka ett nytt stipendium, sen igen. Och då, DÅ – ska jag förverkliga MIG.

Och inte ska man väl deppa ihop så här efter första dan? Vi har ju två härliga veckor av class-shopping framför oss. Det är bara att hoppa av. Fast vad ska man göra då? Då stundar ju ännu en runda våndor med existentiella obehagligheter som man måste ta itu med: "vem är jag?", "vart är jag på väg?", "varför då?". Nej, bättre att axla oket och låtsas att allt är hugget i sten. Nu kör vi!

Dessutom verkar den multidisciplinära lecture-serien "Democracy, development and the rule of law" bli en höjdare med en och annan hot shot vid pulpeten (yet to be determined, i och för sig, men ändå). Och blir den inte en höjdare kan man ju ta sig en liten lur, utan att det märks; skulle tro att vi var 200 personer i föreläsningssalen i dag.

Ett av flera helt vanliga studenthem. Notera studenternas bilar.

Decision making in organizations var inte heller så dum. Vi kastades genast in i grupparbeten där vi skulle föreställa oss att vi var ett jaktlag som kraschat vår SUV i en snöstorm in the middle of nowhere och nu fick vi en lista där vi skulle rangordna 15 grejer som vi trodde var nödvändiga för att vi skulle klara oss. Sophomore-killen från Texas i min grupp blev skitsur när vi andra inte höll med honom om att "shotgun" var priogrej nummer 1. Men det var väl också det enda val vi gjorde som stämde överens med överlevnadsexperternas facit, som vi fick i slutet av lektionen. På första plats kom "kniv". Med den ska man skära sönder sätena, riva ur stoppningen och fylla kläderna med, som isolering. "Solglasögon" som vi förkastat, kom på plats nummer 5 enligt experterna. Och "karta" och "kompass" som de flesta rankat högt, ska man göra så här med: Kartan ska man använda som fnöske för att göra upp tre eldar runt bilen (=internationell SOS-signalering) och kompassen ska man krossa så att ingen frestas att ge sig ut och gå. För då dör man; man fryser ihjäl i sin egen svett.

Har ont i nacken efter volleybollen igår. Kroppen blev väl chockad av all plötslig ansträngning efter en månad utan träning. Så jag tror jag ska gå till vårt lyxgym imorgon.

Till dess: Ni Hao!

Surf's up. And down.

Förlåt. Vi ville så gärna blogga igår, men mäktade inte. Vi somnade tvärt och skoningslöst, som två mycket lyckliga små barn som fått leka hela dagen. Eller vi kapsejsade, som två skepp, överlastade med dyrbara skatter. Såvida vi inte kraschade som två sketna hårddiskar. Lördagens input av upplevelser var... grandios. Till exempel förlorade vi oskulden i vårt första möte med Stilla Havet i Half Moon Bay. Det kändes heligt på något sätt; som om en miljard Susenatomer lösgjorde sig, när jag doppade tårna, och med ljusets hastighet spred sig genom den ogreppbart ofantliga vattenmassan och förenade mig med resten av världen: Kina, Australien... (California is starting to get at me; I´m becoming betänkligt flummig).

Fast havet var inte särskilt pacific, det röt och stegrade sig så att man instinktivt tog några steg bakåt. Några som däremot inte fegade ur var några slags grå måsar. De flög på rad, lågt över vattnet och väjde inte fast vattnet sköt upp och stod som en fond tätt utmed deras flyktväg. Inte förrän vågen började kröka sig så där surfigt, och hotade svälja djuren, girade de blixsnabbt uppåt och fintade därmed det rasande elementet. Häftigt.

Lite fint var det med alla andra människor som också sökt sig ned till beachen, bara för att stå där och titta på havet; längtan till och fascinationen för havet är helt klart universell.

Det var utmed highway 1 körde. Att ta sig dit var lite trixigt, eftersom vi inte vill freewaya hela vägen, men värt besväret. Vi åkte kringelikrokiga småvägar, genom något som bara måste ha varit ett mer genuint Amerika med små gårdar och stora gårdar, som lockade med självplock av

Good enough for ya, Pacific?

organic strawberries och försäljning av pumpor och majs. Locket för öronen indikerade allt högre höjder, vägen smalnade, skogar med enorma träd välvde sig över oss (kändes det som i alla fall) och John Bauer kan ta sig i arslet. Så plötsligt öppnade sig landskapet med vilsmid utsikt över böljande dalar och skogsbeklädda stup där dimsjok hängde i trasor här och var – som en plundrad julgran med rester av glitter kvar.

Den upplevelsen och själva åkandet utmed kusten var den stora behållningen. Målet för resan, Monterey, var däremot mer som Golden Gate; myten, känslan och ryktet är många gånger större än verkligheten. Förlåt, Steinbeck!

Vaknade vid lunch i dag med en känsla av att vara bakis. Men gårdagen var väl ett slags fylla, så det kanske inte är så konstigt. Ett par rejäla hamburgare och en match beachvolleyboll med våra fellow fellows sparkade liv i mig i alla fall. Av bara farten började jag i dag tycka att de sjukligt entusiastiskt och sociala amerikanska fellowsarna börjar få något sympatiskt över sig (eller är det jag som förändras?) – det gick så långt att jag utan större vedermödor lyckades uthärda storebroriga och alltid putslustiga och jättejätteduktiga Newsweek-Erics korrigerande instruktioner på vbollplanen. After all, visade han sig ju bara vara en teoretiker. Så fort bollen kom hans väg, fuckade han upp alltihop. Ja, ja – we´re only humans. Eric också, antagligen.

Söndagsaftonen har varit förtrollande: ljummen, och rosaorange på ena himmelshalvan, fullmåne och en och annan stjärna – eller om det var ett av alla passagerarplan, heading for SF International airport – på den andra. Och palmernas och de ståtliga universitetsbyggnadernas silhuetter avtecknade sig så vackert medan jag och Anders cyklade runt på campus för att försäkra oss om vart vi ska imorgon: School´s in!

Ja, vi körde alltså bil igår, till kusten. Det var verkligen befriande att äntligen komma loss ur Stanfords välmående och sövande hägn. Att trycka gasen i botten och lämna allt bakom sig, mot havet. Tre veckors ackumulation. Tre veckor av väntan och hänsyn och tröstlöst cyklande (ibland med hjälm, ibland utan hjälm). Och så var det där: havet! Precis som på Louvren. För att ta sig dit var vi tvungna att passera bergen, så det gjorde vi. En mur som skilde oss från den verkliga världen. Med hjälp av countrymusik och en kraftig V:6a (enligt Gabor Vajda – bilskojare och hacker från Budapest – skall

Bergen till vänster, havet till höger. Ronnie is doing just fine.

Chevrolet Malibu husera en sådan under hooden) åkte vi genom ett landskap som fick mig att tänka på Dalsland, men också Provence, (och för all del också på Toscana): höga berg, böljande fält, skog, små hus, stora hus, och väldigt serpentiniga vägar.

Jag var "Ronnie, Ronnie" igen, och Susen var min musa med motorolja i blick. Ibland var det så vackert att vi var tvungna att stanna och gå ut och titta, andlöst. Och åtminstone jag tänkte: fan, vi är i Kalifornien nu! Det här är inte Täby. Och när vi sedan kom till Havet brast det för oss båda. Där nere låg ju faktiskt Stilla havet, fast det var inte stilla, så klart. Det var surfingläge och jag tyckte att jag såg Chris Isaak pröva sin nya surfingbräda på ett ställe, och på ett annat ställe såg jag några sköna dudes som kom ridande på livs levande hästar. Stranden som torg! Bara i Kalifornien. Och Susen tittade på fåglar som vanligt. Jag förstår inte hennes fascination för djur, fast hon förstår å andra sidan inte min för människor, så det jämnar väl ut sig. Efter första stoppet körde vi vidare utmed Motorväg nr 1 och den var verkligen så hisnande vacker som bl a Petter och Ninna Nilsson (kända Bromma-profiler) hade sagt.

Och vi cruisade och cruisade, och ingenting kunde stoppa oss, och ingenting stoppade oss. Vi kom till Monterey vid 6 PM och kände att "hey, vad är det här?" Monterey var faktiskt inte så märkvärdigt. Det var Vattenfestivalen på Skansen upphöjt till Amerikanska minus Tjock-Steffe.

Valfläsk – nej tack!

Inte helt lätt att ta till sig alltså, men vi gjorde vad vi kunde och åt en inspirerad junkfood middag några kilometer från Cannery Row (som vi lyckades missa, liksom den årliga jazzfestivalen!). Sen när det blev mörkt åkte vi hem. Det var spännande att köra i det Kaliforniska mörkret, som inträder cirka 7:30 PM. Det går fort, det är många filer, och det är väldigt många vägar att välja. Men eftersom jag är en gammal yrkeschaufför och Susen är en excellent kartläsare lyckades vi ta oss hem till OS-byn igen vid pass 9 PM. Vi persade alltså!

...och inte fick Susen klappa sälar heller.

När vi kom hem fick vi den geniala idén att ta bilen och storhandla på Safeway (open 24-7). Redan samma kväll. Så då gjorde vi det. Och plötsligt var vi de där lyckade medelklassamerikanerna som tar Chevan till supermarketen och storhandlar (låt vara att det var kl 10 PM lördag). Och det kändes ganska bra, även om jag inte kan vänja mig vid att det är så förbannat dyrt att handla mat här. Sedan när vi lämnade matpalatset, $120 fattigare (vi hade blivit ytterligare $16 fattigare om inte Susen hade sitt Safeway club card med sig), kände jag mig som en äkta amerikanare, som med hjälp av en enkel touch på bilnyckeln öppnar bildörrarna från very lång distans.

Det enda jobbiga den där kvällen var den svarta tiggaren som satt precis vid utgången av Safeway och på en skylt påstod att han var bostadslös och utan pengar. Han tittade på oss, bedjande. Jag tittade på honom, undvikande. Jag fortsatte mot bilen och tänkte att det jag gör här i Kalifornien är på något sätt viktigt. Och det sa jag sedan till mig själv, over and over again, hela vägen hem till c/o Tobias Wolff. Till slut släppte jag det så klart, men det är lite jobbigt ibland,

Sjön suger!

den här lyxtillvaron. Som en liten sten i skon, eller en som liten böld i stjärten, skaver det. Men va fan, det finns faktiskt de som har det ännu bättre! (Har jag hört.)

Och nu: filmtajm! Kolla in när Anders och Susen hälsar på Stilla havet!

Morsan bara sover – men pappa är glad igen

Så har vi då hämtat ut vår amerikanare, en vit Chevrolet Malibu med skinande läderklädsel, automatväxel och en väldig massa hästar under huven (verkar det som åtminstone). Den spinner som en katt och lyder minsta vink från min sida. Höger, vänster, rakt fram. El Camino Real är en baggis numera – och Sears, it isn't that bad! Allt blir så mycket enklare, och roligare, om man har bil. I alla fall om man bor i USA.
Vi har visserligen inte kört mer än fem kilometer idag (från uthyrningsfirman på El Camino Real och straight hem); men det känns ändå som att vårt (mitt) liv har blivit oändligt mycket rikare (och viktigare) i samband med att jag fick de där nycklarna till Chevan. Och $50 a day är väl inte så mycket?

I morgon ska vi åka till kusten. Half Moon Bay, Monterey och kanske något annat spännande place utmed den omtalat vackra vägen nr 1 som slickar Stilla havets kust från San Francisco till LA. Om det nu inte blir åska och dåligt väder, som de har hotat med i flera dagar, för då åker vi norrut och provar vin och leker "Sideways". Oändliga möjligheter sålunda – om man har bil! Och vi har bil. Om så bara för en helg.

Annars då? Jo för fan. Jag undrar fortfarande vem Bengt-Åke är. Och jag snusar inte. Och jag blir inte bättre i engelska. Men sämre på svenska. Jag längtar efter mina Carlson-högtalare och min gröna militärjacka. Jag längtar också (ibland) efter att dricka fin-öl på Söders hjärta med mina Dude-polare där hemma. Jag ser verkligen fram emot att spela tennis på måndag på Taube
Lördagens plan A.

stadium, och jag ser faktiskt också fram emot kursen i fiction writing (beginners class) som även den startar på måndag. Men innan dess: Keep the motor running!


Varför är man helt jävla slut nästan hela tiden? Eller är det kanske inte så konstigt? Visst är man informationsmässigt övergödd, att läggas till det faktum att man redan från start är ett slags hetsätare, mentalt sett. Men ändå. Det är ju inte så att vi är alldeles ifrån oss och vilse i lilla kolan av allt vi utsatts för. Vi vet hur man gör nu, hur man hittar och går och står och spolar på toaletten. Vi kan valörerna på mynten nästan utantill och vet att när badrumsvågen visar "40" så är det inget att vare sig bli skiträdd för alternativt osunt glad över, utan att saker och ting är precis som vanligt.

Det är mer än vad man kan säga om de flesta natives i vår lilla grupp, i alla fall att döma av de frågor de ställer vid alla frekvent förekommande Q&A-sessions med vår Knight Fellowship-stab. Ibland vill man bara beamas bort, av skam å deras vägnar. Fast det är säkert bara en kulturkrock, det också. Hellre ställa samma frågor femton gånger i olika varianter än att det blir tyst. Så man ska väl inte låta sig luras, det är klart att de är brajta, amerikanerna. Det är bara inte så lätt att lista ut på vilket sätt.

Vi kanske inte kommer att bli så tjocka här i alla fall. Färsk frukt och grönsaker serveras ymnigt. Problemet är som sagt tilltuggen; äckliga bagels, non-stop-cookies och chips. Så ibland hamnar man i den märkliga situationen att det inte finns något att äta. Man får gå hungrig, trots att vi är i överflödets land och trots att pengarna (ännu så länge) inte är något problem. Inga kvartersbutiker kan man sneaka in på heller; sånt existerar inte. Och Trader Joe's, Safeway och Mollie's ligger långt, långt bort.

I dag gick det bättre på Social Security-kontoret. Om fyra veckor har jag nio nya siffror att hålla reda på, hurra! Och precis som jag, Ezequíel och Violet

Diverse fellows, spouses and partners. Ezequíel har
brutit armen och black is beatiful, a.k.a Violet.

var klara, kom Anders med sin lyxiga amerikanare och plockade upp oss. Det firade vi med middag i Mountain View. Ezequíel från Mexiko och Violet från Zimbabwe är, tillsammans med Gabor från Ungern, de mest sympatiska av fellowsarna. Tror inte att Olzon protesterar våldsamt mot den bedömningen.

Måste också bara berätta att vi hälsade på hemma hos Violet. Hon har ett fireplace – med tillhörande fjärrkontroll! Jag säger då det.

Och nu: God's speed och vaya con diós, på oss!

Adiós, Stanford!

Buzzet bland de internationella fellowsarna handlar om att drömma på engelska. Det är målsättningen; tesen är att sådana drömmar kan ses som kvitton på att det händer något med språkinlärningen. Jag drömmer inte på engelska. Eller också gör jag det. Jag vet inte eftersom jag aldrig minns mina drömmar.
Förståelsen är det i alla fall inga problem med. Lyssna och läsa går finfint. Själva talet är svårare att beygsätta, det är mer ups and downs på den fronten. Det är också svårt att förutse bra och dåliga dagar. Har det med udda veckor att skaffa? Omedvetena förväntningar? I regel kan man i alla fall räkna med ett uttals-acceptabelt och någorlunda stakningsglest prat mellan frukost och cirka klockan 3 p.m. Därefter går det utför. Kanske beror det på att jag så dags fått mjölksyra i i tunga och mun som tvingats aktivera helt ovana uppsättningar talmuskler. Och det är då, när mjölksyran slår till, som jag börjar låta som Laila Freivalds och Muppetkockens gemensamma avkomma, om de hade haft någon.

Samtidigt är man skoningslöst utsatt för ett inflöde av språkinformation. Det är en oupphörlig lavin av nya ord och uttryck som borrar sig in i skallen, utan att man kan göra mycket åt den saken:
"Let´s get down to the nitty-gritty", eller "cut to the chase" (=till saken), "terms of notice" (=uppsägningstid), "honor your commitment" (=håll vad du lovat), " brown bag seminar" (=möte, medtag egen lunch), "don´t pull any punches" (=låt inget stoppa dig), "she hit it out of the ballpark" (=hon gjorde ett fantastiskt jobb).

"Cool", däremot, är en generationsmarkör (=Levis 501, anti-agingkräm och tonsur) – så, beware! "How´re ya doin?" bör i stället kontras med "hyper" som förstås betyder "bra". Man mår alltid bra när någon frågar. Allt annat är out of the fråga. "Awesome!" är dock fortfarande, tyvärr, gångbart.

Det nog först i dag, efter två veckors information, som det på riktigt börjat gå upp för mig och Anders vilket jävla megafantastiskt stället vi hamnat på. Allt annat hittills har nog bara varit blueprints av vad andra

Awesome place.

tutat i oss. Nu har det liksom sjunkit in och tagit oss besittning; det faktum att Stanford är... hyper awesome.

Spiken i den kistan, om man får använda den negativa metaforen för nåt som egentligen är underbart (är så overloaded och trött att jag inte kommer på nåt annat) kan ha varit upplevelsen i dag av Freeman Spogli Institute – ett av hur många affiliated research centers som helst, med en ogreppbar mängd underavdelningar med bokstavskombinationer till namn som är omöjliga att minnas, och till vilka en koma-triggande mängd spännande, viktiga och underhållande forskare samt major-impact-on-political-policies-worldwide-projekt är knutna och Condoleezza Rice och Don Rumsfeld och en marockansk prins och... jag klarar snart inte mer... Hajper, liksom.

Så vi skiter i den här awesome OS-byn nu. Vi drar. Över helgen, i alla fall. Olzon har hyrt bil. Vi ska bara lära oss

See y'all!

trafikreglerna först (att man får svänga höger vid rött vet vi redan). Troligen kör vi norrut; det blev inga thunderstorms i dag men väderprognoserna insisterar på att de kommer – söderifrån. Så Malibu och Santa Monica får vänta.


Jajamensan det gör vi, sticker alltså. Ska bli skönt. Det blev en hel del för många bokstavskombinationer även för min del (Olzon). Tänker inte blogga i kväll - känner att jag inte har något att säga, dessutom ska jag faktiskt köra bil i morgon. Mors!

Jaha – nu vill pappa åka HEM också

I dag har jag och Susen haft en kris. Eller rättare: jag har haft en kris. (Jag räknar till den tredje allvarliga krisen på tre veckor, det är inte så farligt för att vara mig.) Jag har varit deppig och längtat hem. Jag har känt mig alienerad, kortklippt och ful (även fast alla Susens jättetrevliga klasskamrater tyckte att frisyren var "really nice" och att jag "looked like a new person"). Kanske det – men det kändes inte så. Jag kände mig alienerad, kortklippt och ful. Förmiddagen tillbringades i ett av Stanfords 20 bibliotek och vi fick lära oss hur man lånar böcker på ett amerikanskt universitetsbibliotek, det fungerar ungefär likadant som ett svenskt universitetsbibliotek. Man får ett lånekort och så letar man efter den bok man vill ha i databasen och sedan lånar man boken, om den inte redan är utlånad förstås. Det fanns tre miljoner böcker i det bibliotek vi satt i (Green library), mycket imponerande givetvis. Efter att ha blivit guidad i biblioteket fick vi lära oss samma sak en gång till, fast nu i cyberform. Så nu vet nog alla Knightfellows hur man gör.

Originaldokument!

Efter biblioteksäventyret cyklade jag hem och möttes av ett mångtydigt meddelande på utsidan av de franska fönstren, signerat den världsberömde författaren Tobias Wolff. Omtumlad och starkt berörd av denna viktiga korrespondens somnade jag nästan omedelbart. Jag sov i en halvtimme och vaknade av att någon (vår hyresvärd antagligen) spelade "Autumn leaves" på piano, over and over again. Det var inget större fel på tempot, snarare var det något i dynamiken och rytmen som saknades. Men efter att "Autumn leaves" hade upprepats ca tio gånger i en och samma version kom plötsligt en rivig och ytterligt inspirerad Boogie Woogie; äntligen hade det släppt för den gode Tobey. Och jag låg och blundade, och det kändes som en tidsresa bakåt. Hade jag inte någon gång för länge sedan varit med om något liknande? Jo, det hade jag.

Efter att pianokonserten var över blev jag märkvärdigt tungsint. Jag kände mig alienerad, kortklippt och ful, again. Och jag längtade hem till det tråkiga och kalla Sverige. Jag längtade hem till det sura och ogina. Jag längtade hem till det jag förstår. Jag ville inte vara en främling längre. Jag ville inte vara en leende fåntratt längre. Jag ville åka tunnelbana och skotta snö. Jag ville betala skatt och be Ulf Nilson om ursäkt. Kort sagt: jag började må riktigt, riktigt illa. Men då, som en skänk från ovan – eller åtminstone som ett brev från posten: någon knackar på den franska fönstren medan jag ligger och stirrar tomt i taket. –Vem där?

Olzons inre – och morgondagens väderprognos.

Ja, men är det inte postmannen som kommer på besök? Och där stod en kvinnlig statuarisk brevbärare med ett runt vackert paket i handen, som var till mig. Onico!!!!!! Det svenska låtsassnuset från Swedish Match. Right here in California – fucking ey!

Allt blev bra sen. Pappa proppade munnen full med låtsassnus och somnade om, ganska lycklig. Sedan kom mamma hem och tog hand om lilla pappa. Sedan lagade pappa mat och mamma tyckte det var jättegott och då blev pappa glad.




Alltså – något mer deprimerande än en grannes vedermödor vid pianot är svårt att föreställa sig, även om grannen är världsberömd författare. Det här med att bliva vid sin läst, det ligger något i det. Om det åtminstone hade varit något mer funky, något i stil med Till Paris, till Paris, ska jag rida på en gris.

Emellertid. Vad biblioteksguidningen anbelangar var Olzonversionen av upplevelsen i indifferentaste laget, tycker jag nog. TYCKER JAG NOG. Vi snackar nio miljoner volymer totalt inklusive belysande axplock som Ingmar Bergmans samlade verk, Ekelöf och flera årgångar av SvD samt värsta vräkiga läsloungen med heltäckningsmatta, monstersoffor i brittisk clubstil samt gratis trådlös uppkoppling – och då har vi inte ens nämnt alla cutting-edge-up-to date-vetenskapsjournaler, färska dagstidningar från hela världen, och hela raddan av livs levande ämnesexperter at your service när helst du behagar, för att inte tala om de 750 betaldatabaserna som vi har gratis och obegränsad tillgång till. I bibliotekssamlingarna hittar man alla flightavgångar och -ankomster de senaste 50 åren, originalkorrespondensen med alla noter och anteckningar som resulterade i Apples födelse, fullständiga redogörelser av Columbiakraschen och Katrinakatastrofen samt all FN-dokumention sedan begynnelsen – mm, etc und so weiter.

Mest skräckinjagande i dag var Mrs Einstein (sic!). Hon är Nurse Ratched för Graduate School of Business, "the best in the world". Hon föreläste om den procedur som man måste genomlida för att eventuellt komma ifråga för någon av alla de balla klasser som ges vid GSB. Kafka kan ta sig i baken, för här är det först yellow lappar som man allra nådigast ska få underskrivna av Mrs Einstein, om man hittar henne och hon har tid. Den yellow lappen går man med till aktuell professor, som kanske – kanske inte – beviljar ansökan, om man hittar honom/henne och han/hon har tid. Om man hittar professorn, professorn har tid och professorn säger ja, går man med sin yellow lapp till Einstens assistent, för att få sin yellow lapp utbytt mot en pink lapp med vilken man få tillgång till kursmaterialet som kostar 40 dollar. Eller 100 dollar. Det får man se.

Men jag ska ju bli världens bästa chef, (ska jag?) så det är klart jag måste in på GSB; fan, man får ju lära sig hur man sparkar folk och hittar meningen med livet och jag vet inte vad, med spännande och berömda primadonnor vid svarta tavlan. (Fast jag kände inte igen en enda av dem som nämndes. Tror att jag snappade upp nåt om Ebay:s grundare, men jag kan ha fel).

...och så vädret. Om det var hotpantsläge igår, så saknade jag vantarna i dag. Kall-ifornien, sa jag till Anders. Kali-fånig, sa Anders om mig. Det är visst nån orkan på gång i Mexikanska golfen. Möjligen är det i utmarkerna av den vi befinner oss och därför som det varit så blåsigt. Det är i alla fall Thunderstorms ahead och vi fryser i vår centralvärme-lösa lilla sommarstuga.

Pappa VILL ha bil och döda ALLA frisörer

Nu har amerikansk byråkrati kopplat greppet om oss på allvar. Det är inte bara Homeland Security som tjafsar om Anders visum. Även Skatteverket IRS är efter oss. Om vi inte fyller i blankett W-8 alternativt WDH-947, eftersom vi inte har något TIN (Tax Identification Number), väntar straffavgift och utbliven ränta på sparkontot i Wells Fargo. Men eftersom man inte kan få något TIN förrän man har ett SSN så åkte vi till Social Security Number-kontoret i Mountain View i dag. Jag hade noga dessförinnan förhört mig om vilka dokument jag skulle ha med mig, för det är ingen fun ride dit, precis. Men det fattar ju vem som helst, att den pappershögen inte räckte. Man måste ju ha ett DS-2019 också dårå så klart! Jahaa-a-da.

Så det var bara att drypa av och nöta lilla birkenstocksulan mot betongen på El Camino Real. Pappa Solsting och Mamma Hotpants gick och gick längs Kaliforniens motsvarighet till Bagarmossens Byälvsvägen upphöjd i Tjock-Steffe. Highway-damm och sexfiligt bilsvisch och hela baletten.

Till sist kom vi till San Antonio, där matpriserna är drägliga, och försökte bunkra upp. Vid utgången stötte vi på några fellows som gjort detsamma. Då plötsligt hände det: skammen drabbade oss med full kraft. Vi skämdes – över att inte ha bil. Vi sa inget, försökte bara se ut som bilägare. Jag vet inte om våra fellow fellows gick på det, men vi vandrade så långt vi kunde över parkeringshavet innan vi grabbade kassarna ur vagnen och vinglade iväg mot busshållplatsen. Att åka buss är i bästa fall ett statement och under alla omständigheter ett stigma. Bussarna är förvisso fina och kommer hyfsat regelbundet men det är bara latinos och svarta som åker. Och de bara sitter där ihopsjunkna och med spända ansikten fast de sover, de är så trötta efter att ha tjänat alla Tjock-Steffar hela långa dagen. Det är, med andra ord, något fel och misslyckat med den som åker kollektivt.

Och varför har vi inte skaffat bil ännu? Vi har ju varit i det här jävla landet i snart tre veckor nu. Tja, fråga Susen. Det är hon som sitter på pengarna och den som planerar och ordnar och ställer. Själv är jag bara spouse/partner och behöver inte bekymra mig om något social security number, för jag får ändå inget sådant, vilket kan kännas en aning förnedrande. (Fråga mig inte varför – men jag vill OCKSÅ vara med i rullorna.) Så därför vill jag åtminstone ha en bil att köra med på El Camino Real. Jag är ju för helvete en gammal taxichaufför, med

Mäh! Gu! Vaälemäla, Andörs!?!?!?

allt vad det innebär. Och kanske att dagens helvetesvandring med oförättat ärende fungerade som väckarklocka för fröken Schultz. Hon såg i alla fall betänkligt tagen ut i slutet av vandringen, och när jag sedan skulle ta några vackra bilder på henne på bussen fick hon spelet. Så jag har nu ganska gott hopp om att vi snart har en fullvuxen amerikanare utanför garageinfarten, och att vi snart också har gått upp rejält i vikt (vilket för övrigt även Tjock-Steffe gjorde, innan han krockade sin Ferrari på El Camino Real och hamnade på löpsedlarna och i finkan).

Jag vill inte längre vara dum nordbo som trotsar de amerikanska grundlagarna – jag vill smälta in och bli en riktig amerikan. Som första steg har jag klipppt mig, och som andra steg har jag tänkt att skaffa social security number (på något sätt borde det väl gå tycker jag). Jag vill ha en bil! Och så vill jag att saker och ting kommer igång här i Silicon Valley. Men enligt senaste rapporten så börjar kurserna 24 September. Jag skall läsa tennis, Philosophy, English och History. Tillsammans med 19-åriga brats och birds. Livet är egendomligt – men skönt. Ibland.

Det var någon som i en sur kommmentar tyckte att jag och Susen verkade vara några slags utlandssvenskar, som typ levde gott på svenska skattepengar. Ja, än sen då? Något fel? Vi kan väl inte rå för att vi har haft tur. Och lite har vi ju kämpat också. I alla fall Susen.

Kort paus i orgelkonserten

I dag har det återigen varit en mycket lugn dag i Kalifornien för Olzon. Medan Susen har varit på "dressy" mottagning i Berkely (spouses/partners var givetvis inbjudna) har jag suttit hemma och lyssnat på Loretta Lynn, Hank Williams, Randy Travis och Love Olzon. Och funderat på hur livet egentligen är beskaffat för en annan. Har jag det bra? Eller har jag det dåligt? Efter några timmars funderande kom jag fram till att jag har det bra, jävligt bra t om - i synnerhet om man jämför med de stackare som bor i Sverige och vars vardag består av att skotta snö och sanda och frysa och lösa biljett i T-banan (jävligt dyrt har jag hört) och krypa för hyres-

Rika, snygga, lyckliga.

värden, och krypa för arbetsgivaren. Och jag kom på att ingenting av de där tråkiga sakerna behöver jag befatta mig med. Och så har vi väldigt låg skatt här i Kalifornien. Det är bra. Och fina golfbanor och tennisbanor. Heja oss! Heja Susen som är så duktig! Heja mig också, som var så duktig att jag fångade Susen!

Ja, livet är faktiskt skönt när man är rik och snygg och vädret är tempererat. Allt annat är struntprat!

Konspirationsteori: Kan det vara så att Fellowshipet här på Stanford egentligen inte är så bra? Var det därför de släpade iväg oss allihop per minibuss, ända till Berkeley, för att påtvinga oss samvaro med lika overkligt pengastinna som verkligt ointresserade Board of Trustees; för att visa att Stanfordstipendiet – som är ett av flera likadana som Board-monstren sponsrar – finns och fungerar och please, please glöm oss inte, fortsätt ge oss pengar?
Ja inte vet jag. Jag fick i alla fall nästan panik när Dawn Garcia, som är vicechef för vårt stipendium, högg mig i kragen och introducerade mig för den ena sports coat-människan efter den andra, som samtliga – halvvägs i handslaget och introduktionen – vände sig om och gick därifrån. Det var Howard mellannamnsinitial This, och Leslie mellannamnsinitial That och they couldn´t care less.
Huvudattraktionen var tillkännagivandet av två bidrag på sammanlagt 5,2 miljoner dollars till journalistprojekt på University of California, Berkely, respektive USC (University of Southern California). Varpå följde en kavalkad av speeches som kan samfattas med orden "I wanna welcome..." (Stanford nämndes inte med ett ord) samt "and I wanna thank...".

Ja – så där stod man under ett plasttak i gassande sol, inramad av hotellhiss-jazz och ingenstans att sitta eller ta vägen. Det enda som serverades var sprit. Två G&T dövade i alla fall nästan hungern och nervositeten över att Dawn ånyo skulle få syn på en, redo för ytterligare en förnedrande uppvisning av fellows-offer inför en ännu en skock obekanta högvilt appointed by Bill Clinton och reappointed by President Bush och hejbabberiba.

Näej huvva. Jag, V från Zimbabwe och Witty (bäst i Shanghai) bildade mur mot hela den här polyestertillställningen för att prata om mycket mer givande saker. Till exempel förevisade jag dem min näst sista (!) dosa Göteborg Rapé, varpå V utbrast: "My God, you´re using snuff and you´re not even black!" Där lärde man sig nåt igen. Back home in Africa snusar folk i näsan, eller också blandar man det med vatten och sprejar sitt hem. Det hjälper mot onda andar. Man kan också tvätta sig i lösningen; det sköljer bort mardrömmar och olustighet i största allmänhet. Eftersom Anders slutat snusa, har jag nu lovat bort en av hans Ettans till V:s moster i Harare. Resten av Anders stash får vi väl använda till att exorcera Lathrop Drive. Vem vet, Tobey Wolff kanske försvinner med ett litet "poff" och så kan i stället Anders bli vår nya dirty realist (han är ju redan på god väg, eller vad tycker ni?), professor in residence och allt möjligt. Och jag kanske äntligen kan få bli lyxhemmafru. Hurra!

El Camino Real

I dag har det varit cable-guy-festival här: först kom telefon-cable-guyen. Han upptäckte på sin work order att vi visst skulle ha en kabelbox till tv-n också. Så, när han fixat telefonen sa han att han måste byta vårt internetmodem men att det inte var någon fara eftersom han nu ordnat så att en annan snubbe – en box-cabel-guy – inom kort skulle infinna sig med en tv-låda till vilken det nya modemet kunde anslutas. Och sedan skulle allting fungera så bra. Telefon-cabel-guyen gick. Box-cabel-guyen – som var två stycken – kom. De var reconquistas (många latinos här, Kalifornien var ju mexikanskt en gång i tiden) – såvida de inte var "espaldas muchadas". Det betyder "blöta ryggar" och är slang för illegala immigranter. Uttrycket syftar på dem som

Anders var borta JÄTTELÄNGE i dag.

simmat över Rio Grande för att ta sig till USA.
I alla fall, de kopplade in tv-lådan, sa hasta la vista och drog.
Sedan funkade inte internet ändå. Det var bara att ringa 1-888-COMCAST och sitta en halvtimme med deras support-cable-guy (som var en tjej, men tjejer är ju också guys) – precis som i Sverige alltså.
Resultat: internet är igång igen. Telefonen funkar, förutom att det inte hörs när det ringer. Tv-lådan funkar också, fast är inställd på spanska. Den visade sig vara en on-demand-apparat, som vi fått "gratis".
Jag vet inte exakt på vilket vis jag är lurad, men det lär väl framgå så småningom.

Sing Halleluja! För nu har jag gjort ett schema – i excel (ja, jag är outhärdlig). Går allt som det ska blir det: kinesiska, kickboxning, samt konflikthantering och förhandling på Graduate School of Business. Men det är många turer kvar innan allt kan spikas. Dessutom förväntas man ägna sig åt "class shopping" varje quarters första två veckor – dvs hoppa på och av – samt på (och av. Och på). Det är ju bra, men det innebär ju samtidigt att man måste engagera sig så in i helvete.

Kom att tänka på att det är anmärkningsvärt många av fellowsarna m fl osv som tänker ta klasser i – simning! Jag inser att det är mycket man tar för givet. Till exempel att alla kan simma. Eller cykla - det är inte alla som kan det heller. Stanford är ju osedvanligt bike-vänligt, med amerikanska mått mätt, och eftersom det vittfamnande campus samtidigt är svinig dyrt att bilparkera på, är hoj idealiskt. Att promenera är inte heller så dumt, det är många vackra gångarkader här à la spansk förebild. Men 400-pounds-Andrea, som Anders tidigare nämnt, kan inte gå. Hennes knän orkar inte, så nu har hon hyrt en cykel men ojar sig över att hon inte cyklat sedan hon var barn. Hon tycker att det känns ostadigt och farligt. Exotiskt.

Taikon-varning är utfärdad för morgondagen. Alla fellows spouses and partners and all deras kids ska vallas per chartrad buss i San Francisco. Med risk för att man efter det är helt slut och därmed inte orkar blogga, vill jag därför redan nu kungöra att världens bästa och vackraste människa: Pysse Amanda Isabel Mercedes fyller år imorgon måndag. HURRA för dig, syrran! Och ett tips till er andra när ni mejlar och grattar: försök i samband med det lista ut när hon har sitt traditionella, beryktade födelsedagskalas med discokula och skitmycket sprit. Det brukar sluta med att hyresjouren knackar på - jätteroligt, varje gång! Här är mejladressen:

Födelsedagssyrra.

amanda.schultz@utbildning.stockholm.se


Olzon har varit ute och gått igen. För vad kan en poor partner göra i sleepy Palo Alto Town, except for walking in shiny shiny Birkenstock of leather. Lämnade cykeln (och hjälmen) hemma för att till fots utforska omgivningarna (istället för att tillsammans med Susen sitta och välja kurser på Stanford University). Jag var så rastlös, och jag kände att jag inte klarade en cable-guy till. Så jag gick och gick och gick och gick, på en fyrfilig liten motortrafikled, El Camino Real, som man omöjligt ska missa om man vill ta sig fram här i The Bay Area. Jag skulle till San Antonio shoppingcenter. Jag hade hört att man skulle kunna fynda där, och så var jag lite nyfiken på hur det skulle kännas att var fotgängare à la hardcore i USA. Och visst, det kändes bra, första timmen.

Kungsleden.

Intressanta impressioner med sociologiska undertexter och en sorts otäck närvaro som liksom bara var för mycket: ljudet från personbilar och lastbilar, neonskyltar i solsken, Holiday in, 7-Eleven, Burger King, The Shack, och miljoner mera av multinationellt skit och helvete.

Och jag fortsatte att gå. Jag hade ju bestämt mig för att återse USA:s eget EPA/Åhléns/Överskottslagret: SEARS – som jag sedan min förra Amerikatour för tio år sedan har ett osunt kärleksförhållande till. Jag hade, innan jag återsåg varuhuset, ett vagt minne av att man skulle kunna hitta snygga amerikanska baskläder på nämnda varuhus. SEARS, tänkte jag drömmande, och såg framför mig hur jag äntligen kunde klä mig som en Redneck utan att skämmas för mina politiska åsikter (jag vet att det här är rörigt, men min Amerikavurm är gammal och ingrodd och vet inga gränser). Men jag såg inget SEARS. Jag såg bara en Car Wash där flitiga latinos tvättade de vitas bilar. El Camino Real, tänkte jag, hur lång är du?*
Och vad gör du med mig? Varför kan jag inte bara få återse mitt kära gamla varuhus igen, och sen är det bra med det?

Var ras på sin plats.

Men nej då – jag skulle härdas i några miles till. Så enkelt skall det inte vara att trotsa de kulturella koderna by walking in shiny, shiny sandaler of Birkenstock!

Men lön för mödan och skam den som ger sig, och så vidare (två miles). Där har vi ju det! Bilden/metaforen/emblemet för dagen: SEARS.
Så ståtligt! Så vackert! Så enkelt! Bara en vit kvadratisk byggnad, likt en gigantisk bungalow utkastad på en överdimensionerad parkeringsplats, några fina palmer, och bilar, och så alla människor som vill äga och ha och konsumera. Jag ryser i historisk presens och äntrar äntligen palatset. Och blir så klart hopplöst besviken.
Hur kan minnet vara så ondskefullt? Och bedrägligt? Fräckt, rent ut sagt! Här går man i närmare i en mil på en tröstlös highway och vad finner man? Ingenting, av värde. Trist, skit, piss, värre än EPA. Men – inte ville jag komma tillbaka tomhänt till mamma Susen och hennes kabelkillar, så jag handlade ett par billiga Hanes t-shirts och tyckte faktiskt att jag gjorde ett litet kap ($7). Tills jag kom hem och upptäckte att de innehöll hela 25% polyester vilket gör att jag nu undrar i vilken återvinningslåda jag skall placerad dem. (Tipsa gärna)

Jävla svikare!

Jaha, det var den dagen det. Efter VästgötaSEARS så återvände jag till El Camino Real igen och satte mig ner på en busshållplats och väntade i en halvtimme på en buss som tog mig till SUV-centret igen. Och när jag äntligen hade kommit hem så var Susen så där konstigt hemlighetsfull som hon alltid är när hantverkare har varit och hälsat på, hon såg liksom mätt ut på något sätt.
Men va fan, jag tycker inte att man ska rota i varandras inre liv. Det blir nog bäst så. Och nu ska pappa våldta mamma! Han ska ha sina Fristads på sig och en arbetshjälm (cykelhjälm får det bli), och den nya remote controlern som den där cable-guyen redan verkar ha touchat väldigt mycket. Ja, life goes on. "Today I started loving her again!"/Tjock-Steffe


*El Camino Real ("den kungliga vägen") anlades ursprungligen 1769 av Fader Junípero Serra (som för övrigt är namnet på en annan highway nära oss) för att förbinda Sonoma i norr med San Diego i söder.

Fredag på andra sidan jordklotet

Supermakten och role model-landet US of A är emellanåt märkligt time warpat bakåt; plötsligt går man omkring med sitt livs första checkhäfte. Det är inte utan att man drabbas av suddiga reminiscencer från barndomen när mamma och pappa skulle betala nåt. Check är alltså grejen här. Kontokort och online är suspekta ting och jag tror inte att det har något med post-9/11 att göra; på tv-reklamen gör Visa sitt yttersta för att övertyga the man on the street om att kontokort faktiskt funkar. Tänka sig!

Anyhow – i dag har vi givit oss själva våra första fickpengar: a nice bunch of green ones, vilket föranledde Olzon att komma ut ur garderoben som den spenderbyxa han innerst inne visar sig vara. Har ni aktier? Ett tips är i så fall att satsa era slantar på Abercrombie & Fitch, Gap samt Macy's Men. Deras respektive omsättningskurvor will be skyrocketing å det snaraste – och ni behöver inte längre gissa vem ni har att tacka för det. Själv är jag stunned – och helt slut.

Mr Starbuck ger shopaholicen ett ansikte.

Jag måste erkänna att jag fram till nu inte fattat riktigt var jag är. Jag trodde att Palo Alto, Mountain View och San Antonio var någon form av stadsdelar – till Stanford, kanske. Men så är det inte. Jag vet det nu, jag är upplyst – av Olzon. Inte bara är han shopaholic, utan även lokalsinnesbegåvning med massiv koll på kartor – sez the former queen of maps, mind u. Alla de där namnen jag nämnde är actually städer in themselves. Och Stanford? Ja, Stanford University area är sitt eget lilla universum, med egen zipcode å allting.

Tvättbjörnarna har härjat i dag igen. Soptunnan – med specialreglage som ska försvåra för dylika gynnare – var vält och påsarna utplockade och upprivna, till glädje för vedervärdiga och oidentifierbara bugs av alla slag.


Vill ni veta hur Bay Area låter? Inte särskilt mycket. En och annan polissiren à la vilken tv-serie som helst. Det är också mycket rymd här, eller "rumbo", som nordmasarna sa om södra

Skyldig.

En helt vanlig fredag på Palm Drive.

Dalarnas öppna, böljande fält och dalar (därav ordet "rumpmasar" som alltså inte har något med stjärt att göra, och inte heller med angränsande, norra Västmanland). Hur som helst, de stora rymderna här gör att Caltrains tuta får något lojt dröjande över sig, vilket förstärker den känsla av flykt, längtan och vemod som det avlägset Chattanooga-choo-choo-besläktade lätet har över sig. Caltrain står för California train och är det utmärkta lilla tåg som man för en rimlig slant kan ta – och tar (se första inlägget) – till San Francisco.
Näe, det är naturen som är högljuddast här. Hormonstinna och ettrigt tjattrande kolibrin tävlar i ljudförorening med syrsorna som gnisslar ihjäl sig snart, får man hoppas.

Mitt egentliga jag – om Anders fick bestämma.

Jag, som är återvinningshysterika och miljöfreak overall, måste tillstå att jag fått ett nytt perspektiv på det här med bilism: jag tycker snudd på synd om amerikanerna att de i så hög grad bidrar till växthuseffekten. Är det några som förtjänar att ha bil, så är det folket här. Artigare trafik får man leta efter: inget bus, inget aggro – respect!

Och vad återvinningshysteri anbelangar, är detta stället att vara på. Här recyclas så det står härliga till - hujeda mig. Det kan vi tacka vår guvernör, Arnie Schwarzenegger, för. Han har ju blivit pollution-terminator på gamla dar. Fast det är så klart återvinning med touch av lyx; inget orangutangarms-släpande till konglomererade igloon på fjärran destinationer här inte. Nej, sopbilen kör ända fram till dörren och hämtar – och gör dessutom själva sorterandet.

Nej, hörrni – nu får ni allt ta och kliva upp; klockan är 9 där långt borta i öst där ni dväljs. Själv ska vi gå och lägga oss, det är dags lägga ännu en ansträngande dag i paradiset till handlingarna

På väg till igloon för metallåtervinning.

och säga God Natt. För det mesta känns det annars som om ni jämt sover, eller är på väg till sängs. Är det alltid kväll i Sverige?

Shopaholic - vilket snack! Ja har ju bara köpt tre countryskivor idag, och en bok, som jag gav till Susen (det nämner hon inte minsann, men vad gör man inte för att hålla en tes oantastad!), och tre flaskor vin, som jag också gav till Susen, och trettio doublemint, som Susen tuggar, fast det inte är hon som har slutat snusa - ja, visst, det börjar bli tjatigt, men jag har faktiskt inte börjat ännu - jag förstår inte riktigt varför.

Jo, det var sällsamt på Stanford shoppingcenter - alldeles för många fina exlusiva märken till låga priser, jämfört med i Sverige i alla fall, och eftersom jag är en inverterad och ängslig snobb som gärna klär mig i äkta och handsydda fjädrar blev det en ganska svår stund där inne i shoppingtemplet. Jag hade ju checken, men den skulle ju räcka i två månader, och det är ju Susens stipendium (det är faktiskt lätt att glömma det ibland), och vi måste ju ha mat också, åtminstone ibland. Så det blev ingen skjorta för $70 och ingen kavaj för $260 - och eftersom de inte hade min skostorlek (8,5) blev det inte heller några All Star för $40. En svår prövning var det, men jag klarade testet. Och sedan vid Starbuck's var det som att allt släppte - jag kunde t om le en smula, efter att ha varit spänd som en banjosträng i flera timmar.

Innan shoppingrundan hade jag och Susen så klart varit i skolan. I dag var det konversationsengelska med Kit Miller och den internationella grenen av the fellowship. Det kom att utvecklas till ett slags utvärdering av veckan som varit, och en samfälld utmobbning av de amerikanska fellowsarna, och min ständigt närvarande känsla

Vad Anders inte handlade i dag: barnvagnar för hundar.

av att jag är unik och ensam i mina intryck och reflektioner fick once again sig en törn: alla tyckte som jag, alla tyckte att amerikanerna var jobbiga och tillgjorda och skrattade åt allting. Ja, jag säger då det. Aldrig får man vara glad, aldrig får man vara rik.

Annars har jag mest bloggat idag. Det är faktiskt ganska roligt. Men farligt – man kan ju bli bloggaholic!

Gruppförtryck och jordbävningar - så funkar det!

När jag var liten, sa mamma Grethel till mig: "man får inte gå och lägga sig förrän man lärt sig något nytt". Med det mottot kan jag snart sova dygnet runt. Till exempel har jag just lärt mig att massage här heter "Swedish massage". Inget äckelpäckel, alltså. Det bara heter så. Swedish massage.

Rätt mycket om quake-emergency har jag också lärt mig i dag. Vi befinner oss ju på ett sånt ställe. Det hade jag glömt. Vi bor mitt på en geologisk jättdragkedja som kan öppnas när som helst. Fast egentligen är det mer som en jätte-shaker; det där med att marken öppnar sig och sväljer sina offer är visst inte sant. Men så här tacklar man jordbävningar:
* Identify potential hazards in your home and fix them. Inga tunga tavlor ovanför sängen, alltså.
* Create a disaster-preparedness plan. ??? Vette sjutton vad det betyder. Men om det går ut på att man ska gå runt och oroa sig, säger jag "check!"
* Create disaster kits. Man ska lägga skor, ficklampa och en flaska vatten i en plastpåse och knyta fast den under främre sängbenet. Okej...
* Identify your building's potential weaknesses and begin to fix them. Kortbyxan Wolff! Lägg ned pennan och kom hit!
* Protect yourself during earthquake shaking. Fort, fort - in under stundom! Ett bord! Eller nåt! Glöm inte att dra en filt över dig.
* When safe, continue to follow your disaster-preparedness plan. Den kanske man också ska ha i påsen, då...


Jag har också insett att det är no chance in hell att jag kommer att kunna hålla vikten här; bjudluncherna, som det blivit en hel del av den här veckan, består för det mesta av salladsblad. Och det är ju bra. Om det inte vore för att man förväntas knapra i sig chips tillsammans med dem. Och är det inte chips, så är det muffins och kakor som väger flera kilo styck. Fast det är i alla fall gratis. Det är ju inte så dumt. Imorgon ska vi förresten träffa vår språk-coach, Kit Miller. Hon bakar jämt och ständigt. Den här gången blir det visst nåt med choklad. Det är bara att gapa och svälja.

Dagens stora behållning, apropå mat, var lunchen i det gröna (eller snarare gula, det är ju höst på gång även här fast den är varm) med inbjudna före detta felllows och spouses/partners. De delade frikostigt och underhållande med sig av goda råd och av misstag de tyckte att de gjort under sitt Fellowship-år (plugga för mycket och roa sig för lite; satsa för mycket på vad man tror kan vara nyttigt för arbetsgivaren i stället för att följa sitt sanna inre). Paradoxalt nog fick det mig att känna att jag vill satsa ännu hårdare. Resten av eftermiddagen ägnade jag därför åt att en gång för alla ta itu med att navigera den här härvan av möjligheter som är Stanford University; jag tror att jag nu har kommit på ett bra sätt att

Pris: 4 freakin' $$$$. Att åtminstone försöka vara
lite nyttig här är inte bra för ekonomin. Fat'n'suga rule!

kryssa mig fram bland alla research centers, kurser, brown bag seminars, konferenser och fan vet allt där det kan dölja sig åtråvärd kunskap.

En i panelen av former fellows var Elizabeth Weise. Hon är vetenskapsreporter på USA Today i San Francisco och... pratar perfekt svenska! Outrouligt (hon bodde två år i Lund).

Alla säger att det här året kommer att "change our lives". Vadå?! Hurdå?! undrar man oroligt, tills man inser att förändringarna smyger sig på en lite så där omärkligt. Åtminstone smyger de sig på somliga andra här; sig själv är det ju inte så lätt att få syn på. Anders, däremot, han förändras som bara den: han har cykelhjälm, han har inte snusat på fyra dagar och dessutom har han lovat att följa med mig till lyxgymmet här på campus, så fort alla små åkommor läkt (se bland annat stjärttraumat för ett eller två inlägg sedan).


Är det bra? Fråga honom. Min gissning är att det är svårt. Det kan inte vara lätt att plötsligt bli sund och lycklig (jag är medveten om att man kan läsa in en inte oansenlig mängd outhärdlig självgodhet från min sida här, men... äh, se

På vissa områden är Anders precis som förr (praise the Lord!)

hans egen utläggning nedan). Själv snusar jag så det står härliga till, hetsar, organiserar och städar - som vanligt, alltså. Möjligen har jag taggat ner vad gäller hetsandet. Fast det kanske bara beror på att jag börjar greppa hur saker funkar här.
Kanske är det så, vi får se!

Till sist: vad roligt att ni tittar in här ibland, att ni inte alldeles glömt bort oss. För vi har verkligen inte glömt bort er.



I dag har jag varit i skolan igen. Och tur var väl det. För man avviker inte från gruppen-gänget-klassen, bara så där, här på Stanford - blickarna var mörka och dömande, särskilt från flera av de amerikanska fellowsarna och deras partners och spouses, när jag gled ner i fellow partner-loungen i dag jävligt tidigt på morgonen. Stämningen kändes

Jag använder inte alls cykelhjälm!

nästan lite hotfull - men jag stålsatte mig och ursäktade mig och sa att jag hade varit sjuk, vilket ju faktiskt delvis stämde.

Det är för övrigt ganska spännande det här med gruppdynamik (jag tänker då inte enbart på min tid som rockmusiker). Ca 40 st medelålders i normala fall högpresterande personer beter sig plötsligt som 40 st medelålders barn eller tonåringar (utom jag då förstås...). Det är dåliga vitsar och dumma frågor, det är tissel och tassel - och vem är ledare? Och vem är hackkyckling? Är det 400 pounds kilo tunga Andrea? Eller är det måhända tunnhårige och välvillige ledarskribenten Rick ifrån Oregon? Svårt att säga så klart - men som utomstående betraktare är det spännande att följa rörelserna i gruppen. För mig är det så länge sedan jag hade ett "steady job" på en större arbetsplats att den här typen av funderingar och tankar känns märkvärdigt fräscha och nya. Och jag satt där i skinnfåtöljen och ställde mig frågan: skulle även Horace Engdahl förvandlas till en finnig tonåring om han vore en av "the fellows"? Tål att tänka på va? Skulle han också skämta tvångsmässigt? Skulle han också klappa händerna efter varje inlägg - hur ointressant det än var? Förmodligen skulle han det. Men skulle jag det? Ja, tyvärr. Jag skulle det. Jag har redan gjort det flera gånger. Utan att jag menade det så klart - men det är det som är poängen. I gruppen underordnas individen, och det är vidrigt, men nödvändigt, om man vill få ut något av vistelsen här på Stanford.

Jag har cyklat till San Francisco Bay i dag. Jag lyckades äntligen navigera mig ut från SUV-helvetet kring campus och hamnade plötsligt i något som kallas East Palo Alto; här var det plötsligt inte lika fancy och vitt som kring Stanford, här var bilarna billigare och människorna svartare i hyn. Jag åkte över en stadsgräns och allt var annorlunda - skumt! Till slut hamnade jag vid vattnet (då var jag tillbaka i det rika West Palo Alto igen) - här hade man ett naturskyddsområde och spänger och fågelskådarkikare och stora kartor över djurliv och växtliv och allt sådant STF-stuff som jag inte trodde man hade i det här knäppa landet. Men man lär sig varje dag - som Susen brukar säga. Men förändras? Skulle inte tro det!