Earthquake!

"Vi måste hitta på något, så att vi har nåt att blogga om", sa jag till Olzon i dag. Det slutade med att vi åkte och handlade. På Whole Foods, förstås. Jättespännande.

Några timmar senare satt jag här vid datorn och gjorde novemberbudget i excel å allting, medan Olzon stod i kitchenettet och kokade ihop en – som det skulle visa sig – fruktansvärt välsmakande fiskgryta.

Då, plötsligt, var det som om en stor knytnäve dunkade till huset. Det dånade dovt, golvet böljade. Kroppen fattade snabbare än hjärnan. Hjärtat voltade i bröstet på mig, ansiktet kändes som om det brann och jag blev helt yr av adrenalin, innan jag flög upp ur stolen och skrek: "Anders, jordbävning!" Anders tittade upp ur grytorna och vände sig mot mig, bakom honom poltergeist-viftade

Medan du sov: 5.6 på Richterskalan.

köksluckorna fram och tillbaka. "Vad då? Näe, jag känner ingenting..." "Vi måste ha skor! Vatten! Ficklampa! Ta skydd!" Jag rusade in i sovrummet och dök ned på golvet – men det var ju noll chans att kunna klämma in sig under sängen. Så, in i gästrummet och försöka där. Då var allt plötsligt stilla igen, så jag bara halvkollade att det verkligen skulle funka att trycka in sig under den sängen i stället. Och det gör det, i alla fall om man hinner krångla av sig push-up-behån innan.

Det hemskaste är ju egentligen innan man vet om faran är över. Vi chansade på att så var fallet, och satte oss till bords (tänk, vilken tur jag har; Anders "kapet" Olzon är, bland många andra goda ting, en matartist – visste ni det?) men åtminstone jag var uppjagad. Bara därför fick Wolffs för sig att sätta på dammsugaren och dra den fram och tillbaka. Låter inte det som jordbävning, så vet inte jag – för att inte tala om monstervarmvattenberedaren i vår garderob, som så klart gick igång i samma veva. Det var ett jävla liv här, helt enkelt; och vi stirrade stumt på varandra som de nervknippen vi var, och visste inte vad vi skulle tro. Förskalv? Efterskalv? Eller bara gammal hederlig paranoia?

Fishy dinner.

Det får vara hur det vill med den saken. Skorna, vattnet och "how-to-survive"-guiden stannar från och med nu under gästsängen.

En student i min Kina-klass fick sparken i dag. "Jag vill att du slutar, du är för dålig", sa drakfröken, Zhen laoshir, inför oss allihop till en utav freshmännen. Det måste vara härligt att vara lärare på Stanford; bara villiga A-studenter, och de som inte är det kan ta sig i brasan och dra. Inget fjantpsykologipedagogiserande här, inte.

Vi hade fått tillbaka våra prov. Jag scorade på 98.75 av 100 rätt. Helpoängsavdraget var ett ord som jag glömt översätta. 0.25-minuset var en accent som jag satt 0,2 nanomillimeter för långt åt höger. Så jag är nöjd, särskilt som det var först i torsdags som det gick upp för mig att "Midterm" på schemat inte bara är ett almanackligt konstaterande – ungefär som att 31 oktober kallas "Halloween" – utan att det som sagt även innebär skrivning. Men jag gör ju inget annat nu för tiden än att plugga

Grannen är redo för onsdagen.

kinesiska, så det vore väl sjutton om man inte låg i framkant. Jo, jag quadrapoppar ju förstås också; persade i går på 52440. Anders har slutat skälla och resignerat till medberoende alkoholisthustru. Men jag kan sluta när jag vill, så det är ingen fara.

Halloween, ja. Vad ska man göra då? Det verkar vara viktigt, i alla fall. Fest och förställning. Klä ut sig till Michael Jackson eller tjock-Steffe – eller döda två fåglar med en sten (som de säger här) och låtsas att man är Sideways-Miles? Att wejsta ner sig i nån bar lär ju verkar bli svårt att undvika. Och förblir man hemma, får man väl låtsas att det är jordbävning – släcka alla lampor och gömma sig under sängen; ungarna här ska visst vara envetna trick&treat-gremlins. Vi får väl se...

*

Susen är som ni väl har förstått vid det här laget en enveten bloggare med skrivklåda och jordbävningsnoja. Nej, jag kände faktiskt ingenting, men flera andra Knightfellows kände något, ty bara en kvart efter "skalvet" hade flera charterresenärer kommenterat saken på den gemensamma mejllistan som fylls på med ca 200 mejl varje dag om sådant som man kan göra eller bör göra i Silicon Valley för att inte känna sig overksam eller oviktig. 5,6 grader på Gerhard Richter-skalan, det är ganska mycket har jag förstått nu, och naturligtvis är inte jordbävningar att leka med – men jag kände ingenting. Jag lovar!

Jag kommer osökt att tänka på när min pappa hade varit i Kalifornien och träffat alla möjliga spännande människor och gjort alla möjliga spännande saker (varit otrogen med Yoko Ono tex) och sedan kom hem och pratade om jordbävningar i flera veckor. Han visste med säkerhet att hela Kaliforniens kust inom ett halvår skulle åka ner i Stilla havet och alla skulle dö och varför skrev man inte om det i tidningarna?
Ja, varför inte? Kanske för att myndigheterna inte ville skrämma upp folk? Det var i alla fall min pappas teori. Och jag tyckte som vanligt att han överdrev och skrävlade, ja, kanske t om ljög. Men idag förstår jag att han i likhet med lilla söta Susen kanske bara var rädd. Tänka sig.

Och någonting var det ju som hände, ty när jag efter jordbävningen och efter den goda middagen, som jag i all enkelhet hade snott ihop, skulle spela Loretta Lynn på min nyköpta dator som kom för några dagar sen (Lenovo, Thinkpad T61) då fungerade plötsligt inte ljudet. Ytterst

Vad hände med ljudet?

mystiskt! Jag menar, det är ju en kvalitetsvara jag har köpt. Så jag startade om datorn, och då fungerade ljudet igen. Vad säger lagen? Vad säger moralen?

Jim rules

Jo. Det verkar som om han vet vad han pratar om, Knight-chiefen; snart är det Halloween – och vi är... tja, totalcoola – och det var alltså precis vad Mister Bettinger förutspådde; att vi så här långt gångna skulle ha slutat stissa över meningen med livet, amerikansk byråkrati och what not. Himlen är – även i överförd betydelse – blå: inga moln, no worries. Eller snarare, de worries man med lite möda kan hosta upp har plötsligt blivit hanterbara.

Med det inte sagt att man gått och blivit heladapterad. Anders hade en tennis-date med Steve i dag. Fast han glömde skorna, så då kom de hit till Lathrop bägge två. Steve tycker att vårt plejs är "wow, awesome". Vi gick husesyn och det var ju naturligtvis odiskat och obäddat och allt möjligt annat o-.

Mr Bettinger. Weird. Fast han vet
vad han pratar om. Oftast.

"Sorry, our cleaning lady hasn´t showed up yet", sa jag och tyckte att jag var rolig. Fast det gick ju inte hem alls. För det har man ju så klart på riktigt – en cleaning woman, alltså. Även om man är fattig student. "70 bucks a month, you gotta get one – for real."

Och lite senare, när jag grocery shoppade på Whole Foods, sprang jag in i spouse-Courtney. Hon hade köpt en freak-big pumpa. Jag råkade säga att jag cyklat till affären. "My GOD, poor thing – you GOTTA let me know next time, I´ll drive you! You´ll give me a call, promise?!" "Cross my fingers and hope to die", svarade jag.

Men annars är det som sagt bra. Jag hade en sån skön känsla i fredags; vet inte om jag kan förmedla den men jag ska försöka: klockan var nio på morgonen och jag cyklade frenetiskt (som vanligt), på väg till mitt första prov i kinesiska. Plötsligt kom jag på att jag inte hade bråttom, jag var ute i god tid. Så då saktade jag ned, tog ett djupt andetag av den krispigt, friska luften (det skulle bli mycket varmt senare på dagen) – och såg plötsligt på riktigt, igen, den anslående frodiga lummigheten och alla färger. Visst kan hösten vara vacker i Sverige och jag försöker på intet sätt förringa den, men färgerna och skiftningarna här är... nästan overkliga! Det är så technicolour att det gör ont! Rosa, rött, scharlakan, solgult – och hur många nyanser som helst av grönt, grönt, grönt. Och i fonden reser sig rosablånande berg, beslöjade med det sista av morgondimman. Det är så vackert så man vill gråta eller skrika... eller göra illa sig själv så att man ska fatta att det är

På väg till Kina-provet.

på riktigt. Och jag kände mig så lycklig; här cyklar jag, i Kalifornien, kär och galen och privilegierad – och lite nervös över ett prov som faktiskt inte är avgörande på något sätt; jag kan vara hur kass som helst – det spelar ingen roll!

Jag antar att det var ett spontant utslag av en trendig terapiform som kallas "mindfulness"; här och nu och jag duger som jag är, liksom. Skulle inte förvåna mig om den har sina rötter här i Kalifornien. Och visst är jag patetisk och flummig – men det bjuder jag så gärna på. Usch, vad bra jag har det!

Förresten var jag förstås inte kass på provet, som var "oral": jag knackade på en dörr, blev anmodad att stiga in i vad som visade sig vara något slags garderob. Framför mig stod ett avlångt, fast jättelitet bord. I ena änden satt Zhen laoshi, eldgafflig, med benen Silviatajt ihop och händerna som i en liten knut på bordet. I andra änden skulle jag sitta. Tio minuter hade jag på mig att besvara 38 frågor. En fälla som jag förutsett och trodde mig ha koll på, ramlade jag direkt ned i. Och en fråga förstod jag inte, fast då kunde jag åtminstone be på mandarin att Zhen laoshir skulle upprepa vad hon just sagt.

*

Susen bara babblar på, men det är ju så man får stipendier och priser och lägenheter på Atlasvägen i Nacka. Själv tar jag det soft och håller käften; men hon har jävligt rätt om vad Kalifornien gör med oss. Vi blir sköna och najsa och solen smeker oss chokladaktigt bruna. Det kan inte nog poängteras: det är konstant sommarlov här i Stanford, även om vi fuskar lite med våra klasser och fejk-läxor.
Igår kånkade vi hem på en stor digital videokamera med vilken vi, med hjälp av white balance, shutterspeed och aperture mm, zoom tex, skall skapa en viktig dokumentärfilm om de vidriga omständigheterna för den kaukasiska rasen här i Silicon valley. Vi har ännu inte öppnat caset. I morgon kanske.

Om en månad är det Thanksgiving, då är det meningen att vår kompis Jocke S skall komma hit. Vi ser verkligen fram emot det, och vill här på bloggen verkligen lobba för detta.
Vi är så lyckliga.

Blir vi fler till middagen? E2? Bengt-Åke? Leif A? Alla är välkomna – men särskilt Jocke.!
I morgon är det söndag. Tänk vad tiden går. Tänk vad kul det är att leva i Amerika.

Brinner det?

Som vanligt, när man är i händelsernas centrum, är man den som vet minst. Det brinner visst här i Kalifornien. En halv miljon människor är på flykt, Gov Schwarzenegger kallar omständigheterna, lite så där yrkesskadat, för "a perfect storm for a fire" och president Bush har katastrofförklarat området – som emellertid ligger minst 50 svenska mil härifrån. Innan ni i Sverige oroligt hörde av er, hade vi knappt en aaaaning om saken. Här skiner solen från klarblå himmel och det är behagligt varmt med ljumma kvällar. Allt rullar på, välmående och lojt, som vi nu har vant oss vid att livet ska vara.

Allt började så bra i Sonoma, där vi var helgen som gick. Det var vinfakta och provning hos andlöst vackert belägna vinmakeriet Gundlau Bundschu. Vi lärde oss att den fuktiga hinna som rinner nedför glasets insida när man snurrar innehållet, och som indikerar vinets alkoholhalt, kallas för "sheet" på amerikanska och "legs" på australiensiska och att det finns 5 000 vinerier i Kalifornien som det är jättesynd om, särskilt som Kina seglat upp som nummer nio på den globala storproducerarlistan.

Motellet i själva Sonoma var lyxigt, med utomhusjacuzzi och pool samt en vräkig säng.


På väg, via Golden Gate.

Som sagt, allt började bra. Tills Anders muterade till Sideways-Miles, och jag – följdaktligen – till Falcon Crest-Angela. Jag vet inte vad som hände. Baren med hemsk jukebox, kaniner med horn och fadd mandarinvodka lämnade jag vid midnatt. Några timmar senare knackade det på dörren. Den som svajade in genom den när jag öppnade,

Legs and sheets.

lärde jag en gång känna som Herr Olzon... Nåja. Han får berätta mer själv, om han minns. Jag låg i alla fall vaken en stor del av natten. Rapar, stön och smackningar ackompanjerade mitt smidande av katastrofplaner för efterföljande dag: vi hade ju carpoolat med Violet i Denis och Joanas "United Nations"-bil men man kunde ju inte begära att de skulle vänta tills Anders kommit till sans igen. Så vi fick väl hyra rummet en dag till och framåt aftonen – tidigast – försöka lifta till San Francisco för att därifrån ta tåget...


Men, som genom ett under återhämtar sig människan på rekordtid. Tio på morgonen hade han packat och borstat tänderna. Mer destillerad än vinjäst – men ändå. Vi åkte till Jack Londons vildmarker i Glen Ellen, strosade bland skallerormar och giftiga ekar till Londons hybrischateau med 26 rum och nio eldstäder. Bara dagar innan London skulle flytta in 1913, brann stället ner – för att aldrig byggas upp igen.

Susen – helt i onödan?

Sorgligt. Fast jag var lycklig, och är det fortfarande; jag har fått min Olzon tillbaka. Praise the Lord!

Vår mystiske fellow från Ungern har slagit oss med häpnad. Se bara, när Anders trallar Abba:

http://youtube.com/watch?v=MS4c93u8SjM

Sanningen är ett undflyende och svårfångat begrepp – följaktligen även så sanningen om helgen i Sonoma. Vad hände egentligen på Steiner Bar mellan 12 pm till 2 am? Och vad hände före tolvslaget? Blev Olzon verkligen så full? Och i sådana fall, varför? Och förresten, är det verkligen juste att hänga ut en människa på nätet? Bara så där utan vidare? Vad skulle till exempel Bengt-Åke säga? Eller Leif A? Eller E2?
JAG TYCKER ATT VI BÖR SÄTTA NÅGON SLAGS JÄVLA GRÄNS HÄR OCH NU!
Och, nej så full var han faktiskt inte – i alla fall inte hela tiden, och särskilt inte i början när han och Susen satt vid barnbordet och åt glass och drack coca cola.
Men visst, nu när det brinner i södra Kalifornien kan man tydligen hålla på så där och blogga och komma undan med vad som helst. Märkligt!

Jo, okey - jag kanske drack lite Jack Daniels, och lite öl, och provade några olika sorters viner under eftermiddagen, och spelade tennis, och låg i hot tub och sen var det dags för middag och jag och Susen kom för sent, så vi fick sitta vid barnbordet och prata med Jake 12, Hally 13, Lizzy 14 och Adam 10. De åt glass i mängder, höll på med sina telefoner och pratade endast med varandra. Jag och Susen skålade i coca cola och satt och såg längtansfullt på de bord där de vuxna fick sitta och dricka vin.

At least I didn´t dial.

Sedan var det dags för Steiner Bar. Och det kanske blev någon shot för mycket – men som tur var blev jag ledsagad hem av den Cornelisskäggprydde befälseleven M, mot min vilja vill jag minnas, och därför kan jag nu sitta här hemma på 816 Lathrop och försvara mig: HON ÖVERDRIVER!
Fast kanske ändå inte.
Jag är ju konstnär.
Och konstnärer behöver urladdningar då och då. Och lördagskvällen i Sonoma var verkligen en urladdning. Tror jag.

Förresten är jag nästan klar med min short story. Nej, jag ljuger inte, det är dagsens sanning!
Om den är bra?
Ja, det tycker jag!

Frostiga vindar över Stanford

Hej! Du har väl inte glömt oss? Vi har inte glömt dig. Fast man kanske kan tro det, det är ju snart spindelvävsvarning över den här sidan. Men nu dammar vi av den; här är senaste nytt från Sankta Babsan, eller åtminstone inte så långt därifrån:

Vi har så mycket att göra. När Anders inte spelar tennis, nöter han heltäckningsmattorna här på 816 Lathrop Drive, i kval över den egenhändigt författade novellen som började så fint – men som också skulle må bra av en mitt samt ett slut – och som han måste bli klar med till sin creative writing-class. Jag föreslog att han skulle lägga ut den här på bloggen, som en interaktiv tävling; bästa förslag på fortsättning får ett (budgetanpassat) pris.

Själv har jag sugits in i ett sinotibetanskt, svart hål. Jag ritar mandarintecken så jag får skålformade veck i högra pekfingret. Jag läser tecknen om och om igen, försöker hugga, klistra, gnugga, vädja fast deras betydelse och uttal i hjärnbarken. Ögonen rinner och jag snorar när kräkreflexen aktiveras av att jag sväljer tungan i modest

Pervo work.

framgångsrika försök att producera rätt sch-ljud. Och ändå är det fortfarande roligt. Är man ett pervo, eller är man?

I går tittade vi på originalröntgenbilder av Adolf Hitlers skalle. Han var ju inte riktigt kry, stackarn, och värre blev det efter det misslyckade mordförsöket, med tinnitus och vad det var. Så då röntgade de huvudet på honom. Plåtarna förvaras nu, tillsammans med ytterligare 60 miljoner dokument i 5 000 samlingar, i Hoover-arkivets ståtliga byggnad som är alldeles nästgårds med Knight-HQ.

Aj, Hitler.

Det var USA:s 31:a president, Herbert (eller Gerbert som han fick heta i Ryssland) Hoover himself som drog igång arkivet. Under vårt besök hann vi bland annat också titta på Rosa Luxemburgs dagbok som hon skrev när hon satt i fängelse, von Ribbentropps trevliga, mysiga fotoalbum från hans träff med Stalin som utmynnade i den där pakten, ni vet; Andra världskriget, å det. Vi fick också nästan ta på Frida Kahlos pussmärke i ett av alla brev till hennes Diego Rivera, med mera, med mera.

Efter Hoover cyklade vi till en jättebra mataffär som Anders hittat i Palo Alto. "Whole Foods" regerar! Och Wasa sportbröd kostar bara $2.19! Fast jag var sur, för på väg till Palo Alto knuffade Anders mig, på skoj visserligen, så jag trodde jag skulle välta i spenaten. Det gjorde jag inte, men jag är långsint. Lite glad blev jag emellertid när han tog mig till vår första Diner. De växer minsann inte på träd här längre. Men den här var precis som man vill ha dem, med små bås och breakfast served all day.

Och vet ni vad vi såg på vägen hem? Tvättbjörnar! De kom makligt nedklumpedunsandes från en palm; tre stycken var de (fyra, säger Anders), och jag kunde gå hur nära som helst. Bara när jag rörde mig tittade de upp – lite skelögt, lite Björn Borg-aktigt – och kom av sig en stund även om tassen fortsatte krafsa i luften. De var mer blasé än nyfikna. Men söta. Det tyckte Anders också, fast så långt som att trycka ned en i cykelkorgen och ta hem, ville han inte sträcka sig. Det gör inte så mycket, de är ju här och härjar med soporna emellanåt. Jag får nöja mig med det.

I morgon ska hela charterresan, som Anders så fyndigt kallar oss, på helgretreat i vinmakarland. Sonoma Valley. Ska bli spännande.

*

Långsint är bara förnamnet, men det är klart, man skall inte knuffas, det är taskigt och fel.
Jag ber om ursäkt och säger offentligen förlåt nu. DET VAR INTE MENINGEN, OKEY?
Och visst är det roligt med tvättbjörnar. Tänk, de ser precis ut som tvättbjörnar! Och visst var det spännande med Hitlers röntgenbild,

Fortfarande något frostigt.

och originalutgåvan av Kommunistiska Manifestet, och ett jättehemligt brev av Trotskij skrivet med osynligt bläck i ett diktverk av Alexander Blok. Hoover-arkivet var faktiskt en upplevelse – och den lille arkivarien som presenterade det hela, i sin lilla mustasch och lilla flint, var så där härligt amerikanskt duktig på att

Hoover Tower.

prata och förklara, och man önskar att alla i hela världen var så där trevliga jämt och ständigt. Och, nej – Hoover-arkivet är inte politiskt bundet åt något håll, även om det finns en konservativ tankesmedja som ligger och lurar i vassen. Tyvärr fick vi inte bestiga The Hoover Tower (ca 50 meter högt, kanske) – men det kan man göra på egen hand när som helst, och det tänker jag faktiskt göra, så det så.

Ja, jag spelar tennis. Nå't fel?
Nej, det går inget vidare med novellen.
Nej, ni får inte vara med och tävla.
Det skulle vara fusk.
Men magistern tyckte att öppningen hade "great tension", och han tyckte för övrigt att resten också var bra. Och jag håller faktiskt med honom – men nu har jag alltså fastnat.

I dag var jag på återbesök hos doktorn. Det var oförskämt billigt den här gången: $70. Och detta för att konstatera att utslagen var borta och att penicillinet hade verkat. Glad över att vara förklarad frisk gick jag över gatan och åt lunch på en afgansk (!) restaurang; maten var delikat (marinerad kyckling, yoghurt mm) och personalen vänlig och tillmötesgående. Fyra Good Year For The Roses stjärnor!

Jaha, och resten av dagen har man suttit och gått och väntat på att få använda datorn, ty Susen har ju SÅ många viktiga mejl att besvara. Och min egen dator – den kommer först om en vecka, tidigast!

Vadå Jag dyster? Nej, då. Bara lite irriterad och frustrerad. Och jag undrar om alla utslagen verkligen är borta. Vad tror ni?

The Dish and the flodhäst

Det har blivit söndag igen och ytterligare en vecka har passerat i Kalifornien, USA. Få kommentarer på bloggen och man känner sig lite glömd och övergiven. Tur att man har Susen och "The Dish". Var ute och gick där i dag, tillsammans med halva Palo Alto och Stanford community. Susen var dock hemma och spelade TV-spel på sin nya telefon (visste ni förresten att Susen är spelmissbrukare?). Inga mountain lions på "The Dish" den här gången heller – men en hel del hårdgående kalifornier. Landskapet var precis lika artificiellt och asfalterat som jag mindes det – men eftersom det för min del bara handlade om att samla tankar och stoff kring min genombrottsnovell på engelska gjorde inte det så mycket. Jag bara gick och gick, precis som alla andra.

Solen stekte – värmen är tillbaka igen, och jag letade febrilt i omgivningarna efter möjliga metaforer eller oväntade vändningar för min short story; men det enda jag kunde komma på var att jag kände mig "dishy" och "dishappointed", vilket jag kände knappast skulle hålla för Stanford University's hårda, nästan orimliga kvalitetskrav. Väl hemma satte jag mig ändå ner vid datorn, ty är man författare håller det inte att bara promenera. Ibland måste man skriva också. Det ÄR så jobbigt! Men viktigt. Och roligt. Ibland. Men varför måste det vara på amerikannska? Kan ingen hjälpa mig här? Av Susen får jag ingen hjälp. Hon bara spelar TV-spel och pratar

The Dish.

kinesiska och städar och simmar och säger att jag är JÄTTE duktig; hon säger det så ofta att jag nästan börjar tro det själv. Hon passar förresten bättre i min nya keps än vad jag gör; jag funderar på att ge den till henne. Vad tycker ni? (Fast jag passar ju också rätt bra i den, så vi har ett dilemma där.)

Nu över till min snart trolovade (om vi får råd med ringar...):

Kurrr! Mamma blir kär när pappsen säger så där. Fast det uppvägs av anklagelserna om missbruk. Den genen har jag i och för sig aldrig hymlat med, och ni som känner mig vet vilka olika uttryck den tagit genom åren. Dessutom anser jag att Quadropop, som knarket in question heter, är helt i linje med mina Decision making-studier. Här är det svåra beslut under stark tidspress som ska fattas. Jag kommer helt enkelt att bli en bättre chef – och fru – av mitt blippande långt bortom vargatimmen. Gamnacke och blodsprängda ögonvitor är ett överkomligt offer. Det får man, det vill säga Olzon, leva med.

På tal om missbruk. Ingen är särskilt tjock (matmissbruk 1) eller smal (matmissbruk 2) här – förutom de fattiga och de etniska, som alla är tjocka. Studenterna ser ut och beter sig som ungdomar ska göra: sunda, normala, finniga, klumpiga och högljudda. Några som däremot verkar ha det jobbigt här i Kalifornien, är äldre, kaukasiska kvinnor. I dag, i omklädningsrummet till lyxpoolen på campus, stötte jag på ännu en anorektisk 55+are. I går, när vi åt en sen lunch i Stanford shoppingcenter på exklusiva Babbo´s (skitliten lax: $22), såg jag en annan: bredaste delen på benen var knäna, höfterna skärande vassa. Alltihop toppat med XL plastbröst samt porrläppar. Hon flanerade med sin man som var degigt oformlig och grå. Match made in heaven? Skulle inte tro det. Först blev jag förbannad – på honom; är det degen som tvingat sin fru att förverkliga hans låga fantasier? Men så minns jag ju hur det är: det går inte att tala en anorketiker till rätta. De är som tåget, bara kör på och duperar sin

Chefen Fru Ester W.

omgivning medan de går under mitt framför ögonen på oss allihop. Undrar vad de pratar om, pinnen och degfarbrorn? Shopping? Antagligen. Har man en hel hord noshörningar i vardagsrummet, för att tala AA-språk, får man tacka Gud för Tiffany´s och Cartier.

Vi hara bara en. Noshörning, alltså; Anders dator som han köpt på nätet. Den kommer aldrig. Fast Olzon skriker

Det ljuva livet på campus.

och hotar slå sönder inredningen här på 816 Lathrop Drive, dyker den inte upp. Jag försöker få honom på andra tankar, utbrister: "Tänk, så bra vi har det ändå" eller "Vilket underbart väder, va?!" Är det riktigt illa, brukar jag säga: "Men Guuuu, va bra du skriver!"* Ibland går han på det – men that fucking laptop får ta och showa up snart, annars...


* Jag tycker att han gör det. På riktigt.

Droger! Blod! Big bucks!

Kors i taket, det har regnat här. Och nu är det kallt. Fast det blir säkert varmt igen. Ibland är det klurigt, det här med hur man ska klä sig; ena dagen är det hotpantsläge, nästa åker fleecen och Dr Martens på – bara för att man senare samma dag ska bli svettigt medveten om att det väl ändå var att ta i. Så, ska man ha hotpants och täckjacka eller kängor och topp samt shades? Ja, se där mysterier som jag hittills inte lyckats lösa.

Den här veckan har jag skolkat för det mesta. Ja, inte från kinesiskan, då. Zhen laoshi (uttalas laoshr, betyder "lärare"), vår pimpinetta fast samtidigt barska Kinafröken, rejsar så det ryker. Stora sjok av glosor ska på kort tid nötas in, till exempel: "guìxìng" som betyder "vilket är ert hedervärda efternamn?". Förutom betydelsen måste betoningen sitta, liksom skriften – och uttalet; den som inte på kommando lyckas åstadkomma ljud som låter som om man hade sju ton tandställning i munnen, blir under ganska förödmjukande former – inför hela klassen – beordrad ner till frökens office när timmen är slut. Vad som kan tänkas hända där, vet jag (ännu) inte; laoshi kanske karatesparkar in en tandställning i munnen på en – på riktigt?

OBS! Bilden har med texten att göra.

Trots risken för worst case scenario, gick jag i alla fall till min "Decision making"-klass, där det värsta verkligen inträffade; jag trodde att jag var tu fri, eftersom jag ju är en väldigt speciell sorts elev, som bara "auditar". Med andra ord, jag bara sitter av tiden och lyssnar lite förstrött. Har inte köpt kurslitteraturen eller läst på alls. Men nehej, då, visst blev även jag indragen i dagens interaktiva gruppövningar. Det blev också tre stirriga, japanska businessgubbar som även de levt i villfarelsen att de var untouchables eftersom de kommenderats till Stanford av sina respektive arbetsgivare och inte snackar ett skit engelska. Men det var kul! Jag skulle vara ett företag som skulle pracka på mina förhandlingsmotståndare diverse non-exclusive patent för 25 miljoner dollar. De ville bara betala 8 millar. Trots lite trixande och jämkanden, kunde vi inte enas. Då slog jag till med ett "claim charts", det vill säga ersättning för att de redan använt tekniken bakom patenten vilket ju innebär skada för mig. Jag föreslog att de skulle betala 8 millar för det i stället, så var vi kvitt. Och

Dödligt vapen – Återkomsten.

de gick med på det! Jag fick alltså deras utgångsbud för alla patent och de fick inte någonting av mig. Var inte det slugt?

I övrigt fortskrider amerikaniseringen. Det sker på de mest försåtliga och ibland dramatiska sätt. En dag när jag kom hem till Palaîs du Kortbyxa, var det blod överallt. Först trodde jag att Anders försökt ta livet av sig; att han kroknat på allt möjligt tok som drabbat oss in the quest of buying a ny dator och nu fått nog. Fast så var det inte. Det var osthyveln. Vi har äntligen hittat en sådan ($9.99). Men det var så länge sedan sist, att Anders glömt hur osthyvlar funkar. Nu har han ett stort bandage runt tummen.

Alltså, man blir galen på health insurance-djungeln här. Det är "deductibles" hit och "co-payments" och "out-of-ocket-limits" dit – för att inte tala om hej samt hå. Till sist tog Anders hem en independent insurance broker. Hon babblade och kvittrade och kallade Anders för "silly boy". Det var så underhållande att vi nu till sist slagit till – på en svensk försäkring. Över till Olzon:

Silly girl: Insurance broker Claudette.

Ja, jo, faktiskt – så är det: 13 800 kr kostade den. Och vad mera är: jag har köpt en ny dator $1 036 (den gamla lämnade jag tillbaka och förlorade i ett slag $100 (15% av köpesumman). Och ytterligare: jag har varit på läkarbesök för undersökning av mina aldrig försvinnande utslag lite här och där; det kostade futtiga $90. Det är inte svårt att göra av med pengar i staterna. Jag har förresten köpt en ny snygg keps också: $25!
– Tendens? Diagnos? Slutsats?

Jag skriver för närvarande på en short story (two pages hittills) om ett intensivt och viktigt möte mellan en självmordspatient och en självcentrerad sjukvårdare; det går ganska hyfsat. Men så har jag ju en hel del erfarenhet av dylika frågor sedan mina år som taxichaufför, restaurangbiträde och gymnasielärare. Susen tycker att min historia är jättebra, och jag älskar Susen för att hon säger så. Jag skriver på engelska, vi måste tyvärr göra det. Det är svårt. Det blir mycket dialog och mycket lite naturskildring. Fem sidor skall vara skrivna till på måndag. Hopeless, but not homeless, som vi säger här över.


Doc´s prescription: $25.

Jag har de senaste dagarna alltmer kommit att reagera på det vidriga tvåtredjedelssamhälle som USA är. Kanske är det särskilt tydligt här i Silicon Valley, men även i San Francisco blir man påmind om det hela tiden. All service bedrivs av svarta eller hispanics. På de stora billighetsvaruhusen jobbar outbildade (vita eller svarta) slashasar med fördomar och indolens (och ignorans) intatuerade och inpiercade över hela kroppen. De kör pickup trucks och säger "shit" och "dick" om allting. På byggena är alla immigranter från Mexiko – det är bara när de mer krävande sakerna skall göras, som t ex installation av el eller sprinklersystem, som man kan skymta någon av kaukasisk ras (i dag när jag var hos doktorn fick jag veta att jag är kaukasier – skönt!). Allt detta är faktiskt väldigt obehagligt att konfronteras med varje dag. Vilket man gör om man går till Stanfords olika restauranger eller serviceinrättningar.

De som servar en är överviktiga, utan tänder och fula. De har med stor sannolikhet ingen health insurance, och för dem är $90 antagligen betydligt mycket mer än vad det är för en kaukasier som jag. Studenterna, forskarna och professorerna på Stanford University är så klart slimmade och solbrända med vita tänder och välfyllda plånböcker. Äckligt, faktiskt! Så var det väl inte på Stockholms Universitet vad jag minns?

Glad kaukasier i ny keps.

Och visst finns det väl väl fortfarande några kaukasier kvar i servicesektorn i Sverige?

Annars tycker jag om att vara här. Så det så!

San Francisco Days

Jaha, så har man alltså varit på bluegrass/country/singer-songwriter, mm festival i Golden Gate Park i San Francisco i dagarna två. Hey man – det var häftigt! Om man i Sverige måste ha hölster och cowboyhatt (och dansa linedance och skrika yihaaa!) för att visa att man diggar den amerikanska folkmusiken, räcker det i USA med att ha en enkel keps och ett öppet sinne. Eller så klär man sig som en hippie, eller så är man hippie, eller så är man truck driver, eller så är man bara en snubbe som råkar vara i stan och gillar musik. Här var det musik som gällde - ett stjärnuppbåd och en bredd som endast kan vara möjligt i USA, på fem scener samtidigt!

Som gammal countrytorsk var det både fantastiskt och frustrerande. Hur välja? Vad välja? Och varför?

Charlie Louvin.

Nåväl - Steve Earle fick jag inte missa (mycket bra), och inte heller Flatlanders (superba!), och självfallet inte heller Nick Lowe (var tyvärr lite trist, ensam med sin gitarr - och är inte han förresten engelsman?). Gillian Welsh såg jag så klart (från hopplöst långt håll - men det gjorde inte så mycket, vid den här tidpunkten var jag och Susen fortfarande ett par, som satt och höll varandra i handen med blommor i håret - det skulle bli annorlunda med den saken; Susen skulle tröttna och jag skulle gå in i en Hardlystrictlyblugrassfestival psykos. Jag är fortfarande där!).

Dag 2 åkte en annan in till den stora staden på egen hand. Jag hade svidat om till "Folkie" Olzon och kände mig väldigt skön och öppen. Blue denim rakt igenom och jag hetsade och svettades i Cable Caren och tyckte att jag aldrig kom fram till parken. Men så gjorde jag det. Och hamnade framför en av alla dessa legender som finns i musikvärlden: Charlie Louvin - ena parten av Louvin Brothers; han var naturligtvis hur bra som helst. Och rolig: "I bet there must be at least three losers in this big crowd, preferably men, here's a song for them." Därpå följde en countrystandard med alla honky tonk- och gråtingridienser man kan tänka sig. I en stilig röd westernskjorta,
Steve Earle.

Flatlanders ger benet.

hängslen och vit cowboyhatt visade den 80-årige legenden att gammal inte måste betyda rullator och Bertil Boo.

Efter denna rivstart blev det tyvärr en felnavigering från Olzons sida. Satsade på Mekons från England (helt sjukt, jag vet) och de var väl rätt bra, men alldeles för "mysiga" för min smak. Hardlystrictlybluegrass om du frågar mig, liksom. Så efter några fina sånger med alla möjliga trevliga instrument (och fräscha skämt om Margaret Thatcher) bytte jag scen igen. Där satt Steve Young med några polare och bildade vad som kallades "Songwriters circle". Superbra och superamerikanskt och jag kände mig honkytonky igen.

Sedan var det dags för banjomästaren Earl Scruggs (ytterligare en legend!), som spelade på huvudscenen med sin son och ett antal andra eminenta musiker. Nu var det så bra att jag var tvungen att tränga mig fram i folkhavet för att se och höra ordentligt. Jag kom ganska långt fram, och hamnade till slut bredvid en Aspberger kille som helt stelt stod med en liten amerikansk flagga i ena handen och med en Coke i andra. Han kunde namnen på alla låtar och pratade jättehögt. Till ingen (fast jag svarade honom några gånger, eftersom jag stod bredvid honom). I samma grupp stod också ett antal unga tjejer som alla såg ut och betedde sig som Claire Fisher i Six feet under. Och runt hela festivalområdet fanns det också en hel del Ruth. Några Nathan såg jag emellertid inte, men flera David (vi snackar ju faktiskt San Francisco här). Och så "Folkie" Olzon som kokade och log idiotiskt hela tiden, utan droger det MÅSTE sägas.

När Earl Scruggs och hans mannar var färdiga var även Olzon rätt slut: solen stekte och det var mycket varmt denna 6:e Oktober i Kalifornien, USA - men inte kan man gå när scenen snart skall äntras av YTTERLIGARE en legend: Doc Watson, född 1923! Så istället för att gå in i skuggan och vila lite grand tog jag mig fram ännu närmare scenen. Och när konserten började hade jag en förnämlig plats och såg det hela lika bra som om jag vore på Mosebacke för att lyssna på Love Olzon. Outrouligt! Doc Watson spelade gitarr och kompades av en gitarr/dobro/banjokung från Nashville som jag glömt namnet på och av sin tunnhårige sonson Richard. Fantastiskt sväng

Doc Watson med komp.

och fantastisk känsla, som det brukar heta i entusiastiska recensioner.
Efter detta gick Olzon hem till mamma Susen, trots att han hade bästa platsen på hela festivalen, och trots att Emmylou Harris skulle spela om en halvtimme. Men Olzon hade fått nog. Och förresten hade han sett Emmylou två gånger tidigare, i Tjockhult visserligen. Men enough is enough.

På pendeln hem skulle han läsa en novell till Fiction writing klassen, Sonny's Blues av James Baldwin. Men han blev hela tiden avbruten av en trevlig amerikan som visade sig vara halvt malaysier och halvt kines, men uppvuxen i USA. Han hade inte varit på festivalen, men hans pappa hade haft ett bluegrassband på Malaysia. Oboy, USA är häftigt!

Kan vi inte flytta till SF? Du också?

Jag älskar USA. Så är det bara. I alla fall älskar jag västkusten. Okej. San Francisco och Bay Area, då. Människorna får vara hur "...and I, like...", "great" och "awesome" de vill. För mycket och för högljudda får de också vara. Till och med freshmen och köra bil i onödan. De får äta sina chips och salladsblad och gå på social tomgång. Jag älskar dem ändå.

Kanske var det i går, i San Francisco, jag insåg det. Där är det just nu halvlek i gratisfestivalen i Golden Gate Park.

Festivalmys med Nick Lowe.

Cowboyhattar, batikklänningar, bebisar – och hundar som uppför sig, och som människorna bär omkring på som om de också vore bebisar. Kanske är det för att Franciscus var djurens skyddhelgon som det finns så mycket hundar i San Francisco och kanske är det därför människorna duttar så mycket med dem.

Och mera? Sol, frodiga grässlänter, väldiga träd, vattenfall, glada, lugna människor, inget skräp någonstans, teriyakichicken på spett och bajamajor med toapapper hela dagen. Flatlanders och Emmylou Harris som sjunger en liten trudelutt med Gillian Welch – och så Steve Earle. Och över alltihop vilar en rök som luktar sött – precis som från sovrummet, när vi var barn, där pappa hade stängt in sig och sa att vi inte fick komma in därför att han "höll på att slå in julklappar".

Klockan sju plockar alla tusenmiljoner människor upp efter sig och går hem. Fan... Jag vill bo här! Kan inte ni också flytta hit? Kom – vi gör det!

Nu är det söndag lunch. Trots att det var så abfab igår,

Vår man i SF. Snart i en blogg nära dig.

blir jag hemma i dag. Olzon, däremot, har just dragit till SF igen. Han återkommer med en fylligare festivalrapport. Under tiden ska jag tvätta och laga garderobsdörren som åkt på trekvart. Ja, så skiner ju solen. Så ett dopp i lyxpoolen på campus blir det väl också, och varför inte en sen lunch i slickt supersyntetiska Stanford shoppingcenter? Där tigger just nu Yoko Ono pengar till Ronald McDonald – i John´s namn, because: "Giving is instant karma!"
Vad jag ville komma till var, att jag nog ska lyckas slå ihjäl tiden, jag med. På egen hand. Isolation kan ju vara splendid. Också.

Här en rejält kackig, men ickedestomindre, video från i går: Gillian och Emmylou duettar.

Coolt möte i loungen

Jag vet inte vad det är för processer och inre sammanbrott man går igenom här och nu. Vissa förpliktelser och erfarenheter, som jag trodde var tryggt inkarvade i ryggmärgen, verkar helt ha eroderat. Som det här med att månadsslut betyder dags att betala räkningar. Cable- och interneträkningen hade jag glömt. Och lagom lustigt var det när Mr Kortbyxa undrade where the heck the check was gonna come?
Man får ta och skärpa sig.

Fler som är trötta.

Jag har fått mitt social security-nummer i alla fall. Nu kan jag betala skatt. Äntligen.

Varje onsdag är det Knight Forums (med närvaroplikt) i vår lounge som har surrande lysrör, heltäckningsmatta och plommonfärgade lädersoffor à la 1982. Skumma snittar sköljs ned med diet coke under diskussioner kring givna teman, som ibland är trista och förutsägbara (= journalistiken och framtiden) eller alldeles... fascinerande. Som igår, när den extremt sympatiske och spännande Abbas Milani hälsade på. Han är forskare vid Hoover Institution och director of Iranian Studies at Stanford. Han satt före revolutionen i fängelse med sedermera ex-presidenten Rafsanjani (och deras respektive bröder pluggade och bodde ihop – i Kalifornien, förstås – en gång för länge sedan). Abbas har skällt ut Fox News i deras nyhetsstudio – i direktsändning – och skrivit flera böcker, bland andra bästsäljaren The Persian Sphinx.

Först var det svårt att slita sin äckelfascinerade blick från hans skadade fot, strategiskt placerad på ett litet bord framför honom och med långa nålar som stack ut ur tårna. Men sedan började han prata, och då var man fast. Abbas gav en kort bakgrund till fenomenet Ahmadinejad – nuvarande presidenten – och kom så småningom in på hur Ahmadinejads troliga fall (eftersom han gjort bort sig på hemmapan) paradoxalt nog kan öka risken för ett USA-anfall; Ahmadinejad kör det klassiska tricket, även använt av inte minst Bush, att vinna hemmamassorna genom att kaxa sig på den internationella arenan. ”Hade ni frågat mig för fyra månader sedan om USA skulle anfalla Iran, skulle jag ha sagt ’inte en chans’. Nu är jag inte lika säker.”

Abbas Milani – awesome snubbe.

Iran har nyligen provocerat genom riktiga close encounters med USA:s militärflyg och genom att oupptäckta smyga sig alldeles intill ett pansarfartyg. Scary stuff!

Kvinnor som begår äktenskapsbrott i protest mot sittande regering och statssanktionerade könsbyten (eftersom det anses vara ett sätt att minska antalet homosexuella) har man i och för sig hört om förut, men det var ändå intressant att få veta mer om livet som vanlig människa i Iran.

Två lyxiga och spännande timmar fick vi med Abbas Milani. Och än en gång kommer jag på mig själv med att tänka att det här stipendiet är som Muhammed och berget. Fast här är det verkligen berget som kommer till Muhammed, over and over again.

Och nu ett tragiskt meddelande till alla Olzonfans. Olzon kan inte komma i dag: han är trött, han har fått för mycket health insurance-information (visste ni förresten att det kostar 5 000 dollar om dagen om man blir inlagd på sjukhus och inte är försäkrad?). Dessutom måste han foka på sin creative writing-läxa. Och så måste han ladda inför helgen, för då ska vi gå på Gillian Welch, Steve Earle och en miljon andra kändisar som uppträder på

Stjärnspäckat. Gratis. Och vi ska dit!

en gratisfestival i San Francisco. Olzon hälsar att han återkommer när han hämtat sig från den.

Multikalifornisk eftermiddag

Den oförklarliga och nästan ständiga känslan av trötthet tog en lika oförklarlig time out i dag. Ovanligt pigg och rask har jag varit. Jag vet inte vad det beror på; kanske mejlet med senaste nytt hemifrån, där tillvaron – enligt uppgift – blir allt mörkare och kallare; människorna allt tröttare, stressade och ogina i t-banan som är ful och äcklig. "Ja visst, ja!", liksom. Jag hade ju glömt det; att det kan vara så. Och jag är så lycklig och tacksam över att slippa uppleva det.

Fast vi har ju också våra kors att bära: aortan, boaormen, mögeltråden som krånglar sig genom geografin och förbinder allt som är viktigt här – ja, visst menar jag El Camino Real. El Canino Mental. El Cantino Fekal. Precis som t-centralen går inte heller denna Palo Altos motsvarighet att undvika. Som när man ska handla. Och som jag gjorde i dag. Först måste jag cykla till korsningen Mentala Kaninen–California Avenue. Därpå leta efter en busshållpats; en skylt i nano-size, utan info om när bussen går – om den går över huvud taget. När bussen kommer gäller det att fatta att man kan hoppa på den, fast den flashar "Sorry, out of service" där linjenummer och destination ska stå. Sedan åker man. Och åker. Med de svarta och de hispaniska, de fattiga, de trötta och de utarbetade transvestit-prostituerade. Tills man kommer till San Antonio och Trader Joe´s. Då går man. Och går. Över de asfalterade p-oceanerna. Sedan... kan man handla. Ja, och så ska man tillbaka igen, då. Och varmt som fan är det.

Men. Just i dag är jag stark. Och det var väl det där mejlet. Och att min stränga Kinafröken skrev "good!" på min hemläxa och sa att jag skriver snyggt. Och att jag bestämde mig för att skita i Handelshögskolan. De får vara hur best in the world de vill. Jag har börjat en astronomi-klass i stället: svartkroppsstrålning, doppler-effekter, mörk materia och neutriner – det är grejer, det.

Olzon och undertecknad har dessutom äntrat en ny värld i dag; vi ska bli multimediamänniskor. Fast det ska han få berätta mer om (vi ska försöka att inte berätta samma saker två gånger; folk, det vill säga du, kan ju tro att vi är helt siamesiskt förbundna. Det är vi i och för sig, men ändå...).

Här är först bara en skön replik från föreläsaren i "Democracy, development and the rule of law". Frågan gällde om USA så självklart är en demokrati, jämfört med till exempel Iran, vilket inte var så självklart som de små studenterna inledningsvis trodde.

Rad 1: vill ha, vill ha, vill ha...
Rad 2: ka ffe, ka ffe, ka ffe...
Rad 3: dricka, dricka, dricka... Rad 4: Heja mig!

Föreläsaren: "Well, you could also look at it at a human rights point of view. But if we we´re in Europe, death penalty would be a violation of the human rights. That´s the way they see it..." Nya perspektiv – sånt friskar också upp...

Apropå sköna repliker – här har vi en från fiction writing klassen (ja visst är det Olzon som har tagit över bloggpinnen): "thank you for sharing that with us, Katy", sade magistern, med ett allvarligt och innerligt leende fullt av kalifornisk värme. Och det kändes som i Dr Phil, med det viktiga undantaget att läraren är smal och säger "cool" i var och varannan mening. Och stackars Katy som efter en lång och obegriplig tolkning av en fantastisk novell av Charles d'Ambrosio jr precis hade avslutat med att berätta om sin mammas självmord såg ut som Ozzy Osbournes dotter. Nåväl, hon landade tryggt och fint i magisterns sammetsfamn; anything goes i den här klassen, i alla fall än så länge.


Usch, vad jobbigt det var i dag.

I dag har jag också spelat tennis – på riktigt. Med Steven Dudley från Chicago. Journalist så klart. Trevlig så klart. Bra i tennis. Ja, faktiskt. Han slog mig utan problem (även om han efteråt menade att vi håller ungefär samma nivå, och jag är nog benägen att hålla med honom – jag behöver bara slå in mig lite). Hur som helst, väldigt kul att spela tennis igen och inte bara "have fun out there" med gamla tennisliket Brandon (kvartsfinal i Wimbledon, many many years ago) och Ilya från Moskva, Texas.

Solen skiner i Kalifornien varje dag, visste ni det? Det är rätt skönt att sitta på sin uteplats (pation) och läsa noveller och titta på vilda västern berg. Det kanske blev lite för mycket sol i dag, för jag blev alldeles het i ansiktet efter några timmar. Men det är den typen av smällar man får ta här i Kalifornien. (Ja, ni undrar förstås varför inte jag följde med Susen och handlade – men vi hade faktiskt gjort upp att det var hennes tur den här gången, och jag hade JÄTTE mycket att läsa och göra till i morgon i min fiction writing class.)

Directors cut.

Och så var det i dag alltså premiär för vår stora multimediautbildning, specialsydd för hela Charterresan. Man hade från ledningen i flera veckor gjort reklam för denna exklusiva klass som skulle göra alla till mer mångsidiga och kompetenta yrkesmänniskor. En rivstart där 20 trötta journalister (och en trafikreporter) på en halvtimme skulle försöka förstå hur en digital videokamera fungerar (de första två timmarna hade sinkats av ytterligare en i raden av "presentera-er-själva" sessions, vilka i likhet med tidigare tillfällen oavbrutet avbröts av dåliga skämt och märkliga inlägg från mannen med Cornelis-skägg, men också från en annan amerikansk fellow utan Cornelis-skägg, Eric). Läraren (en kvinna kring trettio) var dock full av tolerans och hänsyn – van som hon var att i vanliga fall undervisa freshmen i Video 1 eller Video 2. Kursen kommer att gå över hela året, var tredje vecka, och vi kommer att få assignments att göra till varje tillfälle. Det ska faktiskt bli jävligt kul (om bara Matthew kunde sluta prata någon gång)!

Men nu måste jag lämna er guys, jag har assignments i Fiction writing att göra. Bye!