Go Stanford Go!!!

I morgon är det The Big Game mellan Cal och Cardinals! Det är mycket stort här. Fråga mig inte varför – eller fråga mig varför. Jag kan ändå inte svara. Sporten är amerikansk fotboll och lagen är Stanford University och Berkely University. Ett slags Camebridge mot Oxford alltså. Eller Frescati mot Södertörn om man så vill. Alla snackar om det, även jag

Alla laddar överallt; det är nedräkning
timme för timme, banderoller, tågtutor...

Stanford vs Cal – för 110:e året!

och Susen. Susen har fått sin biljett gratis av Jim Bettinger. Jag har fått köpa den för $65 av samme man. Sådan är rättvisan här i Silicon Valley. Men eftersom vi har gemensam ekonomi – allt Susens är mitt – så delar vi äktenskapligt på införskaffandet av biljetten, med Susens stipendium, så man kan säga att det jämnar ut sig på sätt och vis; men visst blir man förbannad ändå. I alla fall jag.

Innan matchen skall vi "tailgejta", vilket verkar vara någon slags utdragen förfest, förlagd på mysig parkeringsplats intill stadion, med Hamburgare och Budweiser och Bossen på bergsprängare; en "uramerikansk tradition" enligt initiativtagaren Steven Dudley (han har INTE någon biljett) som man absolut inte får missa. Jag skulle gärna göra det – men man vet ju vad som händer med spouses and partners som avviker från den breda vägen; de blir brännmärkta och utfrysta och satta att diskutera sjukförsäkringsproblematik och Backstory gossip med "charmiga" discoordinator Lisa Stotlar, något åtminstone jag inte har någon lust med, så jag sätter väl mig med sexpaketet och kepsen och nynnar till Cadillac ranch, i takt med att Susen blir allt mer lullig
...och Stanford-färgat fontänvatten.

och sexuellt utmanande, och risken är väl stor att ingen av oss blir insläppta när matchen väl skall börja. Ja, ja – tailgating my ass. Men vad gör man inte för att få förnyat visum?

*

Nej, hörrni – det här med Thanksgivinglov var inte alls bra för min kinesiska. Före Vegas tyckte jag att jag hade koll, nu flyter alla tecken ihop och uppsjön av sje-ljud, som man nogsamt bör hålla isär, har beblandat ihop sig till en labial-frikativ frikadell. Not good.

Annars är det ju fredag när jag skriver det här. Och på fredagar brukar jag gå till vårt lyxgym. Så här ser det ut. Det har inget omklädningsrum och inga duschar, så man får gå runt i sina spandexbrallor hela dagen. Men man vänjer sig, vid det också.


Ännu en häftig gäst har besökt vårt Knight-forum. Professor Terry L Karl kom nästan direkt från en hearing i kongressen. Olja är hennes grej; och varför det går

Lyxgymmig entré.

åt pipan för nästan alla länder som hittar olja. Ja, utom Norge, då. Orsaken är inte så mycket oljan i sig, som alla febriga föreställningar som omgärdar olja. Kontentan är på något vis, att världen är missbrukare och oljan är drogen. Det är därför oljan ställer till med så mycket tok. Fast det finns små fina historier också, som den här:
En dag när professor Karl kom till klassrummet här på Stanford stod studenterna som vanligt och väntade. Men bland dem fick hon syn på en indian; bemålad och befjädrad och hela kitet. Hon såg att han var från Latinamerika så hon gick fram till honom och frågade på spanska om hon kunde hjälpa till med något. Men indianen förstod inte, för han talade bara sitt eget språk. Det fick hon veta av indianens brorson som var med för att tolka. Brorsonen, som var lite mer urbaniserad, hade hittat Terry Karls namn på internet och berättat om henne sin för sin farbror indianen. Indianen bestämde sig då för att söka upp henne. Han hade aldrig varit utanför sitt territorium, men nu drog han på sig ståtligaste galastassen och började gå. Och han gick och han gick. Fem arméer inklusive terroristrebellerna Farc forcerade han för att komma till Colombias huvudstad Bogota. Där satte han sig på första bästa plan

Cool oljeprofessor: Terry L Karl.

till USA och Stanford. Och nu var han alltså här. Det visade sig att han är chief för 200 religiösa ledare. Tillsammans har de till uppgift att bevaka balansen mellan himmel och jord. Om de inte klarar det, säger traditionen att de måste begå kollektivt självmord. Nu såg det ut som om de skulle behöva göra det; olja hade nämligen hittats under indianens land. Och eftersom olja är jordens blod, rubbas balansen med himlen om för mycket utvinns.
– Vad spelar det för roll? frågade professor Karl.
– Då blir det översvämningar, jordbävningar och vulkanutbrott.
"My God!", tänkte professor Karl då. "Han pratar ju om den globala uppvärmningen!"
Professor Karl engagerade sig i ärendet som har gått ända till högsta domstolen i Colombia – ännu så länge till indianernas fördel. Bra, va?

Viva Las Vegas! Grand Canyon! Apple Jack's!

Så har vi alltså varit i Las Vegas. Man, what a place! Elvis hade rätt. Som vanligt. Vi kom dit sent på natten 11 p.m, med flight 468 från SFO. Neonljusen var givetvis på och pyramider, eiffeltorn, skyskrapor och enarmade banditer hälsade oss hjärtligt välkomna. I Las Vegas ligger flygplatsen endast någon kilometer utanför citykärnan

Venedig – visst är det vackert?!

Happy go lucky (= $65!)

(Vad tjafsar man om i Bromma egentligen?), så resan med hyrbilen – en Chevrolet Malibu såklart – till vårt hotell Circus Circus som ligger på ena änden av "The Strip", blev ganska kort och fullständigt omtumlande. Nu vet jag vad neon är. Och hela världen samlad på en enda sketen gata i Nevadas öken: Venedig, Paris, Sahara, Egypten, New York – och olika tidsåldrar samlas kring en enda sak: "the slot machine" and its friends: "Black Jack" "Mr Roulette" and and all that other "Craps". Överallt: SPELA!!!!!!!!! Men också: UPPLEV!!!!!!!! Och vi upplevde. Och vi spelade. Vi hade så förbannat roligt, Denis, Joana, Violet, Susen och undertecknad (Ezequiel fick förhinder i sista stund, tyvärr). Och vi var inte ens fulla eller höga. Mycket märkligt ställe, Las Vegas.

Vårt hotell, Circus Circus, hör till de sjabbigare – men det hindrar inte stället från att ha spelandet igång 24 timmar om dygnet. Här regerar "the slot machines" – de fattigas och fulas hjälpande hand och tröst. Circus Circus är som en delirisk mardröm om en alldeles för stor ålandsbåt från 70-talet. Allt gungar, allt är i lila och billiga försök till cirkusinteriör och det luktar

Spel här, spel där – spel everywhere! Även i baren.

skuld och skam och vart i helvete tog mina pengar vägen?
Rummen var det dock inget fel på och med tanke på att hela Las Vegas paketet gick på $150 per person för fyra dagar vore det fel att ha synpunkter på hotellinredning och

"Honey, those ain't 24-7, you know." Öm moder försöker
trösta sitt barn, besviket över att det inte är mer action i de två
av hotell MGM's 29 lejon som för närvarande är on duty.

bristande charm hos de övriga hotellgästerna (och jag har ju lovat Remi att inte negga något mera). Hotellet var sålunda alldeles förträffligt och det låg ju på "The Strip" – pulsådern och det som hela Las Vegas handlar om. Ingenting är äkta – allting är äkta. Beroende på hur man ser det, och vilket humör man är på. David Copperfield och Hans Klok (tysk Joe Labero look-alike) kämpar om folkets gunst. Så även Beatles, Elvis, Elton John och Monty Python. Celine Dion naturligtvis och hundratalet andra äkta eller oäkta artister. Vulkaner, tigrar, gondoler, regnskogar och pirater. En röra, en fruktansvärd röra. Och ingenting är beständigt. När ett hotell har tjänat ut (som Circus Circus snart har gjort) då rivs det och jämnas med marken och glöms bort. Renovering är inte att tänka på i Las Vegas. Och inte historia heller. Men vad ska man med historia till när nutiden finns.

*

Tänk dig Kolmårdens familjehotell (fast med nannyjour dygnet runt för hardcore spemissbrukande föräldrar) upphöjt i 10 000 Finlandsfärjor inklusive ta 2 betala för 1-buffet: där har du Las Vegas. Och kasinona – som suger in dig för att sedan med speglar som förrvirrar, snirkliga gångar och pyttesmå exit-skyltar hålla dig kvar – larmar, plingar, ringer och rasslar på ett sätt som får mig att minnas 9/11: varje gång det kom en flashnyhet ringde alla hundratals datorer i Svenska Dagbladets öppna redaktionslandskap och eftersom flashnyheterna den dagen oavbrutet strömmade in bildades en decibelgegga med fantomljud som inte klingade av förrän efter flera veckor.

Men nu var vi alltså inte på SvD utan i Las Vegas, the city that kills you softly: saken är ju den att man vinner när man spelar, vi gjorde det allihop – Anders så mycket som 65 dollar. I längden ger man förstås mer än vad man tar, men det sker som sagt på ett diaboliskt mjukt sätt, så att man ska känna sig som en vinnare. Nya generationens cigarrflickor; cruisande cocktailservitriser i kortkort, bjuder dig allt som oftast på drickat – bara för att du ska känna dig "lucky" och utvald. Och det gjorde vi förstås, kände oss tursamma. Särskilt Violet och Dennis som matade de epileptiskt blinkande och ringande maskinerna så vi nästan – fast bara nästan – fick slita dem väck därifrån.

Om jag vill tillbaka igen? Men det är väl givet!? Hur kan man inte älska Vegas? Fast det kanske beror på att vi interfolierade upplevelsen med dess totala motsats, "Earth´s greatest geological showcase": Grand Canyon. Det var en bilresa på sex timmar genom Nevadas öken och Arizonas halvdito, förbi platser med namn som "Chloride", "Ash Fork" och "Bullhead City" och med stopp på en äkta saloon och en och annan gisten vägbutik med magra, hårdpermanentade och tandlösa expediter, etsade av (bland annat, får man förmoda) öknens sol och vassa vind.

Det har sagts förr, så jag skriver bara under: det går inte att göra Grand Canyon rättvisa, det måste upplevas. Jag vill minnas att vi tjöt samfällt vid vår first encounter. Man kan liksom inte göra annat.
Tisdag morgon: "Breakfast? You mean
alcohol breakfast or just breakfast?"

Det är... ja, fantastiskt. De kusligt symmetriska klippformationerna ser ut som tempel eller städer av sten men är ett dramatiskt exempel på hur droppen urholkar stenen. Det är vattnets nötande genom årmiljonerna som skapat

Williams, Arizona.

Grand Canyon. Och Vi gick utmed dess södra kant som ligger på en medelhöjd av 2 134 meter. Det kändes i lungorna och det var kallt, trots tumvantar och täckjacka.

Hade vi haft mer tid hade jag gärna hajkat mig ända ner. Och hade vi haft mer pengar hade vi kunnat hyra en helikopter. Men det får bli en annan gång. Nu stannade vi bara en halv dag, sedan var det Vegas som gällde igen – och hemfärd till Palo Alto och den redan omnämnda Thanksgiving-middagen som emellertid inte bjöd på den dramatik vi bespetsat oss på. Ruth och Helen flög inte på varandra och det var inte så mycket annat som hände heller. Vi åt i ett julkortsvackert rum med öppen brasa och med tjusiga ljusstakar på bordet. Kalkonen var Belgian Blue-size, hade

Ja, inte var det Las Vegas förtjänst
att pengarna räckte ända till Grand Canyon.

ugnsstekts sedan ottan och serverades med en generös mängd ljuvliga tilltugg. Men jäklar anåda vad det gick undan; maten skyfflades in till bakgrundsmusik på hög volym så att försöken till

Violet Gonda – för en gångs skull
bragd urfattningen. I övrigt gav
hon Anders vad han tålde.

konversation var lite svåra att få till. Sedan dukades det av i en hast – och så var det slut.

Ja. Så kanske man också kan göra. Det kanske till och med är rätt, med risk för att stämplas som värderelativist av Olzon. Behållningen för mig var i alla fall att Shanghai-Wittys dotter kom fram och pratade med mig på kinesiska – och att jag kunde svara!

*

Middagen blev som sagt en ganska blek tillställning – men vad som helst hade nog varit det efter Las Vegas-trippen. Dagen efter (idag alltså) åkte jag och Susen till Half Moon Bay i Denis och Joanas skruttiga Honda från 1989 som vi fått låna i några dagar. Ännu en toppdag i Kalifornien! Solen sken och havet var vilt och vackert. Vägen dit gick över bergen och det var så larvigt vackert och häftigt: serpentinvägar och höga träd och plötsligt ett litet hus och en liten ranch, och varje pickuptruck vi mötte hade en julgran på flaket. "Strange" tyckte vi, tills vi förstod att dagen efter Thanksgiving är stora julgransköpardagen och Half Moon Bay är den givna platsen för detta inköp. Långa köer bildades därför, men det gjorde inte oss något, ty numera är vi så easygoing att ingenting kan rubba oss i vår harmoni. Nåja, efter att vi bråkat lite grand om var vi skulle äta och var vi skulle
Det här är INTE Las Vegas...

parkera bilen så åt vi varsin sallad och sedan såg vi på solnedgången och sedan åkte vi hem.

I mörkret, över bergen. Susen körde. Och plötsligt: en uppenbarelse mitt i skogen. "Apple Jack's" – "Live Music and Dancing". Jag säger åt Susen att stanna, och hon gör det. Vi går in och det är som i en dröm – eller åtminstone som i en dokumentärfilm

...och inte det här heller. För det här är Pat.
Han vill inte vara med på bild.

om Kentucky eller Tennessee. Så Honky Tonk att bara hälften vore nog för mig. Biljardbord, jukebox, bardisk, scen och reklam för diverse amerikanska delikatesser och drycker. Och en lokalbefolkning som jag och Susen omedelbart blev goda vänner med. Amerikanerna ÄR friendly! Men varför inte låta krönikören Susen Schultz få avsluta denna dag med en deskription av denna lokalbefolkning, samt kanske också något annat.

*

Olzon. Man kan ju tro att han är chef eller nåt; snacka om fintig delegering! Men ålrajt, då. Den kalifornska novembernatten är sammetssvart, vägarna 15 mph-kringelikrokiga och så plötsligt, ett litet hus vid vägkanten som glimrar i neon. Vi går in, fastän det svajiga klientelet i jeans, läder och cowboyhattar vid entréen betraktar oss tyst när vi öppnar dörren; ska vi åka på storstryk, är det nåt slags variant på Den sista färden vi har hamnat i, eller Hedemora, eller vad? Näe. Rätt omgående uppvaktas vi av Nancy. Hon ser ut som jag vill göra om 20 år: lite rund med grått tjockt långt hår: sprudlande, småtjusig och lite halvpackad. Nancy har haft fyra missfall och fått fyra barn, det första när hon var 15. Nu är hon nyss fyllda 57. Hon frågar oss om vi har barn. Nej, inte än. "Do you want children?". "Well, yes!" "Susanna, YOU CAN DO IT - yes you can! Just do it!"

Sedan går jukeboxen igång med en Randy Travis-låt. Det är Nancys kille Dan som valt. Han är jeanskille med cowboyboots och -hatt. Och nu dansar Nancy och Dan tryckare. De ser lyckliga ut. Anders ser också lycklig ut. Jättelycklig. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med oss själva. Då får vi syn på Pat. Han är smal och lång som en flaggstång, har lång grå fläta, pilotglasögon, tre masters i engeneering, en före detta flickvän som är mikrobiolog och 28 år, hus på Nya Zeeland samt rejält med skit under naglarna. Pat är från Quebec och har åkt mc "for a living" över hela världen i hela sitt liv. Vilket hans favvomärke är? Well Husqvarna är quite okay, fast han föredrar Moto Guzzi. Nu för tiden trimmar han hojar åt proffsåkare och vill du veta mer så är han anträffbar på Apple Jacks´s – everyday. Var alltihopa sant? Who cares?! Amerika är fantastiskt – och människorna är supernajsa. DET är sant.


Och nu: filmtajm!

Idag Ikea, imorgon Vegas!

Första dagen på Thanksgiving-lovet; kan man fira på bättre sätt än att cykla motorväg till Ikea i ruffiga East Palo Alto? Troligen. Men det var vad vi gjorde, i alla fall. Jag ville shoppa någon liten symbol för Sverige att ha när det är min tur att köra Backstory inför hela charterresan nästa måndag. En liten dalahäst eller en svensk flagga eller – ja, vad vet jag. För det har alla före mig gjort – displayat symboler för sina respektive hemländer, alltså – och jag vill ju inte vara annorlunda. Men Ikea sålde varken hästar eller flaggor. Och en Billy Bokhylla vore väl att ta i, så vi handlade Ballerinakakor, Herrljunga glögg och en plåtburk Gille julpepparkakor i stället. Och Ikeakassen, som vi bar hem alltihop i, kan jag alltid spika upp och ha som fond när jag ska prata. Ja, det löser sig nog.

Prova själv: churchsigngenerator.com

Vad som också löst sig, är Vegas-trippen. Vi flyger dit imorgon. Därifrån har vi även tänkt oss en liten utflykt till Grand Canyon. Vi får se. Sanslöst billigt är det i alla fall. Vi har hotell och hyrbil också och sammantaget blir det inte mycket pengar alls. Fast det är väl en fälla; väl i Vegas gamblar vi bort hela stipendiet, varandra och oss själva. Eller nåt.

Fast om saker går enligt planerna, som alltså varken inbegriper personlig konkurs eller vit slavhandel, så är vi hemma här på torsdag igen. Bronx-Helen och hennes Mike bjuder på Thanksgivingparty, och det vill man ju inte missa. Det är då inte bara kalkonen jag tänker på. Vi har nyss insett att det är upplagt för såpadrama också; igår åt Anders och jag zimbabweisk middag hemma hos sköna Violet. Helen, Mike och hemska Elizabeth var också där. Elizabeth satte igång att prata smörja om folk som inte var närvarande. Tyvärr hakade Violet och Helen – som vi ju egentligen gillar skarpt – på, och det var olustigt. Fast nu kom jag just på att jag kanske inte ska oja mig alltför mycket över det, i det här forumet. Det kanske vore att kasta sten i glashus. Så jag slutar oja mig. Nu.

Nåväl, vad vi också fick veta där hemma hos Violet, var att fellow-Ruth var den första att o.s.a. när Helen mejlade ut inbjudan om Thanksgiving. När vi såg det, trodde vi att det var en gest av försoning: dels att Helen bjudit, dels att Ruth accepterat. Saken är den, att när vi var i Sonoma för någon månad sedan, så anföll Helens hund Ruths hund. Det var inte allvarligt alls. Men det blev ett jäkla ståhej med en tjutande Ruth, parkvakter som skrev rapport och Helen som fick Ruths räkning på 500 dollar för akutbesöket hos veterinären (enda felet på Ruths hund var att den var uttorkad).

En onödig massa trams för ingenting, kort sagt, och som vi trodde var utagerat. Men igår sa Helen att Ruth är "dead" för henne. Visst är det spännande? Äntligen krackelerar allas våra fasader. Och apropå det har vår ungerske fellow fått ihop det med en lokal operasångerska. Som sagt, nu börjar det hända grejer här på riktigt!

Kan vi, lovar vi rapportera direkt från roulette-
borden. Annars ses vi, om du vill, på torsdag!

Najs just nu: att vi kan frossa i apelsiner och mandariner utan minsta tillstymmelse till global uppvärmningsångest – man äter ju så att säga lokalodlat...

Materiell existensialism

Hi guys! I'm back (broke mountain). Färdig med litterär workshop (succé by the way, alla grät och professorn tyckte att det var det bästa han läst någonsin, nästan) – men inte färdig med shopping, inte på långa vägar. Häromdagen köpte jag en Ipod 80 GB för en struntsumma – vågar inte ens nämna den, men om jag säger så här: bra mycket billigare än hemma i fucking Sweden. Jag har köpt en ny keps också, den gamla försvann ju så försmädligt här om veckan efter den krävande språkmanglingen med J Habermas.

Och i natt jag drömde något jag aldrig drömt förut. Jag drömde att jag och Horace Engdahl hade en workshop ihop. Vi höll till i Näsby Park och var helt jämställda och Horace Engdahl var kusligt lik Professor Kealey på Stanford University – hur som helst, det ena gav det andra och plötsligt

Skitschysst ljud.

var jag utanför Sheraton Hotel på Tegelbacken och diskuterade Horace's dåliga omdöme med Gunnel Wallqvist (det kan ha varit Kerstin Ekman också) – hon höll helt med mig om mina anmärkningar kring Horace och Anders Olssons affärer kring antologin om Hermeneutik som kom ut på 80-talet. (Allt går igen – Habermas var givetvis en av huvudförfattarna i den antologin.) Sedan träffade jag en vänlig och välkänd poet (Gunnar Greidholmer?) som verkligen tyckte att vi borde ta en öl någon gång.
Därefter åkte jag och hela parnassen buss från Täby och när jag sitter där med gräddan av svenskt kulturliv (och det känns helt naturligt, I promise!) bryter en fantastisk gospel ut bland de övriga passagerarna på bussen. Och det är så vackert och så häftigt att jag är tvungen att kommentera det, men min kommentar: "svensktoppsbuss med religiöst inslag" gillas inte av Horace och de andra – alltför blek och inte helt adekvat, och man tillrättar mig med något mycket bättre, på min egen planhalva. Så fräckt! Men så brukar det ju vara med drömmar, även amerikanska,

Hermeneutik.

att de liksom har baksidor och inte går att lita på hela vägen. Det skiter sig alltid på slutet, så även denna gång, även fast jag var upplyft i en gaffeltruck i slutet av drömmen – jag lovar och svär, så var det. Men nog med pappa Freud nu.

Över till realiteter: om några dagar åker jag och Susen till Las Vegas – ja, jag vet att jag tjatar, men jag har längtat till Vegas (som man säger här) så länge nu, att det är väldigt stort att få åka dit. Vi ska bara få ihop logistiken först, för det är många viljor och svåra val att försöka jämka ihop när den internationella delen av Charterresan skall iväg och åka. Ezeequiel till exempel, han måste alltid tänka på sin pronounciation och intonation och det tar sin tid. Men det fixar sig nog – plugget tar ju lov nu! Och vi med. I alla fall jag.

Ytterligare en sak: Steve, min tennispartner, har skaffat skitjuste Hålle och han har förresten precis varit i Vegas (ja, allt hänger ihop i mina texter) och menar att det bara finns två möjliga mentala lägen där: extremely drunk or High as hell. Or both... Så att öh, ja ni fattar. Happy Holiday inn!

*

Det här blir ju svårt att toppa. Även om jag vill tillägga att jag misstänker att ytterligare en källa till Anders dröm kan ha varit att vi såg "Spinal Tap" på kabelburken för någon kväll sedan. Samt att jag tänker vara var som helst utom på 816 Lathrop Drive den dag det vankas så kallad "Hålle".

Annars är det mycket planering på gång, som sagt. Något som jag hatar och som även min significant other förhåller sig ganska ljummen till. Men på något sätt ska vi väl få till det. Med Vegas, alltså. Och efter mycket vånda har vi nu hyrt en julbil också; vi ska roada även då, är det tänkt, och på Boxing Day är det storfrämmande på ingång. Mamma, syrran och mina nephews har nämligen gjort det: bokat resa!

Julbilen: Ford Freestar minivan: 7 psgr! 23 mpg! Outrouligt.


Senaste nytt på amerikaniseringsfronten: vi tar nästan aldrig av oss skorna nu för tiden.

Surfer girl & surfer boy

Jo, det är sant. Anders och jag har – surfat! Och lika sant som skandalöst är det att vi inte har ett enda bildbevis. Men jag svär att vi var kinkigt söta i hyrda neoprenvåtdräkter; som castade och skurna för besättningen på Star Trek.

Det var vår co-fellow Paul som lurade med oss till beachen i Santa Cruz i fredags. Vi åkte med honom och, tyvärr, skitjobbiga Elizabeth från Mexico, som pratar nästan hela tiden. Rösten är genomträngande och pipig och hennes "thing" är ett slags koketta stakningar när hon talar. Och när hon inte talar fyrar hon av ett annat, likaledes oangenämnt trademark: ett flatgarv som låter som en rostig k-pist.
Men va, fan. Nu ska vi inte hålla på och gnälla.

Olzon. I framtiden.

För 25 år sedan försökte jag en gång få till det med en vindsurfingbräda i Saint Tropez. Det gick inte alls och det är min enda erfarenhet av surfning över huvud taget i den riktiga världen. Så jag var både lite nervös och pessimistisk när jag förenade mig och brädan med en lång lina som man surrar fast med ett kardborreband runt ena foten.

Havet var skitkallt. Surfarboots gick inte att hyra så känseln i fötterna försvann ganska snart. Men det uppvägdes av.... (Å FY SJUTTON: JAG KÄNDE JUST ETT SVAGT, DOVT MULLER... men det var visst bara ett lågt sniffande plan. Usch, jag är visst earth quake-traumatiserad efter förra veckan.)
Var var jag? Jo! Kylan – den glömde vi snart för med surfning verkar det vara som med bowling; chansen är ganska god att man rätt snart får till sin första (nybörjartur-) "strike"; vi låg och guppade på våra brädor, vända mot stranden. Då och då sneglade vi bakåt för att se om någon våg var på väg. Och när det var det, började vi paddla med händerna allt vi förmådde – och de gånger det var nog kunde vi känna hur vågen kom in underifrån och tryckte upp oss. Skrikande och skrattande red vi vågen, ibland tiotals meter. Anders åkte ända upp på stranden vid ett tillfälle.

Men mycket vill ha mer. Det jag trodde var ett myller av kobbar eller sälar, långt ute, visade sig vara en så kallad "line-up"; surfare som sitter gränsle på sina brädor i väntan på nästa våg. Riktigt så långt ut vågade inte jag mig. Men jag satt också så där, och låtsades att jag var van. Den sortens dryga nybörjartyp kallas förresten för "kook" på surfarspråk, har jag just lärt mig. Efter ett tag kom jag i alla fall upp på knä på brädan några gånger och ett lyckorus som heter duga fick jag, när jag och Joana från Braslien surfade på samma våg, sida vid sida, på knä, en lång, lång stund. Härligt!

Vi höll på till en bra bit efter att det blivit mörkt och det var väl en anledning till att det inte blev några kort; vi klev inte ner i havet förrän klockan fyra men det berodde på tidevattnet. Det är grannlaga med surfprognoserna och de har inte bara med vinden att göra; det är ebben man vill åt – för då blir det bättre krut i vågorna, åtminstone för en viss typ av havsbottnar. Ebben mäts i en skala som jag inte förstår mig på än. Men ju mer under "0", desto bättre. Och som du ser

Väldigt viktig tabell.

på bifogad tide chart, så var värdet "-0,2" i fredags kl 4.23 pm Pacific Time. Det anses vara godtagbara surfningsomständigheter. Vanare surfare tyckte nog att det var lite väl "mushy" (=låga vågor) och för många "lulls" (pauser) men vi är hooked, särskilt som både jag och Anders lyckades surfa ståendes en kort stund.

Efter att vi krånglat av oss gummidräkterna och bytt om på en parkeringsplats, köpte vi sanslöst äcklig, mexikansk take away-bukfylla: grön och brun sås med kletig ost och smaklöst ris. Men det gjorde ingenting, för maten fick vi äta upp hemma hos Ray och Martha Mendoza som hade tänt en brasa, bryggt organiskt te och bakat pumpabullar som vi åt rykande färska med smält smör. De bor i ett jättelitet hus med fyra, vackra barn. Alla surfar. Martha var Knight-fellow för sex år sedan. Hon är grävande journalist, jobbar på AP och vann Pulitzerpriset år 2000. När Ray inte surfar är han hemmaman och när han fick höra att jag och Anders är från Sverige, sken han upp och for iväg – för att återkomma med... två nyplockade svampar. Det var vad de visste om Sverige, att folk gillar att plocka svamp. Det gör alltså även Ray. Han brukar bidra med extraordinära

Pumpabulle, Texas-Paul och
Pulitzer-Martha med lilla Isabel.

exemplar till den "funghus fair" som Santa Cruz anordnar varje år i januari. Ray tycker att jag ska försöka lura hit pappa (hardcore svampjägare): "Bring your ol´man. I´ll show him all the hot spots, if he promises not to tell". Förutom alla mer exotiska svampar, finns det chanterelles (kantareller): både vanliga och "funnel-shaped" (trattisar) – och "ceps", förstås (karljohan). Och säsongen har bara börjat. Den håller på till mars. Bara så ni vet.

På vägen hem tryckte Paul in en cd med musik från sin hemstat: texansk joddling. Det har åtminstone aldrig jag hört förut. Och efter en stund tyckte jag att det plötsligt började lukta marijuana i bilen. Men det var det inte. Det var skunk. På riktigt, alltså. Doften trängde in utifrån skogarna som vi susade igenom.


Ja, man lär sig nya saker varje dag. Vissa dagar blir det nästan överdos.

Luktar pot (ta).

Mörker över Kalifornien

I dag kollade jag mig i spegeln: vad nu? Är jag skitig? Har jag högt blodtryck? Nej men... jag är ju solbränd! Ja, jag vet att vi håller på tjatar om att solen bara skiner och att det är så himla varmt (ibland), men ändå är det som om det inte gått in i skallen vad det betyder. Särskilt inte som det är november. Man ska inte vara brun i november. Eller hur?

Fast en sak har vi gemensamt: mörkret. Man bara blinkar så är det som om någon kastat en tjock filt över dagen. Många gator här i Silicon Valley har ingen belysning alls. Det är så mörkt så man blir bländad av cykelbelysningen som liksom studsar mot den kompakta natten. Som om man vore mitt på vischan och inte i världens hi-tech-HQ.

En sådan kväll cyklade vi tysta och tankfulla hem ifrån Knight-chiefen Jim´s villa. Det var måndag, och måndagar betyder backstory, antingen hemma hos Jim eller hemma hos Knight-vice-chiefen Dawn. Alla fellows, spouses and parterns samlas för att lyssna när en av oss, enligt uppgjort schema, berättar om sig och sin karriär. Den här gången var det Violets tur – stora, lilla, söta, modiga Violet från Zimbabwe där hon inte varit på sju år eftersom Mugabe portat henne. I stället jobbar hon i London för SW Radio Africa som försöker våglängdsbeama och internetstreama in sig i hemlandet, vilket blir allt svårare eftersom Mugabe shoppat signalblockeringsutrustning från Kina som han har allt tätare kontakter med; resten av världen utanför Afrika har ju infört sanktioner.

Det var, kort sagt, helt förfärligt att höra om hur illa det är i det egentligen rika landet Zimbabwe: halva landets befolkning har flytt, tusentals dör av svält eller hiv/aids-relaterade sjukdomar, polisen torterar och slår ihjäl folk urskillningslöst – barn som vuxna. Det finns inget vatten, ingen elektricitet...

Vi fick lyssna till intervjuer med företrädare för makten och eliten i Zimbabwe som Violet gjort. Och dessa människor är... bindgalna. Jag kan inte ens återge vad vi fick höra. De vrålade och

Mugabe: också solbränd. I hela hjärnan?

hotade alla runtomkring sig med stämningar på två miljarder dollar, innan Violet knappt hunnit presentera sig. (En "expert" som bjudits in till programmet förklarade utfallen med att många i Mugabes kabinett själva har aids och att den sjukdomen i vissa skeden kan angripa psyket också. Det har jag aldrig hört förr, har du?)

Hur som helst, det är som en absurd fars, man tänker: det här kan inte vara på riktigt. Ändå är det så. Och på något skamligt vis blev jag lite avundsjuk också; tänk om journalistiken alltid var så här "lätt". För det mesta är ju verkligheten som man ska skildra nedkladdad med en massa "å ena sidan, och å andra sidan"; en massa besvärliga nyanser, liksom. Här är det ju ingen tvekan om vem och vilka som är the bad guys.

Men naturligtvis är det inte lätt. Och det var som om Violet plötsligt insåg vad hon är med om, även om hon sitter tryggt i London när hon arbetar. Alla människor som ringer in till programmet, som bevittnat mardrömslika brutaliteter, som bryter ihop medan de berättar, till exempel om operation "drive out the dirt" – en etnisk rensning där en polisbil med flit körde över två små barn. Allt detta kom över Violet, tror jag. För hon började gråta själv. Och hon grät och hon grät. Och vi satt där vi satt. Stumma. Det fanns liksom ingenting att säga.

Räkmackan Stanford. Vår vardag här är fniss och nojs. Det är lätt att glömma, då, att anledningen till att många av oss är här, är en hård vardag. Ja, inte för mig då; jag har ju bara haft tur.

*

Ja, till skillnad från en annan, som har fått slita hela livet. Och så fortsätter det här i Kalifornien. Jag måste blogga och skriva short stories och diska och laga mat och köpa nya

Häcken full.

kläder och läsa mina klasskamraters egendomliga, men oftast välskrivna, short stories och kommentera dem, dels i skrift, dels i tal. Fan, jag har häcken full! Men som tur är skiner solen och den är jättevarm, fast det är november.

På thanksgiving lovet kommer inte vår kompis Jocke S; han hade några jävligt viktiga grejer att göra tydligen, men han lovar att komma i januari istället. Och ja, vi får väl se hur vädret är då? Kanske är det fortfarande sommar?

Viva Las Vegas.

Eller så är det inte det. Som Habermas skulle ha sagt. Eller om det var Torbjörn Tännsjö.

Men som tur är har vi andra kompisar! Vi ska åka till Las Vegas med Violet, Gabor, Denis, Joana och Ezequiel. Ha, ha, där fick ni!

Fint främmande

I dag har jag och Susen lyssnat på filosofen Jurgen Habermas som varit här på besök för ett hedra en nyligen avliden kollega och vän, Richard Rorty, världsberömd (så klart) Stanford-professor. Rorty drabbades av samma typ av cancer som Derrida, vilket föranledde Rortys dotter att lansera den spännande teorin att nyss nämnda cancer var naturens hämnd mot alltför mycket läsning av Heidegger. Tänkvärt onekligen. Efter en lång och elegant introduktion av en ledigt klädd professor i Comparitive Literature tog Jurgen Habermas till orda på en oklanderlig men tyvärr näst intill ohörbar engelska; Habermas lider av något slags talfel (polyper?) som gör att det är väldigt svårt att förstå vad han säger – till yttermera visso är syntaxen i hans meningar tysk så det förslår; sammantaget: Habermas lecture var mycket knepig att ta till sig även för två gamla filosofistudenter som jag och Susen. Men det var ändå häftigt att se honom tala och gestikulera – och när det sedan blev frågestund, blev han allt piggare (78 år) och lättare att begripa.

Efter detta gick vi och handlade på Wholefood. Och jag tappade min keps någonstans på vägen. Jädra skit!

*

Jajaja – vi ska köpa en riktig kamera!

Ja, jag får nog erkänna att det mer var tillfället till stargazing än den lyxiga möjligheten att brain draina dem Herrn Professor Habermas som fick mig att tycka att det var en bra idé att tillbringa två timmar en fredagkväll med att lyssna på den levande filosofilegenden. Ty han var helt obegriplig. Det är möjligt att han hade varit det ändå, jag menar att mina kunskaper om hans verk och tankar är alltför rudimentära. Men den långa och trots allt tjusiga karln ser också ut som någon som vid något tillfälle råkade titta uppåt just som något mycket tungt och mycket hårt föll ned. Det intryckta utseendet har gjort något med Habermas tal som måste vara bland det nasalaste som kan upplevas: he vaants tååå tell mi samsing, but vatt, VATT?!

Habermas tal var nästan lika svårt att förstå som sydstatsdialogerna i free-on-demand-cable-kalkonrullen Chrystal, med en jätteskäggig Billy Bob Thornton. Den genomled vi häromkvällen, i stället för att hänga med i United Nations-bilen till San Francisco (Jiu Jinshan på kinesiska, för övrigt) för att fira Halloween. Därför har vi

Våra fellows Denis, Joana och Violet.

Men var var vi? Foto: Ezequíel Lopez

inga roliga anekdoter om spännande utklädslar och möten på baren med öststatselectronica att berätta. Inte heller har vi några som helst heta förstahandsvittnesuppgifter om det tungt polisbevakade, avspärrade och helt öde Castro som i vanliga fall är the place to be en kväll som denna. Förra årets skottlossningar rakt in i den firande paraden var orsaken till att den kända gaygatan nu i stället var rensopad och livlös. Har vi hört, alltså.

Men livet går vidare. Och snart är tidsskillnaden mellan oss och er återställd, för på söndag går även Kalifornien över till vintertid.