Ring klocka ring!

Det är nyårsafton klockan 11 am i Silicon Valley och solen skiner! Susens släktingar har lägrat sig och de två små liven från Kärrtorp (tvillingar, åtta år) sitter och spelar Super Mario (som inköptes i förrgår på Fry's) i soffan sedan fem timmar tillbaka, förhäxade, fastnitade, rödflammiga och icke kontaktbara. Susens mamma röker Right och Susens syster powertränar på YMCA. Livet är underbart och annorlunda. Susen har förresten varit magsjuk. Jag sitter i mitten av alltihop och skriker TYST! med ojämna mellanrum. Det är så spännande och viktigt med släktbesök.

Vår bilsemester slutade med en liten familjetragedi på självaste julaftonskvällen. Efter att vi varit i Yosemite's nationalpark, som ligger högt upp över havet och således kunde bjuda på en riktigt white christmas, blåkörde vi hem till Palo Alto för att kunna fira lite

Julafton. Före tragedin.

mysig jul tillsammans. Vi kom hem vid sjutiden precis när ALLA affärer hade stängt, så julskinkan och sillen och nubben fick vi skippa. Det blev burklinssoppa och Pinot Noir istället. Susen började okontrollerat på kvinnors vis plötsligt gråta, men när hon öppnade paketet med en flott cashmere/silk pullover från pappa blev hon glad igen. Pust!

Efter detta satt vi sedan i våra julklappskläder (Jag fick en Fedora av Susen) och tittade på American Graffitti. Tyvär zonkade pappa ihop redan efter en halvtimme (det var han som hade blåkört), så Susen fick sitta ensam och titta på gamla amerikanare och milkshakes. Sad, sad christmas eve!

*

Här har en annan stått för ett slags ofrivilliga och för tidiga nyårsfyrverkerier. Sprut ur alla hål. Det är väl historien som upprepar sig; de dumma europeerna kommer till det nya landet och smittar ner oss stackars immunoförberedda infödingar.

Men annars är det förstås en overklig lycka att, om än för en kort tid, få ha sina allra näraste och käraste hos sig. Och att ha barn med sig vart man går, eller hoppsar som numera är näst mest frekventa transporttekniken efter bilåkandet, är

Fastnitade. Förhäxade. Icke kontaktbara.

ju en ögonöppnare. Vi har fått syn på saker vi inte sett förr; t ex hjortar på The Dish. De är nästan lika många som ekorrarna men håller sig till skillnad från dem stilla, och det är väl därför vi inte sett dem fastän de är nästan alldeles framför näsan på oss. Skunk och Belgian Blue-kottar har vi också fått uppleva, tack vare Igor och Leopold.

Olzon och jag försöker att inte verka alltför "been there, done that"-aktiga – om inte annat för att det straffar sig. Som igår, i Half Moon Bay, när vi lät släktingarna uppleva Havet. Det var en succé. Tills det – havet alltså – plötsligt fintade

Leopolds nya strandpolare.

oss. Det var tidvattnet som lurigt återerövrade stranden. Olzon och mamma Grethel blev alldeles blöta om fötterna. Ändå lät vi barnen springa runt barfota i vattenbrynet, bara några meter från de rytande, brytande vågorna; som om vi ingenting lärt oss. Plötsligt kom en våg och knuffade omkull Igor och sög tag i honom. Leopold lyckades få upp brorsan på benen men han var förstås alldeles genomblöt. Läbbigt.

I dag är det nyårsafton. Mamma Grethel är förkyld, och eftersom jag bara nästan är frisk, blir det celebration och skumpa i all enkelhet här hemma på pation, den med utsikt över San Francisco Bay, ni vet. Det ska nog gå, det med.

Syster Pysse och mor Grethel på vakt mot havet.

Och vad Olzon vs La Famiglia anbelangar, så överdriver han bara; han beter sig som om han varit ingift hur länge som helst. Ett kap och en svärmorsdröm, det är vad han är. Världens bästa, helt enkelt.

Svärmorsdröm: våt, men i ny, fin jacka.

Take me home country road!

Att köra bil i USA är häftigt. Det bara är så. Och eftersom Susen har drabbats av någon slags trafikpsykos som gör att hon inte gärna kör bil (annat än när hon måste - som igår när vi hade varit på Honky Tonk Bar och pappa hade druckit nu igen) är det en annan (Olzon/pappa/The Dude) som sköter rattandet, med den äran, om han får säga det själv, och det får han, ty det är han som skriver nu. Tjoho!

Jag ville jag vore religiös

Indianer och cowboys

Det är så roligt att vara på drift. Att ta in på ett nytt motel varje natt. Och nästa morgon drar man iväg igen, i Chevan, med V6:an,och alla andra grejer och prylar som får plats i vår alldeles för stora bil. Vi är i Amerika nu, jag och Susen. Mer än någonsin känner jag det. Det blir allt svårare att äta sunda frukostar. Det blir allt svårare att parkera (Alla har överdimensionerade pickuptrucks här!). Det är helt obegripligt att folk åker omkring med dessa bilar – men nu är det ju en gång så att Amerika är det överdimensionerades hemland, och jag har lite svårt att förstå varför jag inte kan släppa denna hang up, men det gör mig faktiskt förbannad, hela tiden, på vägen, och på parkeringsplatsen utanför shoppingmallen, där man precis som i Sverige handlar julklappar in det sista (så även jag och Susen, så klart). Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

Vi har alltså varit Bakersfield, home of the Bakersfield sound och Buck Owens och Merle Haggard. För att komma dit tog vi vägen över LA, San Diego, Palm Springs och Joshua Tree. Såg, kände och luktade Amerika. Öken, berg, godståg, trucks, fyrfiligt, trefiligt, tvåfiligt och enfiligt. Nästan aldrig tråkigt, nästan alltid något vackert eller intressant att se på (kolossal John Deere park, brand i shack på prärien, mötande brandbilar, country gospel church, Super Duper Mega Silos, för att bara nämna några av höjdpunkterna under vår resa). I Mojave öknen är det strictly vilda västern landskap som gäller och det är inte utan att man känner sig som John Wayne eller Gary Cooper (eller Mae West), därför hukar man sig för Apacher och Cherokeer, fast man sitter säker i sin Chevrolet Uplander.

Vackert på vägen

Men själva Bakersfield då?
Tja, vi träffade Buck Owens' sonson Paul. Och vi var på två Honkytonka etablissemang, varav det ena, Trout's in Oildail (där vi träffade Paul Owens) kändes helt genuint, trots att nästan alla hade cowboyhatt och det till en början verkade stelt och tillgjort. Men icke så. Det här var på riktigt. Gammal som ung (åldern i publiken på Trout's spände från 21 år till över 80) dansade till Buck McCoy, with Terry Hanson & The Westerners, with special guest (vars "All my exes are from Texas" är särskilt minnesvärd). Allihop, var och en och tillsammans spelade kompetent och traditionell country&western med typiskt Bakersfield twang. Jag och Susen dansade också till en början, men åtminstone jag blev ordentligt störd av att dansgolvet så fort bandet spelade en riktigt svängig och bra gammal honkytonkare förvandlades till en linedanceuppvisning som jag varken kunde eller ville delta i.

Men missförstå mig inte nu, ingen kritik alltså – det är bara det att linedance är svårt och otroligt töntigt att beskåda, men tyvärr, också, tycks det, en oundgänglig del av countrykulturen; på Trout's uppstod dansen helt naturligt,

Fult i Bakersfield

utan något påbud från någon lekledare i hölster och lasso som på Lida Countryfestival, så det är väl bara att inse att countrysolen har sina fläckar. Och dessa fläckar kalla vi hädan efter Linedance. Annars var det väldigt honky på Trout's. Folk var fulla och jeansklädda (Wrangler, så klart) och hattar och bälten satt som de skulle.

Vid pass 11 PM ringde Buck Owens' sonson Buck Owens' Chrystal Plaza för att kolla om stället fortfarande var öppet och om det var något bra band som spelade. Han fick positiva besked och tyckte att vi skulle dra till hans framlidne farfars ställe direkt. Så då gjorde vi det. Här var det mer museum och tillrättalagt, men bandet var bra och det var kul att kolla i montrarna med alla snygga scenkläder och guldskivor och allt annat typiskt Hall Of Fame Tjafs som brukar finnas i dylika montrar. Men så särskilt Honkytonky var det inte. Men va fan, man kan inte få allt. Vad själva staden Bakersfield beträffar är jag mer än benägen att ge Susen rätt. Staden är hopplöst ful och det finns inget centrum och allt känns som en genomfartsgata – Heron City och Infra City upphöjt i Tjock Steffe minus Hollywood men plus Nashville utan Grand Old Opry och Rymans och Music Row. Kort sagt: Bakersfield suger, som stad betraktat. Men vi var i alla fall där. Och Paul Owen sa att efter nyår blir allt bättre. Vad han nu menade med det.
Anyway, här kommer en video från Buck's place. Enjoy!

A merry little christmas!

Det har inte varit lätt, det här med jakten på internetuppkoppling. Utmed kusten gick det bra. Värre blev det i takt med att klimatet blev allt mer ökenlikt, priserna på mat och logi sjönk drastiskt, kaffet blev allt blaskigare och ortsnamnen allt märkligare. Vi har varit i Thousand Palms och Twentynine Palms, korsat Senilis avenue i Morongo samt passerat Twenty Mules Team Road. Nu är vi i Bakersfield; countryheaven (vilket Olzon ska få berätta mer om) men den hittills mest sprawliga stad vi upplevt. Trots karta

Skränig ninja i låda försörjer sig.

och vänliga ortsbor är den totalt non-intuitiv; man är i centrum av ett stort ingenting hur man än kör.

Visst, även Los Angeles är förstås läskigt stort och utsmetat men kändes ändå inte lika obegripligt. Kanske beror det på att jag hört talas mer om L.A.

Vi stannade där längre än vi tänkt. Först var vi helt förtjusta. Även en helt vanlig måndagsförmiddag är boardwalken i Venice en spejsad upplevelse. Man kan gå dit från Santa Monica, utmed den väldiga sandstranden. Det gjorde vi, och såg hundar som åkte skateboard, en snubbe som kom glidande på inlines – iförd knäskydd och turban – medan han spelade elgitarr, en ormtjusare med gummiskallerormar och en före detta, numera betänkligt degig, bodybuildare som såg ut som om han ville vara med på omslaget till en platta med Earth, Wind & Fire: fastän det var ganska kallt hade han bara på sig tangakallingar och breda gulmetallarmband. Han stod i ett hörn och höll i en liten kassettbandspelare med skränig gammal disco som han knixade i takt till.

Flygel och beach. Only in Venice.

Om sanningen ska fram, och det ska den ju, var det nog en och annan hasch- och ryssfemmapsykos vi fnissade åt också. Vem som bara var en fri och utlevande individ och vem som nog egentligen mest var i mentalt dåligt skick var inte lätt att avgöra. Och det var väl det som till sist gjorde att L.A. mest gav mig krypningar. Jag har aldrig sett så många utslagna människor som här. Vilka av dem är på gränsen till att implodera eller explodera – och när? Ja, jag var rädd. Fast ibland helt i onödan, som med den surmulne mannen med en svart plastsäck som mumlande tuggade på en chokladkaka och sedan på ett oroväckande sätt rullade ihop godispappret och tryckte in det i ett hål i en stolpe. Det visade sig att han skulle med samma buss som vi, och till sist måste vi ju börja prata med varandra. Han tillstod att hans "aggravation factor" var jäkligt hög och när vi till sist

Skruvat (konserthus) i downtown L.A.

hittade rätt hållplats och bussen slutligen kom, försökte han betala biljetten med några slags polletter. Det gick inte alls. "Well, thank you and hasta la pasta", morrade mannen till chauffören. Det var liksom så sardoniskt och samtidigt uppgivet att vi inte kunde göra annat än att betala biljetten åt honom. Kanske besparade vi L.A. ett vansinnesdåd.

Just som vi efter mycket möda kom fram till Moderna Museet i downtown, bara för att mötas av en "closed"-skylt (alltid stängt på tisdagar och onsdagar, bara så ni vet), kom regnet. Men Union Station var en upplevelse; jag kom att tänka på estetiken i Batmans Gotham City och mycket riktigt har den vackra tågbyggnaden använts i många filminspelningar. Och den obegriplige men vänlige gamle filippinern som insisterade på att vi skulle trycka in oss tillsammans med honom under hans lilla paraply, i väntan på bussen tillbaka till hotellet, är också i tacksamt minne bevarad.

Men det var hög tid att dra. Så då gjorde vi det. Som ett u har vi kört; efter Los Angeles cruisade vi ned mot San Diego och vidare, slickade gränsen till Mexiko innan vi vände nordväst igen. Vi har tagit in på det ena loppiga och mögliga motellet efter det andra, bland annat i Desert Hot Springs. Där blåste det. Ordentligt. Och kvällarna är isande kalla här i öknen; 40 grader Fahrenheit, men jag tror det är ännu mindre. Eller också är jag väl bara kalibrerad mot den sköna, långa sommhösten i Palo Alto som vi skämts bort med. Ja, vad vet jag? Inte mycket för närvarande. Till exempel vet vi inte var vi ska fira jul – och därmed inte när vi har internetuppkoppling nästa gång.

Därför säger jag nu, från oss båda*, till er alla: MERRY CHRISTMAS!

Snygg i Vilda Västern.

* Vi har lite bråttom att checka ut från hotellet vi befinner oss på, så Olzon hälsar att han återkommer, han vill "inte förstöra ett kommande konstverk med en massa babblig smörja". Han är så söt!

Santa Monica galore

Nej, vi testade aldrig hotellpoolen i Monterey. Däremot nyktrade vi till - och lärde oss en läxa; att inte vara så snabba på att boka hotell i förväg, och särskilt inte på ställen som ligger långt ifrån där man befinner sig. Det var inte bara mitt fel... fast kanske mest mitt ändå. Men nu blev det som det blev, så vi var tvungna att trycka gasen i botten för att ta oss hit, till Santa Monica, L.A. Pebbles Beach, nedlusad med posha golfresorts, crusiade vi oss snabbt igenom. Hearst Castle svishade vi bara förbi. Madonna Inn likaså. Synd! En kaffe i San Simenon kostade vi på oss. Där fick vi en jätteavocado av en cowboy. Det var bra, för när vi äntligen kom fram hit orkade vi inte göra nånting, fastän vi var hungriga. Så då fick det bli avocado - och konjak som Olzon köpte på en liquor store här runt hörnet.

I dag har solen skinit. Det gör den i och för sig 328 dagar om året i medeltal, men ändå. Det är sommar igen! Vi gick ner till stranden, "Muscle Beach", där en skylt påstår att

Frukost på Muscle Beach

bodybuildarkulturen föddes, och där vi tror att Baywatch spelades in. Nu är det lågsäsong och inte särskilt hög halt av biffiga, deffade människor. Doften av cocosnötolja var obefintlig. Däremot är uteliggarna everywhere. Det var så pass att jag droppade några dollar i en av Salvation Armys kokande grytor.

Sedan skyndade vi hem, för vi var alldeles för varmt klädda. Jag Pamela Anderssonade till mig med ett par hotpants, Anders Hasselhoff Olzon var klokare; han var klokare därför att han behöll långbrallan på och när vi kom ut igen, hade solen gått ned och det var kallt. Då hade vi tagit bilen till Malibu Beach, som i princip är en 6-filig motorväg utmed vilken havsutsikten skyms av en ändlös mur av privatvillor; det går knappt att komma ned till stranden.

*

Men vi kom ner till stranden, tog av oss skorna och vandrade nedanför nyss nämnda privatvillor tills det blev mörkt och mystiskt och läskigt; enligt the law of Malibu

Tomten finns i himlen

får vi stackars vanliga ickemiljonärer bara vara där tidvattnet går fram och tillbaka, vilket innebar att vår lilla strandpromenad blev en kamp mot tiden och vattnet, i månsken visserligen och så kallt var det faktiskt inte. Men ändå.

Sedan gick vi på bio, Malibu theatre, och såg bröderna Cohens senaste, "No Country for old men". Konstig titel och svår Texasdialekt, men som alltid med Cohen brothers: snyggt och amerikanskt, dessutom väldigt spännande. Och att trängas på bio tillsammans med Malibus miljonärer var sällsamt. Förresten – ikväll är vi inte fulla, trots att det är lördagskväll. Är vi inte crazy så säg?

Och nu: live från Santa Monica Beach!!!

Fulla i Monterey, mm etc osv

Jag och Susen ligger i en motellsäng
i Monterey och är fulla; det är perfekt! (Som Starski skulle sagt!)

Vi har ätit utsökt fiskmiddag, kört lyxig Chevrolet (det blev ingen Ford thank God!), träffat Denis och Joana av en slump i Pescadero – pittoresk hillbillyturistby – och druckit kaffe by the sea och känt vibbarna från Stilla Havet och det stora blå. Bilen (en Uplander modell 08) slickade asfalten såsom Susen slickade julkuverten, vars frankering vi ordnade i nyss nämnda turisthillbillyby. Jag älskar Kalifornien! Jag älskar Higway 1! Jag älskar att köra bil ut med havet och lyssna på Miles Davis, Ray Charles och Sidney Bechet! Jag älskar Susen och jag är klar med min novell och jag har köpt en skithäftig militärjacka in the middle of nowhere och allting blir hela tiden bättre. Det blir varmare och vi har pengar och i morgon drar vi till Sankta Lucia – eller vad det nu var det hette?

*

Ja, till och med jag börjar uppskatta det här; jag, som av någon outgrundlig anledning är trafiktraumatiserad (har haft kk längre än Anders, kört jättemycket och aldrig råkat ut för minsta incident – bortsett från en dikeskörning i mjuk snö i "Broddbo", av alla ställen – men har ändå förvandlats till en människa som är livrädd för allt möjligt som har med bilkörning att skaffa). Solen skiner, The Pacific följer oss troget längs höger sida och V6:an mullrar potent och tryggt under huven.
Vi har som sagt ätit alldeles deliciöst: pinfärsk sardin och svärdfisk på ett hak utmed Cannery Row; modergatan per se vad gäller burkfisk och Del Monte-konserver samt odödliggjord av den tjusige karln osv John Steinbeck.
Vi skulle ha gått på bio men hamnade istället på en bar i ett lyxhotell dit vi kom genom att cruisa oss igenom företagsfest efter företagsfest med feta, fulla, svettglansigt uppsnofsade amerikaner samt en harpspelare. Ja, så fick vi korn på en livespelning också, så då måste vi ju gå dit och digga lita; det var liksom inomhus fast det var utomhus och med en stor fire i mitten som man kunder värma sig vid. Anders drack öl och jag wailade och porrshejkade. "Trevligt", som etikett-Magdalena Ribbing skulle ha sagt utan att mena det ett skit.
Imorgon, efter att vi nyktrat till och undersökt motellpoolen, ska vi äta frukost i Carmel Mission. Sedan burnar vi vidare mot Sankta Barbara, eller Moncan eller va fan... Anders bara garvar åt mig. I am so geographically lost. Som Paris Hilton brukar säga: "Where the hell are we?" "And why?", som den store filosofen Anders Olzon nu kräver att få tillägga.

Bye bye

Jullov. Vad gör folk då egentligen? Campus går ned i viloläge, hibernerar. Det mesta stänger. Vart tar alla chicanos i sallads-och tacobaren vägen? Den hjärtliga asiatiskan i Tresidder Unions svindyra lilla mataffär? Får de äta kattmat i en hel månad i väntan på nästa lön? Ja, det är frågor man i Karl-Bertil Jonssonsk anda ställer sig här, där en snål vind nu får palmkronorna att rassla och kolibrina sedan någon månad sjappat till varmare nejder.

Vi andra – vi som får betalt för att leva la dolce vita – sjappar också; somliga hem till Frankrike, andra hem till Mexiko. Våra fellow fellows Becky och Paul har åkt till Guatemala för att för första gången få träffa sin hett efterlängtade adoptivdotter, hon som föddes för tre veckor sedan.

Och vi sjappar också. Bilen gnistrar väntande och potent i den lågt stående vintersolens strålar här på Lathrop Drive. Hotell är bokat, väskan packad. Bara Anders blir klar med sin review och sin revision av novellen han författat. Då... då, drar vi. Om några timmar börjar det stora äventyret.

Datorn tar vi med, med förhoppning om att kunna blogga längs vägen. Atåttalör!

Det finns ett tomrum

Hi Guys!
Sitter på 816 Lathrop Drive och lyssnar på Love Olzon, Kaliforniens kanske mest uppskattade svenska artist just nu. Längtar hem liksom, fast terminen är över och det stora äventyret strax skall börja; i morgon skall vi hämta ut vår Ford Freestar i San Francisco, för att sedan dra iväg söderut mot LA och New Mexico och Arizona och kanske Texas. Wow! Liksom. Men ändå, vemodet har drabbat Olzon igen, för första gången på flera veckor. Vad beror det på? Vad är förklaringen? Kanske beror det på att terminen är över och det stora äventyret skall börja? Eller kan det var alla Yesterdays parties?

Efterlängtad.

För sådana har det varit mycket av den senaste tiden – terminen är över och de stora äventyren kan ta sin början.

I förrgår hade Mr Knightfellow själv, Professor Jim Bettinger, Christmas Party för hela Charterresan. ALLA var givetvis där. Maten var deliciös (cateringfirma som alltid) och alla var uppdressade och sminkade och fulla av artighet och trevlighet och en del var avspända, andra antända, vissa tyckte att tiden gick ovanligt långsamt, som vår kära Violet från Zimbabwe, vars briljanta summering av kvällen bör kunna bli en modern klassiker: "Oh what a lovely evening, I thought it would never end!" Efter festen skjutsades vi hem av brasilianaren Denis som inte bangar för en fyllekörning (eller holk); men han är så van vid att köra bil onykter att det inte ens är en fråga Om eller Varför, utan enbart När?

Som i torsdags t ex, när det var Bowlingkväll med Charterresan, då hade Denis och hans vackra fru Joana varit på sista lektionen i deras vinprovarklass (Ja, man kan läsa det mesta här i Stanford) och druckit Champagne så det nästan bubblade ur deras öron och näsor – men det hindrade inte Denis från att distinkt och ograverat skjutsa oss stackars svenska dårar utan bil till och från Bowlinghallen, där vi för övrigt drack ful-öl och strajkade och spärrade – Dennis var dessutom en jävel på Bowling, vilket tyvärr inte kan sägas om en annan, men Susen var rätt bra, så klart.

Igår var vi också på fest (pust!) – då hade charterresans jobbigaste individ, Eric Pape från Venice, LA, fest för sin franska flickvän som fyllde 31 år. ALLA var återigen samlade, med undantag för adminstration och fakultetsfolk. Mangrant

Inte för att vi tagit just den här bilden, men så här ser det
– sedan flera veckor tillbaka – ut i alldeles för många
neighbouring gardens.

hälsade vi glatt på varandra och tyckte det var fantastiskt kul att ses igen. Eric, som kan och vet allt och är bäst på allt och vill lära alla allting han kan, vilket är allting, var förhållandevis lugn och sansad och gav mig några balanserade och docerande råd om hur jag skulle köra ner till LA och vad jag skulle göra där. Sen tog jag och Susen och cyklade hem till Lathrop och the Wolff house.

Och nu sitter jag alltså och är moody och lyssnar på min käre bror som jag längtar så mycket efter, liksom jag längtar efter er andra också, men ni skriver ju inte musik och skriver låtar. Eller gör ni det?

*

Anders är så snäll, han utelämnar gentlemannamässigt alla detaljer (skulle jag aldrig ha gjort). Till exempel berättade han inte att jag hällde ut ett helt glas rödvin över mig och besserwisser-Erics soffa. Fast Eric vet ju förstås hur man får bort vin. Så klart. Han vet ju allt.

För övrigt 1: jag har fått min trasiga tand hoplappad. Det tog 5 minuter och 180 dollar.

För övrigt 2: Att det sammansatta, kinesiska tecknet för "stressad" består av tecknen för "hjärta" och "död" kan man förstå. Likaså att tecknet för "film" är sammansatt av "elektricitet" och "skugga". Men hur "rostat hundkött" med tiden fått betydelsen "självklart".... hur fan gick det till? På tisdag är det Big Final: tre timmars skrivning. Inget betyg kommer jag att få. Ändå håller jag på att storkna inför slutspurten. Inte heller det är alldeles enkelt att begripa.

Helt rostathundkött, liksom.

Vem ska va president?

Ser du den lille mannen som skrattar väluppfostrat åt Bush på bilden som jag stulit från internet? Han heter Alejandro Toledo och är Perus förre president. I dag hälsade han på oss i Knight-loungens plommonfärgade 1982-soffor.

Lite jobbigt var det – eller spännande måste jag väl säga; jag är ju ändå journalist – eftersom jag inför besöket läst på om Peru. Utrikespolitiska institutets eminenta (betal-)hemsida tecknade bilden av en svag ledare, som kort sagt, fuckade upp. Jaha, och nu ska han sitta här och
Alejandro Toledo i röd slips.

bortförklaringsförsvara sig; säkert en sådan där uppblåst typ som skyller allt på media. Tänkte jag.

Och visst tog han plats, med en karisma som var som en strålkanon, en blick som brann, långa retoriska pauser och ett gestikulerande som fick pennan på bordet framför honom att göra saltomortaler samt en coca-cola-kapsyl att sprätta iväg över rummet.

Men Toledo är förstås en skärpt kille, annars skulle han ju inte vara inbjuden till sitt alma mater – Stanford – som Distinguished Visting Fellow in residency. Så det är klart att han vet hur han ska bete sig mot journalister. Det första han gjorde var att gå igenom alla sina misstag. Och då blir man ju som bekant lite mer välvilligt inställd. Till exempel tycker jag nu att man till Toledos försvar får medge att det inte kan ha varit lätt att ta över efter förre skandalomsusade presidenten Fujimori eller att få ordning på en genomkorrupt statsapparat – särskilt inte som fattigdomen är skriande och Toledo underskattade behovet av även snabba resultat eftersom folk med tomma magar inte har ork att vänta på effekten av långsiktiga beslut, hur kloka de än må vara. Och Toledos fellowship-fokus nu är beteendevetenskap. Kanske är det en förberedelse – att bättre fatta hur folk tänker – inför presidentvalet 2011 som han hintat om att han kan tänka sig att ställa upp i.

Apropå skärpt, svarade Toledo – som också varit professor i ekonomi och doktorerat i pedagogik – så här diplomatiskt om hur han tyckte det var att umgås med Bush: "vi är dramatiskt olika".


Toledo som är indian från högt upp i Anderna, hade 16 syskon varav sex var tvillingar och sju dog. Han kallar sig själv "ett statistiskt misstag", och syftar då på att han – skoputsarpojken – haft en obegriplig tur som fick möjlighet att studera och nå en hög position. Att han faktiskt vill bekämpa fattigdom står nog bortom alla tvivel. Ett projekt som hans regering inte hittat på (finns på flera håll) men anammade, kallas "Juntos" (=tillsammans): fattiga kvinnor får 30 dollar i månaden på villkor att de går på hälsokontroller under och efter havandeskap, låter vaccinera sina barn och sätter dem i skola. Det sätter press på infrastrukturen; fler skolor och vårdcentraler måste byggas. Men eftersom de äkta männen ofta är alkoholister, försöker de sno åt sig pengarna av sina fruar. Därför får fruarna också en visselpipa att ha om halsen. Om gubben försöker med något, blåser hon i pipan varpå alla grannfruarna kommer rusande och "beat the shit out of the man".


Yada, yada, yada – jag behöver inte fylla kvoten av pinighet å branschens vägnar genom att sitta här och hylla en snubbe som det ju också faller en och annan skugga över, för den kvoten fyllde mina fellow fellows så bra så: efter anförandet och påföjande diskussion, lajnade flera av fellowsarna upp sig för att få autograf och en bild tagen på sig tillsammans med Toledo.

Då drog jag och Olzon (som hälsar att han också tyckte ex-presidenten var cool). Vi hade viktigare saker för oss. Vi hade bestämt att ikväll skulle vi en gång för alla avgöra munhuggandet om vem av oss som faktiskt är bäst i pingis. Anders hade spottat en lokal med allt vi behövde, öppen för allmänheten.... utom just idag, då, visade det sig när vi väl kom dit.


Så vi cyklade hem, och medan vi gnetade oss uppåt mot Lathrop Drive genom den blöta dimman funderade vi. Vad Anders funderade på vet jag inte så noga. Jag funderade på Toledo. Det var alltså på Stanford han började sin bana. Man kan bli president av att vara här. Frågan nu är bara vilket land? Jämtland? Bhutan? Mamma har alltid tjatat om att jag ska bli diplomat där så hon kan komma och hälsa på och plocka orkidéer. Eller finns det någon förbisedd liten fläck som man kan muta in och så att säga börja från scratch? Får fundera på det, och under tiden

Innan jag åt av mig själv.

kanske kontakta Sture Dahlströms galopperande svensk Wasa Bergman för att tjacka nationalsång. Så har man i alla fall det fixat.

Jag har bitit av en tand – och svalt den. Imorgon ska jag till tandläkaren för att få the damage assessed: hejdå, semesterkassan!

20–13! Uuuuuuunbelievable!

Så har vi alltså förlorat oskulden. Vad amerikansk fotboll anbelangar. För att inte tala om tailgejting* som var precis som vi trodde. Fast musiken var bättre; James Brown – inte Bossen – på betydligt mer sofistikerat soundsystem än en bergsprängare.

Vi höll knappt på att hitta till just vårt party; alla – och vi menar ALLA – tejlgejtar. Parkeringsplats avlöser parkeringsplats. Samtliga smockade med bilar kring vilka mer eller mindre avancerade kalas avhålls. Åtminstone vad vi kunde skymta mellan sjoken av bbq-os, när vi inte måste ducka för förflugna footballs som druckna fans kastade fram och tillbaka till varandra, för att hålla ångan uppe – och värmen, ty det var kallt. Den kalifornska kylan är oärlig, den låtsas vara något annat. Och jag går på det; låter mig luras av solen som fortfarande är shortsvarm när den är uppe. Eller också är det

Anders tycker att American football är
som bandy: man är full, det är kallt – och var är bollen?

bara vi som blivit helt anpassade och det med svenska mått mätt inte är kallt, egentligen. Fast vad spelar det för roll, när vi faktiskt – här och nu i realtid – förlorade känseln i fötter och häck?

Nåväl, vi tryckte så patriotiskt vi bara förmådde i oss ett antal cheesiga burgare, XL Marlyland-cookies och nästan en hel brasiliansk drink blandad med raketbränsle. Sedan var det dags att lulla iväg till avspark. Den var awesome: mäktig arena, eldochlågig referent som drog ut på alla stavelser med voice-of-God-bas och fullfjädrat tremolo, pompom-flickor, hundramannaorkestrar – en för varje lag – och en
Hej, ska vi byta grejer med varann?

entusiastisk publik som tjöt och lydigt stampade så vi nästan trodde det var jordbävning varje gång jumboskärmen på resultattavlan flashade "Make noise!"

Vi stod ut till halvlek: två timmar. Det var inte bara kylan. Man fattar absolut ingenting av spelet: först springer alla

Loads of shit for sale. Hela tiden.

gladiatorer mot varandra och ramlar omkull i en enda gröt. Sedan reser de sig upp och börjar spankulera omkring, makligt; var och en åt sitt håll och med händerna i sidorna. Och så plötsligt springer de in i varandra och ramlar omkull igen. Så där håller det på. Vid ett tillfälle såg jag bollen flyga över ribban. När åskådarna reste sig upp och tjöt av glädje, gjorde jag det också. Jag var verkligen glad, jag skrek: "I understood that, I understood that!" Men var det mål, då – som jag trodde? Nähej. Självklart inte.
Helt puckat.

Freak-in-spe.

Susen och die hard-sport-freaket Violet.

Så vi gick hem och snålkollade en gratis så kallad feel good-komedi på kabel-tv i stället: "Straight talk" med Dolly Parton och James Woods. Anders tyckte den var så pinig att han försökte gömma sig bakom en av soffkuddarna. Och medan han höll på med det, missade vi kioskvältaren: att lilla Stanford vann mot många gånger mer segertippade och större Cal, 20–13. Så kan det också gå.

*

Hej älsklingar och Happy Första Advent! Vi har alltså varit på amerikansk fotboll och det var precis så segt och obegripligt som jag mindes det; för tio år sedan satt jag på en bar i Washington D.C. och försökte intressera mig för denna nationalsport i över en timme, men det gick inte att förstå tjusningen då heller. Det enda som är kul är det runt omkring (och det är inte särskilt roligt), och om det dessutom är isande kalifornienkyla (10 grader celsius) och man har ätit för mång hot dogs och hamburgare, då är det klart att man inte pallar mer än en halvlek. Rick Young och Paul Kvinta blev minst sagt uppbragda när jag deklarerade att "enough is enough", och min status som "the nice and funny swede" är nog numera blott ett minne. Hur kunde jag lämna arenan? Stanford ledde ju. Och det var ju en jättespännande match! Jaså?

Nej, amerikansk fotboll är en pundig machosport. En materialisering och inkarnering av allt det dumma i USA. Monstertruckar, Hamburgare, ovala fotbollar, fula cykelhjälmar, spandex och neanderthalvrål, beer och åter beer (amerikanerna super ju mer än vad vi svenskar gör!), flaggviftande och svullofettopuckos med tattueringar överallt. Not Good! Som min kära Susen brukar säga. Och jag längtade hem till mer kultiverade sporter som Krocket eller Pingpong, där icke endast antalet skydd och brist på hjärnceller räknas, utan även sådant som finess, takt och ton. Ingenting av detta sa jag till Paul eller Rick, för jag förstod ju att de skulle bli ledsna och kränkta – och som engelskättling, alltså representant för övermakten, gör man nog lugnast i att ligga lågt med arrogansen och föraktet, åtminstone fram till nästa stipendie-utbetalning.

Skojigt i pausen.

Men tro nu inte att jag plötsligt hatar amerikanerna – det är bara det att det ibland blir så förbannat tydligt att de faktiskt inte är som vi. Och det är inte alltid man vill vara på resa i Exotien, ibland vill man vara hemma i gamla Svedala och ha det hemvant och hemtamt. Även Odysseus längtade ju faktiskt hem ibland. Vad nu han har med mig att göra? Men ändå, ni fattar va? Säg att ni gör det!

* Tail: Den nedfällbara lämmen på ett (pick up-) flak. Gate: Ingång till stadion.

Nedan: Se Anders tejlgejta och/eller Stanford scora.