Google, Golf och Wolff

I går åkte vi buss till Google. Där åt vi middag med Krishna som hittade på Google News, Megan som är hotshot på Google Earth och Corey som "är" Google Hot Trends (gå till google.com, tryck på "more", välj "even more", välj "labs"). Spännande, va? Näej, inte särskilt. Förutom att Hot trends-Corey berättade att hon upptäckte konstiga peakar i sökmönstret varje morgon sedan de började hålla koll på det hon sysslar med; det visade sig vara människor som "fuskar" när de försöker lösa korsordet i dagstidningen. Det var ju lite kul.

Guru-Udi och chefs-Krishna.

Men annars var det samma gamla konferensrum och powerpointfestival där som på alla andra kontor som får studiebesök; visningskanoner som plötsligt går ned i viloläge och måste startas om och "can you hear me?" i mikrofonen, och nej – vi hörde inte och då skruvade någon upp ljudet så att det blev rundgång. Finniga ingenjörer med konstiga frisyrer och inte särskilt mycket scennärvo berättade om sina algoritmer. Ibland hördes ljud av krockande biljardklot. Det kom från ett av alla kaféer utanför konferensrummet. I ett hörn stod ett arkadspel och när vi gick tillbaka över parkeringsplatsen såg vi två "googlers" som spelade pingis. Lyllosar. De är ju så bortskämda där; allting gratis – från läkarbesök till gym och olika googleklubbar med allt från sällskapsspel till vinprovning på agendan – och medan de sitter i hela dagarna i sina moduler och tänker ut nya, balla google-applikationer kommer en mobil biltvätt och tvättar deras bilar.

Men allt det där visste vi ju redan, och alla balla grejer på Google hade man ju också redan hört talas om. Jag vet inte vad jag förväntade mig. Fast nu har jag i alla fall varit där.

Ingenjörshumor: "nooglers"=nyanställda.

Det regnar fortfarande och mössa och vantar är vad som nu för tiden gäller i sunny California. Vi glömmer allt som oftast att släcka ljusen i pation. Då ringer Tobbe Wolff. Han verkar rätt putt på oss.
På fredag måste jag deklarera; jag får ju faktiskt 17 cent i ränta på Wells Fargo-kontot varje månad. Så kan man inte ha det oskattat. Ja, allt är så hemskt. Utom igår, när drakfröken plötsligt sjöng en

Google News-man med hund.

kärlekssång för oss, med en röst som en varm, porlande bäck (gul flod tycker Anders jag ska skriva), och med full koll på alla synkoper, vibraton och tonglidningar. Det var verkligen en mycket vacker sång – men när jag försökte återge den för min trolovade tyckte han att jag lät som en billig förortskinarestaurang, med friterad banan och glass och allting. Sången måste jag dock lära mig utantill, för vår klass ska på nåt vis – som jag fortfarande inte begripit – tävla med den när vi snart ska fira det kinesiska nyåret: chun jie kuaile! som vi säger här (=glad nyårsfestival!)

*

Ja, jag (Olzon) kan bara instämma, just nu är det faktiskt ganska segt här i Silikondalen. Det är typ trist och tråkigt – men som tur är finns det en en bar på El Camino Real, Dan Brown, dit man tillsammans med några av Susens fellowsar kan gå och dränka sina sorger och spela biljard och fotbollsspel och dissa Google som världens största fejk. Jodå, amerikanska stjärnjournalister, och deras spouses och partners, kan klaga och vara kungligt avundsjuka de också.

Annars är det mest golf och fotografering som gäller för en annan; det känns faktiskt både meningsfullt och danande och jag tror att jag kan ha stor nytta av dessa nyvunna kunskaper och insikter om att det aldrig är för sent att bli förnedrad och paternaliserad när jag senare till hösten söker mig ut i den stora världen, utanför Stanford. Golf är världens svåraste sport och fotografi är en konstform som kan vara väldigt effektiv och spännande om man har rätt exponering och objektiv mm.

Golfprofessorn, Phil Marrone, PGA spelare och kompis med Arnie Palmer, är hygglig och säkert en skicklig pedagog men ändå får jag inte till svingen något vidare, fast det får å andra sidan ingen annan i klassen heller. Förutom Phil själv förstås, vars sving är skön att skåda och helt omöjlig att härma. Well, well – min morfar spelade golf fram till han var 80 år och betraktades som skicklig, så helt omöjligt skall det väl inte vara. När det gäller fotografi har jag stor tilltro till mitt konstnärliga öga och slutar det bara regna någon jävla gång så ska jag starta min karriär som artist.

Förresten, i morgon skall jag göra ytterligare en matnyttig grej – jag skall på tre timmar lära mig webdesign, något som jag hört att man håller på med nuförtiden, där ute. Spännande! Eller? Och senare på kvällen skall jag och Susen gå på hattparty hos Steve som fyller 39 år.

Apropå Tobbe Wolff – jag tror att han har något riktigt stort (och dirty) på gång, ty han vandrar rastlöst över golvet ovanför oss nätterna i ända och hans futila utbrott över tända lampor och glömda hyror får mig once again att tänka på min pappa vars kreativitet vs kramp lätt kunde avläsas i antalet klagomål och billiga påhopp. Inga jämförelser i övrigt, förstås.

Lika som bär?

Babianer och hippies

Vi har haft besök i Fellowshipets sunksoffor av en sån där häftig gäst igen: Robert Sapolsky, neurobiolog och författare till bland annat: "Varför zebror inte får magsår". Han sa så många saker:

* Överlägset bästa sättet att sänka blodtrycket om man är frustrerad är anger displacement: det vill säga, man ska låta det gå ut över en annan person, gärna någon som är svagare. Det gäller för alla sociala varelser.

* Stresshormoner och depression orsakar atrofi i hippocampus; man får sämre minne – troligen för gott.

Robert Sapolsky på fältet.

* Att Prozac gör folk suicidala är en red herring (vilseledande faktor): Är man tillräckligt deprimerad orkar man inte göra någonting, allra minst ta livet av sig. När den deprimerade, som börjat äta lyckopiller, försöker ta sig av daga, är det alltså ett tecken på att vederbörande är på bättringsvägen.

* The grandmother-factor. Östrogen är en kraftfull antioxidant i hjärnan; däggdjursmammor måste ju vara kognitivt på topp för att ungen ska överleva. Men när det neuroskyddande östrogenet går ner, när kvinnan slutar menstruera, varför – om hon är disponerad för det – utvecklar hon inte alzheimer då, utan först kanske 20–30 år senare? Jo, evolutionen har listat ut att mor- och farmödrar spelar en viktig roll när det gäller att dra in mat i boet. (Här fick jag inte riktigt ordning på alla samband och fakta. Och varför har inte män alzheimer hela tiden? Fast det kanske de har...)

* Äktenskap stärker mäns immunförsvar.

* Lyckliga äktenskap stärker kvinnors immunförsvar.

Men vad som gjorde störst intryck på mig, var en historia som Sapolsky berättade. En av fellowsarna frågade honom om han kunde säga något om stress och störd sömn hos den grupp babianer som han studerat i Kenya i tolv år. Det kunde han inte, men han mindes att en av aporna verkade ha svårt att hålla sig vaken dagtid. För det mesta satt han och nickade till. Så småningom upptäckte Sapolsky att babianen brukade vakna på natten och utstöta samma "wah-hoo", som babianer som kommit ifrån sin grupp gör. Andra babianer svarar då så att babianen kan hitta tillbaka. Men nu var det ju natt och alla var samlade. "And this guy was wah-hooing his head off." De andra i gruppen svarade med ett avmätt och sömnigt "wah-hoo"; "ja, ja – vi är här", liksom. Sapolskys slutsats: även babianer kan ha mardrömmar.


I går var det Martin Luther King Day. Vi firade genom att sitta hemma och leka En kos dagbok. Regnet hällde ned. Vi segade. Då och då fick Anders ett utbrott: "Åh, det är så dåååligt!". Det var för att han läste Kajsa Ingmarssons Den ryske vännen. Kanske mumlade jag emellanåt något som skulle föreställa bifall. Jag kommer inte ihåg, jag var så inne i min kinesiska och min creative writing-skrivläxa; ett surrealistic mystery, due tomorrow.

Lördagen var fin och varm. Vi var i San Francisco. Anders med kamera, han ska ju bli sv/v konstfotograf, och jag med penna och anteckningsblock. Jag försökte tjuvlyssna på dialoger. Det är min nästnästa creative writing-läxa. Men det var inte lätt:

1. Det är fucking sound-pollution everywhere; muzak, skrän och tåggnissel – man hör inte vad någon säger.
2. Om folk sitter tillsammans, pratar de inte med varandra, utan i mobiltelefon.
3. Människorna som talar med varandra, tycks samtala. Men det gör de inte. De tråkar ut varandra med oändliga, ointressanta historier, utan poänger. Såvida de inte blir avbrutna förstås. Av en tredje part. Som ringer till dem.

Men Haight Ashbury var en hit. Den ska Olzon få berätta om.

*

Jaså, ska han? Nej men så trevligt. Det var alltså så här: vi kom gående Market street med kamera och stativ och film och action painting i vänstra hjärnhalvan (– eller högra jag kommmer aldrig ihåg vilken det är som är vad, måste fråga Sapolsky nästa gång jag träffar honom). Överallt var det bilder, överallt var det konst. De hemlösas utslagenhet kontrasterades effektfullt mot de kalla bank- och kontorshusen i glas och betong. Det var ohyggligt, men viktigt, samtidigt, att dokumentera detta elände, som är Amerikas baksida.

Vi fann en skön oas på Zuni Café, ett stenkast från City Hall och ett stenkast från slummen. Märrkligt!! Där åt jag en svindyr miniatyrlik fiskrätt, Susen åt en rejäl hamburgare; vi är så olika hon och jag! Jag slösar och hon sparar – ändå är det hennes pengar. Märrkligt!!! # II. (Tjock-Steffe!) I alla fall – jag blev irriterad men konstnärligt inspirerad. Jag såg bilder igen, och kände för att plåta. Men Susen pratade och pratade smörja med två "jättetrevliga" amerikaner vid bordet bredvid. Jag pratade också
Anders är en kamera som registrerar. Buena Vista Park, Haight Ashbury.

smörja, ty jag har blivit amerikaniserad. "Lovely", sa jag. Och "delicious"! Men jag ville faktiskt gå innan solen försvann bortom horisonten. Så vi gick, jag och Susen. Haight street fram. Det var vackert. Det var spännande. Jag var en kamera som registrerade. Min hjärna gick på spinn och jag pladdrade hela tiden, ty jag har en tendens att göra det när jag befinner mig i konstärligt rus.

Väl framme vid korsningen Haight/Ashbury blev det nästan för mycket. För det var ju här allt började: allt det bra och spännande och fantastiska: Love, Peace and Understanding. Nu var det visserligen genomkommersialiserat och stendumt och invaderat av turister, men ändå, historiens vingslag liksom. Och barer och klädbutiker och restauranger och kaféer och mängder av affärer där man kan köpa viktiga attiraljer såsom pipa, papper och skojiga schackspel. Som i Amsterdam, fast utan tulpaner och rulltobak.

På den störtcoola baren The Persian Aub Zam Zam drack jag och min flickvän Susen två drinkar på raken. Jag drack dry martini och Susen daiquiri. Jag blev jättefull. Det blev inte Susen. Märrkligt!!! # III. Icke desto mindre – kameran kallade. Men ute var det mörkt. Och jag hade ingen blixt. "Shit!" Sa jag lite slarvigt för mig själv. Och genast var Susen framme med anteckningsblocket, ty ALLT jag yttrade

Flumschack.

denna kväll skrev hon ner i en liten svart anteckningsbok. Jag förstod ingenting. Och vajade betänkligt. Det var lördagkväll. På Haight street. I hippieland, i San Francisco den 19 januari 2008. Och det var väldigt långt hem till Palo Alto. Men det gjorde ingenting.

Biking in America

Det har gått över en vecka sedan trafikolyckan och det känns som att vi nu är helt återställda, i alla fall jag (Olzon). Susen är fortfarande ganska trött och slö – men har likafullt, som om ingenting har hänt, kickstartat skolarbetet med nonstop reading och working at home. Ja, hon är manisk, men va fan – hon är rätt söt också, och ibland så händer det att hon kan vika en timme eller två för att titta på en kvalitetsfilm (Cheech och Chong) med sin pojkvän. Fast det där får vi väl låta henne själv berätta om nedan.

Personligen har jag tagit det väldigt lugnt den senaste veckan. Efter att vi skjutsat Susens släktingar till flygplatsen, utan incidenter, och sedan återlämnat hyrbilen har vi återgått till att cykla och gå. Det har varit en svår omställning, men en ganska skön sådan. Om man började känna sig farligt amerikaniserad och taxichaufförstinn i kroppen mot slutet av lyxbilstillvaron här i Palo Alto, så kan jag deklarera att så icke är fallet längre. Nu är det sporty and juicy som gäller igen. I dag har jag för övrigt cyklat 40 amerikanska mil tillsammans med Denis, Joana, Rick och John. Susen hoppade över detta till förmån för homework and reading. Tråkigt för henne, ty det var en strålande solskensdag i Kalifornien och ca 15 grader varmt.

Vi var inte direkt ensamma om att cykla denna fina dag. Däremot var vi rätt ensamma om att inte vara utrustade och klädda som Eddy Merckx eller Lance Armstrong. I Kalifornien är cykling en verksamhet som har mycket lite
Att cykla i Kalifornien.

att göra med transport av sig själv från A till B. Här cyklar man för att "träna" –– och tränar man ska man ha rätt utrustning och rätt klädsel. ALLA, i stort sett, ser ut som om de deltar i Tour de France eller Giro d'Italia. Och nästan alla tar cykeln i bilen och åker till något område där alla andra cyklister OCKSÅ är, för att kunna träna och bonda och visa upp sig i sina fina cykeldräkter för massor av dollars. Ja, de är knepiga amerikanerna, men det var en ganska skön tur ändå. Och om inte annat har jag nu fått en ny "hangup" efter det att Pickup-truck anfäktelsen börjat tappa greppet en smula. Thank God!

*

Släktingarna har åkt. Vad fort allting gick. Det känns lite snopet och tomt. Tur att jag har min solskenspojke. Han är så hurtig, och duktig! Eller hur? (Se ovan). Fast när jag sover är han dum. Det är faktiskt ett litet mirakel. Alltså, inte att han är dum utan att jag har börjat minnas vad jag drömmer igen. Jag vet inte hur länge sedan det var sist, det måste vara ett tecken på att jag börjar bli utvilad här. Men i drömmen är Anders ohyfsad: jag låg i något sorts städskrubb med sprucken linoleummatta och ingen dörr. Utanför var rymden och början på jordens atmosfär bara några meter bort. Jag

Släktingarna i isoleringscell på Alcatraz.

blåhöll i en uppblåsbar madrass, som luften sakta höll på att pysa ur. Det var alltså bråttom och jag måste koncentrera mig; det vet man ju hur petnoga det är med att angöra atmosfären i rätt vinkel; annars brinner man upp. Då kommer Anders, och häver ur sig att han förvisso tycker om mig, men inte lika mycket som igår. Snacka om störig.

Men i dag, och i vaket tillstånd, har han inte varit störig alls. Jag har fått vara helt ifred med mina läxor. Den här quartern tar jag en kurs i kreativt skrivande. Det är hutlöst med läsning och digert med homework men åh, vad roligt; att få hitta på, skapa personer och miljöer, använda bisatser och adjektiv. Utmana den där tröttsamma, ytligt svepande och flåsiga journalistprosan. Kinesiskan fortsätter jag också med. Där är det branta stigningar och exotiska ordföljder: "jag träffade inte några nya vänner när jag var i Peking" = "jag inte var Peking träffa ny vän". Och cirka tjugo nya gloser i veckan. Därmed är mitt mått rågat och det gör mig så frustrerad; det finns så mycket spännande att välja på här men mer än så här klarar inte jag. Så är det bara.

Magnolian (?) på vår skolgård. Våren verkar vara på gång.

Car crash på freeway 101

På lördagskvällen regnade det cats and dogs i The Bay area. Det hade det gjort i flera dagar, nästan oavbrutet. Susen med familj hade varit i Las Vegas och jag (Olzon) hämtade dem vid flygplatsen med fina stora bilen. Det var mörkt, tio på kvällen, när vi kom ut på freeway 101. Mycket trafik, mycket dålig sikt. Familjen Schultz var trött. Familjen Olzon var också trött.

Från flyplatsen till Palo Alto är det ca 40 km. Vi hade kommit ungefär halvvägs när en bil till höger om oss ("från ingenstans") får sladd och kommer emot oss i mörkret. Bilen är en pickup-truck och både jag och Susen undrar "what the fuck?". Det är fyra filer i vardera riktning på 101:an och trafiken är som sagt intensiv. Det enda jag tänker på är att inte få sladd själv, dvs få panik och väja direkt (och kanske krocka med någon i en annan fil), så jag bromsar allt vad jag kan och hoppas att den mötande bilens förare ska få kontroll och styrsel på sitt ekipage igen.

Det är som på bio. Jag väntar och hoppas, inom loppet av några sekunder. Och faktiskt, mirakulöst nog lyckas den mötande föraren få så pass mycket ordning på sin bil att krocken enbart blir av lindrigt slag: vi klarar oss utan fysiska skador, men vår fina hyrbil blir demolerad i fram och okörbar. Sida vid sida med vår trasiga bil står pickup-trucken, fast i fel körriktning. På båda sidor om oss svischar bilarna förbi i 100 km/h.

Efter att vi pustat ut i några sekunder och förvånat konstaterat att vi faktiskt lever, och inte är döda, försöker vi begripa vad som hänt. Vad hände?
Susen som sitter i framsätet skakar. Susens mamma som sitter i baksätet på höger sida är arg och vill få upp passagerardörren och tala med pickup-truckens förare. Dörren går inte att få upp. Pickupens bil står för nära. Jag kan inte öppna min dörr, för på den sidan kör bilarna förbi. Susen får inte heller upp sin dörr. Plötsligt märker vi att pickup-truckhelvetsjävla idiotbilen plötsligt lyckas göra en monster U-sväng och sticker. HAN STICKER!!! Säger vi alla i kör.

Och där sitter vi nu stranded in a minivan on freeway 101. Susen lyckas trots sitt chockade tillstånd komma i kontakt med polisen som lovar att komma så fort som möjligt. Jag lyckas köra bilen, med varningsblinkers, knackigt från tredje filen över motorvägen in på en mycket, mycket smal vägren. Där står vi sedan i ca en kvart tills The highway patrol kommer och hjälper oss, så vänligt och så korrekt.

*

Usch, det här är jobbigt att skriva om. Jag skakade. Darrade. Det gick över. Men dagen efter, när vi skulle styra upp allt med uthyrningsfirman, började jag skaka igen. Och nu skakar jag inte längre, men hjärtat slår. Hårt. Det var verkligen som på film, att plötsligt se framlyktorna på en bil som okontrollerat svänger hit och dit, och kommer emot dig på en motorväg. Jag trodde jag skulle dö. På riktigt. Sedan, när vi faktiskt krockade, var min första tanke "fan, det här kommer att bli dyrt". Det är nästan värst, jag får så dåligt samvete att jag inte tänkte, "Gud, vi klarade oss, ingen är skadad". Och näst värst är att det inte förrän efteråt gick upp för mig hur farligt det var att bara stå där i mörker och hällande regn med hundratals bilar svischande förbi på bägge sidor. Det hade kunnat bli mos av oss. Men Anders förtjänar verkligen en eloge, för att han inte paniksvängde.

När jag äntligen fick ordning på fingrarna så att jag lyckades slå rätt nummer, 911, kunde jag knappt prata engelska alls. Som tur var visste operatören redan vad som hänt, och var vi var. Flera vittnen hade redan ringt. Och Highway Patrol-poliserna var två varmjärtade naturer, som fixade allt med bärgningsfirma och väntade tålmodigt med oss tills en taxi kom.

För Igor och Leopold, 8 år, var alltihop rena galaföreställningen. De fick high fiva poliserna, sitta i förarsätet på patrullbilen, prata i högtalaren, känna på M16-gevären och låna ficklamporna.

Och troligen blir det heller inte särskilt dyrt. Tack och lov hade vi tagit en försäkring. Och justa Larry, på Budget, kunde enligt företagets policy inte ge oss någon ny bil, men trollade fram en ändå, genom att ringa några samtal till konkurrenten, ljuga för vår skull och trixa lite. Så nu har vi en förvisso sliten, men dock, minivan igen. Som om inget hade hänt.

Det enda som återstår är att vänta på att hjärnan tröttnar på att spela upp de där hemska sekunderna igen och igen. Och försöka fatta att vi lever.