Både en inre och yttre resa

Jaha, då har man varit ute och rest igen. Denna gång var resesällskapet minister Schroder from Sweden. Efter att ha "chillat" onödigt länge i sega Palo Alto, tyckte prästen att, nä nu jädrar kanske man ska våga sig söderut också. Naturligtvis inte till spöket LA, men väl till Santa Cruz och Santa Barbara. Så då var vi iväg liksom ba'. Olzon (som skriver det här) körde bilen och Schroder skrek av upphetsning vid varje Vista Point och genom varje liten lokal westernstad som vi passerade i bergen.

Big Sur

I början av resan hade Schroder snöat in på Redwood träd, så första timmen bestod av en ständig jakt på de jätte stora träden - eller var det bara vanliga tallar? Slutligen fick i alla fall prästen sin längtan (hangup) stillad med hjälp av en rejäl dos stora träd i Henry Cowell state park och vi kunde därmed åka vidare och koncentrera oss på annat, typ havet och klipporna och kurvorna och Dwight Yoakam. Det var sol och varmt och långhelg för amerikanerna - President's day on monday - något som fick hotellpriserna att raka i höjden, och givetvis hade alla duktiga amerikaner bokat veckor i förväg och lagt rabarber på nästan alla rum, så det blev förutom en jakt på Redwoodträd också en "galen" jakt på hotellrum.

Trädkramare

Stillad längtan

Okey, visst vi fixade det så klart, men på lördagkvällen var det riktigt nära två nervösa sammanbrott innan vi fick ett juste rum på Silver Surf Motel i Saint Simeon för $160 med tax. Detta firade vi med att gå på en lokal Karaokebar och röka Hålle. En toppenkväll med holländska skeppare, medeleåldars damer utan hotellrum och lokala förmågor med idéer om den amerikanska medelklassen, bilmärken, hyrbilar och manchesterjackor. Ägaren till baren var en Elvis-typ med svartfärgat hår, snajdiga sideburns och vinröd silkesskjorta. Han var på topphumör och tog hand om mikrofonen när det blev segt och gjorde det naturligtvis med den äran. Elvis Lever!

Och ännu en gång är man tvungen att konstatera att USA inte är som Sverige. I vilken liten skithåla som helst så finns det åtminstone en bra bar och nästan alltid är den befolkad med "good folks" som vill träffa andra "good folks". Till och med i trista turistgettot Monterey (som jag motvilligt besökte för tredje gången) finns det inslag av vänlighet och gemyt - även om Cannery Row och Fishermans Wharf är två högst försumbara vallfärdsmål där tingeltangel och dålig smak firar triumfer, meter efter meter. Men Schroder (som har läst Steinbeck) ville dit, och Olzon är inte alltid omöjlig (han har för övrigt också läst Steinbeck). Men visst kändes det bra att få rätt som vanligt: Monterey suger och det blåser alltid där. Bara så ni vet det.


Mysig westernstad

Blås förbi Monterey och kör långsamt utmed Highway 1 till Santa Barbara istället. Eller ännu hellre till Santa Monica och Venice Beach, men då får ni åka utan Jocke S/Schroder/prästen, ty han gillar inte LA. Jag har inte riktigt förstått varför, men det har väl något med hans barndom att göra.

*

Nej, vi kom aldrig till LA. Och tur var väl det! I stället fick vi en långsam skön resa utmed Big Sur. Yes sir! Vi ägnade säkert fem timmar åt en sträcka på tio mil, med ständiga stopp för att beundra den faktiskt helt otroliga utsikten. Solen sken och Olzon körde. Olzon ville, som alla har fattat vid det här laget, helst till LA och kunde aldrig helt släppa den drömmen (hangup), och påminde då och då Schroder om detta. Men Schroder var mycket bestämd (envis) och ville inte se världens plattaste (tråkigaste) stad, hollywoodstjärnor eller tjejer på Venice Beach med uppblåsta plastbröst.

Monterey var faktiskt en besvikelse. Där får vi ge Olzon rätt. Men har man förläst sig på John Steinbeck i sin ungdom så har man: Cannery Row är ett namn för evigt förknippat med fattiga proletärer, fiskare, bohemer och andra udda figurer. Åk inte till Monterey om du liksom jag vill ha den bilden bevarad. Cannery Row i dag är "stinking rich" och inte en fiskkonserv så långt ögat nådde, lyxhotellet Plaza och andra superhotell har tagit över de gamla fabrikerna och det enda som bjöds oss lågbudgetkillar från Sverige var ett hamburgerställe, med ett trött coverband som säkert tjänade lika dåligt som mexicanarna i köket (som för övrigt serverade oss den sämsta hamburgaren hittills, fast Olzon tyckte den var god).

En glad Anders Olzon!

Som en bekräftelse på Monterey´s förfall stod ett gäng gatupredikanter i ett hörn och haffade folk. De hade väl insett att Monterey stod inför omedelbar förstörelse och ville rädda så många som möjligt innan Gud med svavel och eld förstörde denna förtappade stad. Kunde det måhända finnas en enda rättfärdig i denna syndiga stad? Olzon? Stod han inför en omvändelse? Skulle han välja den engelska puben ett kvarter högre upp eller Jesus. Det var den stora frågan. De förstod nog att de hade fått en stor syndig fisk på kroken för Olzon blev rejält bearbetad av en "New Born Christian", fick svara på "The Atheist Test" och "The one million dollar question!". Predikanten berättade attt han blev frälst 1991: "Not so new born? Hey?" sa Olzon slagfärdigt och predikanten sken upp, men släppte inte greppet. Det slutade väl oavgjort: de kom bägge fram till att de respekterade varandras tro VS icketro, och Monterey´s öde ligger fortfarande i vågskålen (liksom Olzons). Och, ja, vi gick till puben efteråt. Vi tog dock det säkra före det osäkra och checkade ut nästa dag och for vidare söderut.


Som Olzon redan har beskrivit så blev det en hel del hallaballou senare på resan. Och då hade Schroder, som fått se både Redwoods och stora vågor, börjat gilla det syndiga livet på Karaokebarerna (de finns överallt!), och ville ha mer. Både olzon och Schroder var dock rätt mätta efter äventyret i San Simeon och besöket på Karaokebaren i Santa Barbara blev inte annat än ett antiklimax, även om schroder tyckte han hade bra häng på några snygga brudar i 35-årsåldern. Men inte ens "new born party animal schroder" orkar festa tre dagar i rad. I alla fall inte om han måste göra det ensam, för den där bangaren Olzon drog ju hem tidigt (efter bara en öl). Han har ju sitt på det torra, den jäveln, och brydde sig inte om Schroder och hans "bortamatch-planer". Bye, bye Santa Barbara. We´ll meet again.

Steve i Santa Barbara

Sköna vågor i Big Sur

Trouble in paradise

Solen skiner i Stanford igen och Olzon&Schultz har storfrämmande från Sverige. Joakim S från centrala Södermalm är här och förgyller tillvaron för oss hårdpluggande satar från Nedre Gärdet. Det känns märkligt. Jocke tycker att Stanford är toppen: han vill också plugga här, eller åtminstone vara spouse, men det får han inte, för den svenska kvoten är redan uppfylld,

En vinnare och en förlorare.

liksom. Jocke och Olzon har spelat tennis på Stanfords tennisstadion. Olzon vann. Jocke och Olzon har varit i San Francisco. Jocke vill flytta till San Francisco. Det kan han väl få göra. Jocke vill inte åka till LA, det vill Olzon göra. Redan en clash på gång alltså. Jocke skall vara i Kalifornien i tre veckor.

I söndags var Olzon och Jocke på Superbowl party hos Rick och Linda Young.

Vill inte till LA.

Där var det livat med nästan alla Knightfellows på plats (med ett viktigt undantag för Susen Schultz som var busy med med chinese and short stories). Maten var utsökt och matchen redan en klassiker enligt amerikanerna (New York Giants vann över New England Patriots).

Idag - supertorsdag - har Olzon & Jocke varit ute och åkt bil. De åkte till havet så klart. Det var roligt och soligt och Olzon hade slutat sura (nästan); han tänkte att han får väl åka till LA själv dåra. Tyvärr tappade han sin telefon någonstans vid Stilla havets kust, så riktigt på topp är han ändå inte.

Vill till LA.

*

Ja, det mesta av ovan sagda stämmer väl. Däremot nämndes inte att Jocke hade jetlag under matchen och därmed inte kunde spela på topp. I och för sig så hade Anders ätit en rejäl bjudlunch med Knightfellowsarna en timme innan... Ja, ja Jocke förlorade helt rättvist, men kommer att ta revanch.

Näe Jocke, som nu har bjudits in i såpoperans hjärta (bloggen), kan för alla tvivlare därhemma eller annorstädes, konstatera att Anders och Susen faktiskt bor på Stanford, i en lyxig villa (undervåning) och med en superförfattare en våning ovanför (jag har iofs inte sett honom ännu, men hör ofta hans tunga steg eka ner i mitt gästrum). Så lyxigt att de har bjudit honom att bo i det finaste rummet, dvs gästrummet, och hyrt en bil för att köra honom fram och tillbaka till alla platser han bara måste se.


Men Jocke, som är en jordnära person räds det stora och hotfulla LA och vill bara chilla i San Francisco. Är det närheten till Hollywood som skrämmer? Kanske inte Johnny Depp och grabbarna känner igen den forna superkändisen från Sverige? Ingen vet och själv har jag inte landat ännu, har fortfarande jetlag och vill hellre titta på stora Redwoodträd och gå i Castrokvarteren.


Stanford kan för övrigt sägas vara en overklig, gigantisk småstad, ett herbarium för rika (och begåvade) slynglar, elitister och stipendiater: har man nån gång sett Truman Show skulle man tro att den var inspelad i Stanford.

*

Och jag har blivit döpt. Drakfröken har hittat på ett kinesiskt namn åt mig: Su Shan Na. Jag skrev med ganska mycket möda ned karaktärerna (inalles 25 streck), sprang hem och öppnade mitt nya lexikon som jag precis har lärt mig att slå i, med nyfiken förhoppning om att fröken inte bara valt karaktärer som i och för sig avlägset men ändå låter som mitt namn utan som betyder något fint och viktigt på kinesiska också. Resultatet? Tja, lite svårbedömt, om du frågar mig: Su=att komma till sans efter att man varit avsvimmad. Shan=korall. Na=där borta.

Senaste nytt från loungen: i onsdags hälsade en klimatsuperdoldis på oss: Stephen Schneider är - bland en huvudvärksframkallande mängd andra viktiga saker - en av huvudförfattarna till de rapporter som Fn:s internationella klimatpanel, IPCC ger ut. Men förutom att han var Mr Wiseguy (=jag är smart, det är inte du), så kunde han inte, trots att han flera gånger påminde om att han var medietränad, ge svar på frågor annat än i form av anekdoter som var så långa, och innehöll så många karaktärer och sidoförvecklingar, att åtminstone jag tappade tråden. Men något särskilt nytt sa han ändå inte, det dristar jag mig till att påstå. Jo, två saker som jag inte tänkt på, förresten: isbjörnarna kommer inte att dö ut när Arktis slutligen smält, de kliver ombord på fastlandet istället och blir livsfarliga turistattraktioner. Och bara för att USA sa nej till Kyotoavtalet, betyder inte det att USA inte gör någonting för att skära ned på kolutsläppen. Privata företag, städer och stater kan följa Kyoto även om inte USA federalt gör det. Så det så.