Anders Olzon–USA: 0-2

Sista fredagen varje månad är det stor cykeldemonstration i San Francisco, Critical Mass. I fredags var jag (Olzon) och sex Knightfellows med (Susen stannade dock hemma och vilade - hon är så trött nu för tiden). Det var superhäftigt, med säkert över 1000 cyklister som "tog över" gatorna i SF. Folk klädde sig knäppt och tokigt, lite här och var så pulserade det skönt från rullande ljudanläggningar med ösig och passande musik såsom t ex Kraftverk, Sly & the family Stone och Rolling Stones. Det var värme och glädje och fest i staden. Olzon var på topphumör och sjöng med och plåtade med nya fina kameran (se tidigare inlägg). De flesta

Anders vurpa, fångad av vår Knight fellow Ezequiel.

bilister, mot vars existens demonstrationen i huvudsak riktar sig, var snälla och glada de också (med undantag för en och annan tatuerad pickuptruck-förare med bockskägg och rakad skalle, så klart). Till och med polisen, som glänste med sina Harleys verkade tycka att Critical mass är en good thing.

Men gatorna i SF, de är inte som gatorna i Stockholm, dels är de kraftigt kuperade och dels är de synnerligen illa underhållna - stora hål öppnar sig plötsligt när man cyklar och diggar och snackar och mår toppen. Så vad händer? Jo, man panikbromsar med frambromsen - ty några fotbromsar finns det så klart inte på de amerikanska cyklarna - och man gör därmed värsta vurpan och tar emot med händerna och får styret (eller kameran) i revbenen och fler än jag ramlar, bl a min ungerska vän Gabor från Budapest.

...men som den man han är, reser han sig

på nio och fortsätter (i orange boa och

gröna Deere-tröjan, förstås).

Man är 46 år och känner sig plötsligt som 12, fast kroppen känns som 56 och över 100 blickar riktar sig oroligt mot farbrorn som inte kan cykla ordentligt. John Deere-tröjan stramar och hjälmen, den sitter fortfarande på. Det gör ont i revbenen och lite grand i armbågen, men det är inte värre än att jag kan fortsätta demonstrera mot massbilismens terror i en halvtimme till.

När jag kommer hem till mamma Susen tror hon att pappa är full, men det är han inte. Han har bara druckit tre öl och ätit massor med god vietnamesisk mat tillsammans med vänner. Men han har ont, jävligt ont. Han ramlade och slog sig. Nej, han hade inte druckit. Inte då. Mamma Susen ser orolig och lite arg ut. Vem är det hon är tillsammans med egentligen? Tycks hon fråga sig. Hjälmen glömde han förresten på tåget. Och han frågar sig: var är värktabletterna? Natten blir svår. Smärta, ångest och drömmar om astronomiska sjukhusräkningar. Mamma Susen tröstar dock och vaggar lillefar till sömns med passionerad ömhet och garantier om evig kärlek.

Dagen efter är Olzon&Schultz bjudna på stor och viktig födelsedagsfest hos Rick och Linda Young med hela Charterresans elit på plats. Festen börjar vid 6pm. Under dagen tilltar emellertid Olzons värk. Så i stället för att åka och handla ingredienser till en grekisk sallad åker man till akuten (Emergency Room) på flotta Stanford Hospital & Clinics. Där är det precis som hemma: fullt, rörigt och totalt vedervärdigt. Obegripligt, tycker både Olzon och Schultz. Hur rimmar detta med den dyra sjukvården i USA? Varför ser alla sökande så fattiga ut? Varför är alla svarta eller mexare? Var är kaukasierna? Undrar Olzon. Är detta verkligen Stanford? Undrar Schultz. Har vi verkligen kommit rätt? Undrar båda. Men eftersom väntan tar över sju timmar, så hinner vi sätta oss in i sakernas tillstånd. Så här ligger det till: eftersom sjukvården är så dyr i USA så väntar man (om man är låginkomsttagare) in i det sista med att söka vård, och för de allra fattigaste (som givetvis inte har någon sjukförsäkring) har sjukhusen skyldighet att vårda, vilket gör att Stanfords akut mer påminner om en väntsal till socialen eller systemet än till ett sjukhus med världsrykte. Nåväl, gott så.

Mitella heter "sling" på engelska.

När jag äntligen får träffa en doktor, visar det sig att jag har en fraktur i vänster armbåge som skall vårdas med mitella och värktabletter i 2-3 veckor. Ingen tennis och ingen cykling. Men jävligt starka och justa painkillers. Vad det kommer att kosta? Förhoppningsvis inte mer än 1 500 sek, som är självrisken för min föräkring från Folksam. Om Folksam inte vill betala blir det väl runt $1 500 i stället, typ. That's America, folks!

*

Ja, vi lever i värsta rovdjurssamhället (även om det är väldigt varmt och najs för närvarande) som samtidigt är jordmån för de underligaste av individer. Medan vi satt där och var färdigbehandlade på akuten men ändå hade över två timmars väntan framför oss till följd av allt "paperwork" som måste färdigställas, dök en kvinna i silverpage, gabardinbyxor och nåt slags topp med änglavingeliknande ärmar upp. Hon såg ut som Karl-Bertil Johnssons ömma och gudfruktiga moder i fejan. Det vill säga, hon såg helt galen ut. Hon visade sig vara volontär från Sacramento. Det innebär att hon ägnar lördagkvällar åt att gå runt där på akuten och lägga huvudet på sned och nicka entusiastiskt. Varför då? Jo, hon vill "give something back to the community". Visst är det fint? Näej, det är något smetigt och ruttet över det hela, välgörenhetspruseluskor med krucifix i handväskan, liksom. Blä.

Och i dag råkade jag läsa i Anders kurslitteratur i Urban History, att de deprimerande, sprawl-befrämjande motorvägarna som skär landet i remsor och skapar stora döda ytor som inte går att utnyttja, faktiskt är uttryck för rasism: tanken föddes på 30-talet ur en ohelig allians mellan bilindustrin, byggföretag och alla andra som tjänade på saken. Den realiserades på 50-70-talen. Strategin var att dra vägarna rakt genom bostadsområden med svarta och fattiga och när det var som värst gjordes på detta sätta 37 000 amerikaner hemlösa varje år. Som brorsan skulle ha sagt: "USA ut ur Nordamerika!"

Fetto och Svullo med vänner

Kära läsare!
Det blir allt svårare att skriva skojiga bloggar. Livet och tillvaron är så dyster och alldaglig. Studier, studier, studier. Sol, sol, sol. Några Redwoodträd och lite hav. En Pontiac G6 och en Canon G9. Ja, ja. Yada, yada, yada. Ge mig något nytt att skriva om! Ge mig en ordentlig och fundamental totalupplevelse, typ Restaurangernas Dag I Kungsan eller Nationaldagen På Skansen. Någonting att ta på liksom. Så satt jag (Olzon) och tänkte på lyxbiblioteket häromdagen i den sköna skinnfåtöljen med den trådlösa internetuppkopplingen till den oförskämt billiga datorn (gratis faktiskt).

Skogspingis med Anders och Henry Miller-Magnus.

Händ! Tänkte jag. Ske! Tänkte jag också. Och plötsligt hände faktiskt något. En överviktig Stanfordstudent som låg och slumrade i en skön skinsoffa väckte plötsligt alla hårdpluggande övermänniskor med att råka sparka ner en vacker och säkert antik lampa från ett sideboard (ja, biblioteken (18 stycken) i Stanford är mycket fina och mysiga) intill soffan. Blickar vänds.
Högt i tak på Miller-biblioteket.

Ett och samma fokus. Great tensions. Ilska, hat, återhållen vrede. Lampan klarade sig, studenten somnade om. Klockan är 4 pm. Jag är 46 år och har dagen innan fått reda på att jag får stanna i USA till 30 juni. Jag är tillsammans med en tjej som är 41 år. Hon är lite rund om midjan och har en bror som heter Christofer.

Bror Christofer fick också stryk – till sist.

Han är på besök här i USA. Han vet allting, till och med mer än Hans R och Jesper H. Hans passion är tåg. Obegriplig typ, men trevlig, på det hela taget.

I helgen var vi i Sacramento och stillade hans begäran efter tågdunk och lokförarhemlisar. Old Sacramento var som på Skansen fast i USA, med tre miljoner giftshoppar och salooner och barer och hästar och vagnar och cowboys, det kändes nästan som på riktigt – det var på riktigt, det var ju USA. Något som knappt kändes på riktigt – men det var på riktigt, det också – var Henry Miller Library i Big Sur. En oas! Ett pingisbord. En svensk (Magnus Torén). Och så böcker av Henry Miller (och andra eminenta författare).
Henry Miller bodde över 20 år i Big Sur, en halv mil söder om det lilla hus som inhyser biblioteket. Bibliotek och bibliotek förresten, stället kändes mest som ett antikvariat mitt i skogen, vid vägen, vid havet, i USA. Men bakom det lilla huset, under bar himmel, fanns det två studieplatser med internetuppkoppling,
Sacramento: Nästan som på Skansen.

och i en liten redskapsbord fanns det mängder med böcker och, får man förmoda, intressant arkivmaterial för den hugade. Magnus arrangerar också med jämna mellanrum konsertaftnar i den lummiga trädgården (bl a har Patti Smith, Laurie Anderson och Ramblin' Jack Elliot spelat gratis där)

Santa Cruz: Nästan som på Grönan.

och den 23 maj skall jag och Susen tillbaka till Magnus och hans lilla bibliotek i skogen och lyssna på Cluster. Och jag ska ha revansch i pingis (han slog mig med 11-1)!

*

...vilket ju bara bevisar vad jag hela tiden påstått, nämligen att jag är bättre än Olzon på pingis. Jag fick nämligen "bara" stryk med 2-11 av den däringa Magnus.

Förresten är Olzon också lite tjock. Så det så.

Ska du köpa/sälja bostad? Börja nytt jobb? Här är några tips jag fick en obehaglig (=jobbig workshop) men nyttig eftermiddag tillsammans med Maggie A Neal – före detta äktenskapsmäklare, numera fruktad och globalt (förstås!) beundrad förhandlingsexpert på Graduate School of Business:
• Förhandla aldrig om bara en sak, försök i så fall att bryta ner frågan det gäller (t ex lönen) till flera frågor. På det viset blir det lättare att ge och ta i förhandlingen ("om jag får högre x, kan jag tänka mig lägre y").
• Förhandla om allting samtidigt, och beta absoult inte av de "lättare" frågorna först; då har du/ni ingenting att komma med om och när det hettar till.
• Vad är viktigt för dig i förhandlingen? Vad är viktigt för motparten? (Fråga motparten!)
• Vilka är dina alternativ? Har du koll på dem, är det lättare för dig att resa dig och gå (=ditt kraftfullaste vapen; motparten har ju också intresse av att den här förhandlingen blir av) om saker och ting verkar gå åt pipsvängen.
• Se till att inte bara ha ett reservationspris ("bottom line") utan även ett betydligt mer optimistiskt mål. Varför? Annars fokuserar du bara på din "bottom line" och blir nöjd bara du hamnar strax ovanför det priset – det fick vi allihop bittert erfara under den förhandlingsworkshop vi utsattes för; reservationspriset blir som ett svart hål som man hjälplöst dras in i, det verkar vara samma fenomen som vid mötande trafik på en trång väg; tittar man på det andra fordonet, kör man in i det.
• Avslöja inte din "bottom line"; gör du det kommer motparten att tycka att du är oärlig och att han/hon får göra hela förhandlingsjobbet).
• Se till att du är den som lägger första budet (utom ifall du sitter på mer info än motparten):
– motparten kommer att tvingas justera sitt bud så att det närmar sig ditt.
– motparten tvingas tänka mer på sin egen "bottom line" (och därmed "dras in" i det).
• Ditt första bud ska vara just hitom "crazy":
– du vill ju inte att motparten ska acceptera ditt första bud (då kommer du att tro att du lade dig för lågt)
– du vill inte heller att motparten ska resa sig och gå; du vill ha ett MOTBUD.
Stilla havs-beach utmed California 1: Nästan som på Sudersand.

• Hur vet du att ditt första bud är just hitom "crazy"?
– Förbered dig (ta reda på fakta om motparten)
– Motivera ditt bud (ökar motpartens vilja att se saken från din sida) – helst så objektivt det går.
• Never do the dance of joy! Tycker du att du "vunnit" förhandlingen – visa inte det, motparten lär inte glömma det i första taget.

That's all, folks!

*

Trodde ni ja. Men nej, räfst och rättarting mot oärlig och tendentiös journalistik – så här ligger det nämligen till: jag (Olzon) och Susen spelade en pingismatch mot varandra också. Vem som vann? Just det, precis – undertecknad vann med 11-5. Just like that. THAT'S all folks.'

*

...som sagt: yada, yada, yada.

Tredje kvarten under solen

Men hallå! Läget? Här är det svensk sommar fast med sol och den senaste tiden har det varit varmt också. Jag behöver nästan inte använda täckjackan alls längre. Många på campus nyser (i handen, fast de är så rika och borde veta bättre. Det är väldigt äckligt) så det var ju bara en tidsfråga innan både Anders och jag skulle åka på varsin dängförkylning, vilket vi nu alltså också gjort.


För övrigt är vi inne på tredje veckan av vårquartern. Jag har droppat kinesiskan och känner mig därför som många fellowsar gjorde i början av stipendieåret: befriad, men lite lost – ljumt intresserad av allt möjligt men inte säker på om jag vill djupdyka ner i något ämne alls och därmed småstressad över att jag slösar

Scuba-städning i Montereyakvariet.

bort den korta tid som är kvar. Men det är farligt att stressa – farligare rent fysiskt än jag hittills förstått, vilket jag lär mig på biologen Robert Sapolskys lectures om mänskligt beteende tre gånger i veckan – så det försöker jag låta bli. Ja, sen har jag ju inte lyckats släppa Kina helt, så Kina efter Mao lär jag mig också mer om två gånger i veckan. Kina har genomgått rätt många reformer och är mer brokigt och progressivt än vad jag har trott. Utan att på något vis förringa brotten mot de mänskliga rättigheterna lägger de nya kunskaperna en jobbig gråskala över sådant som konflikten med Tibet; det var ju rätt livade demonstrationer när OS-facklan passerade San Francisco. Man skulle ha trott att kineser i exil skulle ha stöttat tibetanernas sak, istället var de patriotiskt bindgalna. Lite kan jag nu förstå deras reaktion. Visst är det hemskt?

Vi har varit i Steinbeck-land igen. Det var ett gratisarrangemang för hela charterresan och därmed ytterligare ett incitament för att tacka nej till erbjudandet. Nu är vi glada att vi ändå lät oss övertalas. Vi har sett sälar och uttrar och pingviner (de sistnämnda på Montereys akvarium – men i alla fall) och beach-hjortar och kondorer! Och "Blå Lagunen"-stränder! Hårdsoftning vid hotellpoolen hann vi också med och de mer adhd-anfäktade fellowsarna lyckades även klämma in några timmars kajaking samt ett beachparty med brasa och allt.

Söta, tycker Susen.

Vi fick skjuts med fellowparet H och J som är snälla men konstiga fastän de är liberala och progressiva. Anders tycker att de är snåla, tråkiga och enkelspåriga. Min teori är att den känsla av lite olust som samvaron med dem framkallar hos mig, beror på att de tycker att de måste hålla ihop mot omvärlden eftersom de till vardags bor i Utah fastän de inte är mormoner och fastän de jobbar med miljöfrågor. Men de gav oss två nya intressanta perspektiv, i alla fall. Det första gällde mormonerna. Jag frågade hur det kom sig att mormoner – som väl borde vilja respektera Guds skapelse – är så hysteriskt emot miljöbefrämjande åtgärder. Svaret är att sådana åtgärder inte alls är att värna skapelsen, utan är en förolämpning mot Guds förmåga att förse människan med vad hon behöver. Det andra gällde de hutlöst stora bilar som var och varannan amerikan kör omkring i utan att skämmas. Grejen är att många visst skäms; de är bara så rädda att bli ihjälkörda av andra stora bilar. För att citera vår favorit-fellow Violet: "Gosh, I learned something new today!"

I Point Lobos: Brooke Shields – var är du?

*

Jaha, man fick alltså åka till det fördömda Monterey ytterligare en gång i sitt liv, fast man inte ville, men det var ju gratis och faktiskt riktigt trevligt den här gången, för vi var knappt i Montery, utan i Pacific Grove, som ligger några kilometer norr om Seg-Monterey. Och inte blåste det heller, vädret var sommarlikt och varmt, precis som Susen skrev. Men som Susen antydde i sin eminenta blogg – det fanns ovädersmoln också, ehuru endast i form av världens tråkigaste par från Utah. Jag vill inte hänga ut dem på bloggen – jo det vill jag, men jag får inte för Susen – men så mycket kan jag säga att om inte vi hade haft oturen att åka med dem så hade jag kunnat skriva om The Henry Miller Museum i Big Sur. Nåväl, jag fick ju se new born kondorer och livs levande akvarieuttrar som lekte med bollar och simmade på rygg. Och sånt är ju alltid kul om man är 46 år och man och bördig från Täby.

Skolan har börjat för mig också. Jag läser tre olika historiekurser: US Urban History since 1920, US History in the 20th century och History of Photography. Spännande, intressant och viktigt! Inga läxor, men en hel del att läsa om man vill, och jag vill, tyvärr. Och så har jag börjat en klass i Advanced Tennis, vilket verkar vara lagom nivå för mig (nästan).

"Jag skulle vilja
bli diktator –
eller åtminstone
kulturminister"
Anders funderar över
livet efter fellowshippet

Jag tycker att det känns bra att gå i skolan här, det ger en viss legitimitet åt min annars så osäkra tillvaro i Amerika. När jag och Susen enbart är ferielediga och tittar på tv varje kväll får åtminstone jag spader på allt och vill åka hem till Sverige. Men när jag sitter i skolbänken och får glänsa med min breda och gedigna allmänbildning inför finniga miljonärsbarn från USA:s alla femtio stater då känns det ganska bra att leva. Och för en stund glömmer jag mitt glödande hat mot pickup-trucks och den amerikanska hemlandssäkerheten.