Käre Lars!

Hej, jag (Olzon) har varit i Austin, Texas huvudstad. Det var en upplevelse. Som alla Svenskan-läsare naturligtvis känner till har Lars Gustafsson varit professor här (romanen Tennisspelarna utspelar sig i Austin) och han brukade i sina artiklar sällan missa att framhållla stadens förträfflighet. Vad som attraherade Gustafsson kan man fråga sig, men kanske var det barerna, restaurangerna och alla fulla ungdomar på 6th street? Eller var det de ståtliga skyskraporna? Eller motorvägarna genom staden? Svårt att säga så klart, men jag har

Var det det här som Lars gillade?

klara problems med att visualisera Västerås-Lars sitta och digga blues på Antone's eller country på Broken Spoke. Men man ska inte vara fördumsfull. Lars kanske blev värsta rocksnubben när han äntligen fick lämna det kalla och vindpinade Arlanda till förmån för ett hypermodernt och exklusivt Texasuniversitet, grundat på oljemiljoner, Stetsonhattar och cowboyboots. Han spelade tennis i alla fall, det vet jag (se ovan). Och från tennis till rock är steget som bekant inte särskilt långt (Wilander, Torell, Olzon, Richards).

Nåväl, Austin Rocks! (Som min vän frilansjournalisten Paul Kvinta, bördig från Texas, skulle uttryckt det.) Det är onekligen med viss rätt staden kallar sig "Live music capital of the world". Antalet venues (musiklokaler) är vid en jämförelse med Stockholm skrämmande; i Austin Chronicle, som kommer ut en gång i veckan, listas över 150 permanenta ställen för livemusik. Bland dessa är många mindre barer och klubbar – men likväl. 150 stycken!!! Mycket är koncentrerat till 6th street med omnejd, här är det dock ganska turistigt och på många ställen en ständigt pågående "Sweet home alabama/cover bands-festival", men naturligtvis finns det guldkorn också i

Eller det här?

dessa kvarter, såsom t ex ovannämnda Antone's på 5th street eller Emo's på Red River street. Den mer trendkänslige – och musikaliskt skolade – besökaren väljer dock att lämna Austins Stureplan för mer perifera South Congress Blvd eller South Lamar Blvd där man hittar Continental Club, Saxon

Kanske det här.

Pub och inte minst countrystället Broken Spoke, som mellan 8 & 9 pm på torsdagar lär ut linedance för den som är intresserad. Jag var INTE intresserad; jag hatar linedance!

Jag var tre dygn i Austin. Hur var vädret kanske ni undrar? Jo tack, runt 100 grader Farenheit mest hela tiden. Till och med Texasborna talade om värmebölja – men eftersom jag var van vid tidigare värmeböljor från Palo Alto (se tidigare inlägg), så gjorde inte värmen mig så mycket. En som verkade lida i värmen var en svart, tjock, kedjerökande kvinna som hängde runt på mysiga Super 8 Motel där jag bodde i två nätter. Hennes apparition fick genast igång mina fantasier om Den Andre. Eller rättare: Det Andra Amerika. Här hade vi en stackars svart socialbidragare och narkoman som några dagar i månaden har råd att bo på motel (just de två dagarna jag råkade bo där), vars tillvaro är trasig och

Knappast det här.

hopplös och eländig, och jag led och tänkte: fy fan vad bra jag har det. Sedan råkade jag se henne med en städvagn (och cigarett) och alla mina tankar gick istället till Kapten Haddock i Plan 714 till Sydney.

Ja, det är inte lätt att vara rik och snygg och samtidigt behålla kontakten med den obehagliga verkligheten, men jag försöker, jävlar att jag försöker. På 5th street stötte jag en kväll ihop med en stackars saxofonist (svart så klart) som hade blivit av med allt, påstod han. Han hade spelat med B B King och alla möjliga andra storheter, men nu stod han och tiggde ihop pengar till ett motel room för sig, sin fru och sin dotter. Hjärtskärande onekligen. Varför stod han och tiggde när han tidigare varit en sådan stjärna, undrade jag försynt. Då fick jag veta att en större operation hade ruinerat honom. Illa, tänkte jag och ville ge

Förmodligen det här.

honom en dollar eller två. Men jag hade bara 20-dollarsedlar och det tyckte jag var för mycket (det tyckte inte den forne storstjärnan). Då föreslog han att vi skulle gå till en nattöppen butik i närheten och växla, och efter långdragen tvekan gick jag med på det. På vägen dit morsade en annan professionell tiggare på den gamle saxofonisten och något i hans blick (ett stråk av beundran/avund) gjorde att jag plötsligt ändrade mig. Nej, jag ville inte hjälpa hans sexåriga dotter från att svälta ihjäl. Varför? Det bara var så. “God bless you, man” var det sista saxofonisten sa till mig, och jag tänkte: fy fan vad jobbigt det

Utan titel.

är med tiggare, svarta, fattiga, narkomaner, alkoholister. Jag tänkte också: jag vill hem till Östermalm, där slipper vi sånt!

*

Den som väntar på något gott... powwow-videon som utlovades i förra inlägget kommer här istället – och nu i redigerat skick. Se, förundras och beundra mina (Susens) nya editing skills. Jag bara säger: Hollywood är nära! Ganska, i alla fall (60 Swedish miles).

100 grader and counting...

Det är värmebölja här, över 100 grader på sina håll (okej, 40 "riktiga" grader, då). Meteorologerna säger att vi har några "most unpleasant days" framför oss. Vår gov, Arnie S, har gått ut med en allmän uppmaning till alla medborgare att dricka vatten, ta en kall dusch, hänga på varuhus om hemmet saknar air condition och absolut inte förlita sig på fläktar. Hettan är som ett skruvstäd som trycker ner en i asfalten om man försöker sig på att gå eller cykla. Så vi har hyrt bil nu igen.

Softball med charterresan och bruten armbåge. Hur gör han?!

Klockan är 23, vi har just ätit - Olzons mumsiga specialsallad - i pation där det just nu bara är 88 grader. Inte en enda insekt förstörde middagsstunden. Skönt men spooky. Jag förstår inte hur det går till.

För övrigt är det rena rama badkarssyndromet över vår tillvaro nu. Tiden rinner allt snabbare mot det svarta avgrundshål som leder rakt in i verkligheten. Det är dags att göra bokslut och börja packa. Charterresan bbq-ar, minglar och campar något helt frenetiskt nu, som om det vore själva livet som gick mot sitt slut. Själv ska jag på silent retreat på lördag. Jag och min mindfulnessgrupp ska meditera hela dagen. Låter inte det väldigt kaliforniskt? Anders har ätit "roliga" kakor med sina amerikanska kompisar och lyssnat på eonlånga runksolon av gamla Greatful Dead-medlemmar i San Francisco. Det låter också väl kaliforniskt. Så det är väl på tiden att vi kommer hem nu, innan vi flummar ner oss helt.

Fest i byn: en helt vanlig lördag utanför ett av alla dorms.

Jag ska bara få iväg Anders till Austin först. Det är inte så lätt. Inte för att han inte vill, för det vill han ju. Men vi måste hitta på ett sätt att lura avståndet - 280 svenska mil enkel väg - så det går att köra sträckan utan att det blir odrägligt. Det är ju halva grejen, liksom; konceptet, treenigheten, poemet "mannen-bilen-vägen" viftar man inte bort bara så där. Det är snudd på non-negotiable. Och så ska det vara.

Apropå det har Anders nu gått samma förhandlingskurs som jag (se förrförra inlägget). Men medan jag workshoppade ihop ett hyfsat medianvärde på drygt 2200 poäng, krossade Anders sin förhandlingsmotpart - jättekända tv-ankarstjärnan Witty från Shanghai - med 13000 poäng. Han tror att resultatet har inte så lite med grav språkförbistring att skaffa. Det tror inte jag. Anders är så duktig.

Förresten, kolla vad vi håller på med, då: bakar barn!

Här en liten videosnutt från Stanfords årliga powwow. Stanford är bara en av alla anhalter när indianer åker runt Nordamerika för att träffa varandra och dansa. Den som dansar bäst kan vinna pengar. Det här tror jag är en gräsdans. Det finns till exempel ox-, uggle- och buffalodanser också.

Möte med borgmästaren!

Om man är Knightfellow (eller spouse, som en annan, Olzon alltså) händer det ibland att man får vara med om de mest märkvärdiga ting. Plötsligt står man där framför borgmästaren av San Francisco och kan ställa honom till svars för "all the pot-holes"* i hans vackra och spännande stad. Jo, ni läste rätt: vi träffade honom in person, i hans ståtliga palats – City Hall in Civic Center – som enligt turistbroschyrerna till och med är större och mer påkostat än Capitolium i Washington D.C. Det må vara hur som helst med den saken, tjusigt var det i alla fall. Och tjusig var också borgmästaren,

Här har du kardan, Gavin!

Gavin Newsom, som är den yngste på posten sedan slutet av 1800-talet. Gavin Newsom har ett munläder av sällan hört slag och ser ut som en "entrepreneur" från Silicon Valley med slickad frisyr och oklanderlig kostym och ett aldrig avtagande leende. Newsom är mest känd för att ha öppnat stadshusets portar för homo-äktenskap, något som i de flesta kretsar utanför det liberala San Francisco anses som ett brott mot Gud och fosterlandet, mm, mm (varken Obama eller Hillary vågar, enligt Newsom, öppet stödja homoäktenskap!). Men SF är ju inte som andra städer – vid det senaste valet (Newsom sitter på sin andra mandatperiod) fick han nästan 75% av rösterna.

När vi först träffar Gavin, som jag och Susen numera kallar honom, håller han en presskonferens/ monolog om sitt lyckade arbete med att få bukt med hemlösheten i San Francisco. Pressen består av fyra "on the record"-journalister och 20 distingerade "off the record"-dito från Stanford. Alla frågor besvaras utan tvekan och med minst 15 minuters svada. Otroligt, faktiskt. Min respekt för amerikanska politiker skjöt i höjden igen, efter att legat och skvalpat i dyn sedan

Seg presskonferens tycker Knight-staff Barbara.

kriget i Vietnam. Vilken man! Vilken otrolig svada! "Hemlösheten är inte längre ett problem – det är fattigdomen som är ett problem". Vem kan motsäga det? Och när han får frågan från en "Off the record-spouse" från Sverige om vad han tänker göra med "the pot-holes" i staden, då ler han så där som bara Gavin kan göra och svarar: "I'm sorry, but that's really an issue– it's always a struggle between pot-holes or people" Vad säger man? Världsklass!

* Som den minnesgode läsaren säkert inte glömt, så var det ju pga ett "pot-hole" som Olzon vurpade med cykeln förra veckan.