Sista bloggen det ääääääääär

Igår surfade jag (Olzon) för sista gången på – som jag tror – ganska länge. Jag stod raklång upp på brädan en gång. På knä stod jag ett flertal gånger. Häftigare än Hålle (nästan)! Solsken. Värme. Blue sky. Vattnet var givetvis iskallt, men med en skön Nurejevdräkt ordnar sig allting. Och jag stod faktiskt upprätt en gång. It's tlue!

Den vite mannen
Papalagi
med vänner.

På morgonen ner till Santa Cruz var vi med om en läskig grej. En Google/ Yahoo /Intel /Macintosh /Hewlett-Packard medarbetare hade, som det verkade, haft ett hektiskt sista dygn. Ty vid ett rödljus i korsningen El Camino Real/California Avenue orkade han inte längre. Fellowshipkaravanen blev sinkad med över en halvtimme på grund av detta (vårt mål var att fånga morgonens tidiga flodvågor mellan 8 och 10 am). Killen var av indisk härkomst och i tjugofemårsåldern, dyrt och typiskt kaliforniskt klädd (casual/sporty) och satt och sov i sin splitternya volvo. Vi tutade och tutade, men den lille miljonären sov så sött. Jag och en annan spouse (Rob från England) gick fram till den unge mannen och försökte väcka honom, men han var helt väck. Men som den gamle sjukvårdare jag är kunde jag utan vidare känna hans puls och därtill hans spritdoftande andedräkt. Men vakna ville han inte. Jag och Rob lyckades gemensamt manövrera volvon in till trottoaren och där fick den stå tills polis, brandkår och ambulans kom på plats. Vi såg honom vakna till av brandmänens bryska tag och vi såg också att han inte förstod någonting. Sen hörde vi något om diabetes och kollaps och koma. And that was it – we åkte vidare till Santa Cruz för att surfa, och kände oss jätteduktiga och snälla och det gjorde ingenting att vi kom för sent, för det var jättestora och bra vågor även efter 10 am. Och jag stod upp, raklång, nästan två gånger...

I förrgår hade vi skolavslutning hemma hos vice Knight-chiefen Dawn. Vi har graduerats och

Susen får diplom.

diplomerats, skålats med och talats till, ätit tårta och druckit champagne och pussats och kramats – och nu finns det ingen

Mamma och pappa har tagit studenten.

återvändo, inga ursäkter, inga "ska bara", längre; vårt friår de lux är över. Finished. Terminado. Ende der Rutschbahn. I morgon (läs: i dag) måndag går planet. Hem. Till Europa. Sverige. Halland. Förlåt – Stockholm. Hur kunde tio månader gå så fort? Och hur hade vi det egentligen? Tja, det lär väl dröja ett tag innan man kan formulera något slags eftermäle, bortom det faktum att vi har haft en paradisisk tillvaro (trots inte så lite gnäll). Sista bloggen – höljd i Stanford Cardinals färger vitt och rött – avslutar vi hur som helst med THE lista över California pros and cons.

Saker vi kommer att sakna:
Whole Foods (ekologisk matvaruheaven). Kolibrin. Tvättbjörnar. Blommor. Blommor. Blommor. Palmer. Blue skyes varenda dag. Sovmorgon när och hur ofta man vill. Queen size beds. "Hi, how are you?" (Jo, faktiskt). San Francisco. Santa Barbara. Highway 1(fast det är en väg men den är så fiiiin). Turn on red (i alla fall när man får göra det själv, svänga höger fast det är rött, alltså). Stilla havet. Vilda havet. Surfing safari i Santa Cruz. The mountains. Apple Jacks. Solen. Värmen.

Saker vi inte kommer att sakna:
Bilar, SUV-ar, pick up trucks à la Belgian Blue. El Camino real, freeways, highways. The Dish (asfalterad höskulle där

Vår hyrbil är från Oklahoma.

anorektiska tanter går frenetiskt – helst när solen steker i zenit). The health care system. De fattiga och de rika. De bruna och de vita. Heltäckningsmatta i köket. Heltäckningsmatta överfuckingallt. "Private property, no trespassing". Ohäftade tidningar. Dödsstraff. Ölreklam. KFC-reklam. Pizza Hut-reklam. Reklam, reklam och reklam. "Fine" (som enda acceptabla svar på "Hi, how are you"). Vinterregnen. Mexican food.

Vem vann? Vi får se. Tack alla snälla mänscher som orkat med oss ända hit. Vi syns inom kort – i köttvärlden!

Susens tår skall snart åka till Sverige.

Good news

Det här med att befinna sig i USA och behöva vård – det är ju förstås öken. Ja, inte vad gäller själva vården, då; de har till och med Carl Larsson-reproduktioner på väggarna i undersökningsrummen, så mer hemtamt kan det väl inte bli. Det är efteråt som öken-feelingen infinner sig, särskilt om man inte är rätt försäkrad. Och det var inte jag den där dan i slutet av februari när jag var tvungen att åka in till E.R. med anledning av en komplikation som hade att göra med mitt välsignade tillstånd. Över 9000 dollar står det på slutnotan... eller slutnotorna, ty allt är decentraliserat; för ett

Apropå barn: "Dogs are the new kids",
stod det på en tröja i en djuraffär i Castro,
där vovvarna är påfallande många – och bortklemade.

och samma besök kan man få flera räkningar: läkarna skickar sin, själva sjukhuset sin und so weiter. Vill man ringa och kolla gäller det att ha ordning på sitt "medical record number", för att inte tala om sina olika "accounts". Toppa med ett trilskande försäkringsbolag och inse hur trött man blir. Sammantaget har det varit en ångestladdad Hårgadans ända sedan i vintras, men just i dag verkar det äntligen som om vi anar slutklämmen (peppar, peppar!). Försäkringsbolaget låter meddela att de nog ända ska betala. Tjat lönar sig. Men mitt i känslan av jubel och lättnad kan jag inte låta bli att undra: inte ens de värsta privatiseringsivrarna i Sverige kan väl vilja ha det så här?




...och det här är väl djurens helgon, San Francisco av Assisi. Avbilden står i basilikan Mission Dolores. Notera inte bara kvasten utan även katten, råttan och hunden.

Vi har varit i San Francisco igen. Igen och igen, förresten; vi har varit där alldeles för lite vilket är en skam. Staden förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad vi slöhögar förmått uppbåda på nästan ett helt år. Ännu mera skamligt är att vi hittills missat sådant som utgör viktiga delar av SF-turistandets grundkurs, såsom

"Detalj" i en av jättemuralmålningarna på Kvinnornas
hus: 1993 års Nobelfredspristagare Rigoberta
Menchú, som kämpar för indianderna i Guatemala.

Castro och Mission. Men i helgen var vi där. Gatan Castro var fin med alla regnbågsflaggor och precis som i Stockholm är gaykafémenyerna utsökta. Utanför en av de mindre affärerna satt ägaren och önskade alla som passerade "happy pride"... ja, inte mig då, av någon anledning, men ändå. Men Castro är mycket mindre än vad jag föreställt mig. Fast det är ju å andra sidan Golden Gate också.

Vi ville också hinna se några av de 600 muralmålningarna (några signerade Diego Rivera) som smyckar Mission och vår mexikanske bästis Ezequiel, som var med oss, visste precis vart vi skulle gå.
Och efter den turen kan vi konstatera att somt mest är klantigt kladd, annat är gripande, episkt, vackert, skickligt. Konst, helt enkelt.

Anders, Ezequiel och muralmålning.

Jag sänder fortfarande Homeland Security tacksamhetens tankar för att de lät mig behålla Anders här. Han får alltmer inta rollen av vårdare/övervakare – stackarn. Jag går in i dörrar och ramlar omkull och går vilse som aldrig förr. Men då är Anders där och blåser på brutna naglar, torkar tårar och knyter mina skor. Tur för mig!