Anders Olzon–USA: 0-2

Sista fredagen varje månad är det stor cykeldemonstration i San Francisco, Critical Mass. I fredags var jag (Olzon) och sex Knightfellows med (Susen stannade dock hemma och vilade - hon är så trött nu för tiden). Det var superhäftigt, med säkert över 1000 cyklister som "tog över" gatorna i SF. Folk klädde sig knäppt och tokigt, lite här och var så pulserade det skönt från rullande ljudanläggningar med ösig och passande musik såsom t ex Kraftverk, Sly & the family Stone och Rolling Stones. Det var värme och glädje och fest i staden. Olzon var på topphumör och sjöng med och plåtade med nya fina kameran (se tidigare inlägg). De flesta

Anders vurpa, fångad av vår Knight fellow Ezequiel.

bilister, mot vars existens demonstrationen i huvudsak riktar sig, var snälla och glada de också (med undantag för en och annan tatuerad pickuptruck-förare med bockskägg och rakad skalle, så klart). Till och med polisen, som glänste med sina Harleys verkade tycka att Critical mass är en good thing.

Men gatorna i SF, de är inte som gatorna i Stockholm, dels är de kraftigt kuperade och dels är de synnerligen illa underhållna - stora hål öppnar sig plötsligt när man cyklar och diggar och snackar och mår toppen. Så vad händer? Jo, man panikbromsar med frambromsen - ty några fotbromsar finns det så klart inte på de amerikanska cyklarna - och man gör därmed värsta vurpan och tar emot med händerna och får styret (eller kameran) i revbenen och fler än jag ramlar, bl a min ungerska vän Gabor från Budapest.

...men som den man han är, reser han sig

på nio och fortsätter (i orange boa och

gröna Deere-tröjan, förstås).

Man är 46 år och känner sig plötsligt som 12, fast kroppen känns som 56 och över 100 blickar riktar sig oroligt mot farbrorn som inte kan cykla ordentligt. John Deere-tröjan stramar och hjälmen, den sitter fortfarande på. Det gör ont i revbenen och lite grand i armbågen, men det är inte värre än att jag kan fortsätta demonstrera mot massbilismens terror i en halvtimme till.

När jag kommer hem till mamma Susen tror hon att pappa är full, men det är han inte. Han har bara druckit tre öl och ätit massor med god vietnamesisk mat tillsammans med vänner. Men han har ont, jävligt ont. Han ramlade och slog sig. Nej, han hade inte druckit. Inte då. Mamma Susen ser orolig och lite arg ut. Vem är det hon är tillsammans med egentligen? Tycks hon fråga sig. Hjälmen glömde han förresten på tåget. Och han frågar sig: var är värktabletterna? Natten blir svår. Smärta, ångest och drömmar om astronomiska sjukhusräkningar. Mamma Susen tröstar dock och vaggar lillefar till sömns med passionerad ömhet och garantier om evig kärlek.

Dagen efter är Olzon&Schultz bjudna på stor och viktig födelsedagsfest hos Rick och Linda Young med hela Charterresans elit på plats. Festen börjar vid 6pm. Under dagen tilltar emellertid Olzons värk. Så i stället för att åka och handla ingredienser till en grekisk sallad åker man till akuten (Emergency Room) på flotta Stanford Hospital & Clinics. Där är det precis som hemma: fullt, rörigt och totalt vedervärdigt. Obegripligt, tycker både Olzon och Schultz. Hur rimmar detta med den dyra sjukvården i USA? Varför ser alla sökande så fattiga ut? Varför är alla svarta eller mexare? Var är kaukasierna? Undrar Olzon. Är detta verkligen Stanford? Undrar Schultz. Har vi verkligen kommit rätt? Undrar båda. Men eftersom väntan tar över sju timmar, så hinner vi sätta oss in i sakernas tillstånd. Så här ligger det till: eftersom sjukvården är så dyr i USA så väntar man (om man är låginkomsttagare) in i det sista med att söka vård, och för de allra fattigaste (som givetvis inte har någon sjukförsäkring) har sjukhusen skyldighet att vårda, vilket gör att Stanfords akut mer påminner om en väntsal till socialen eller systemet än till ett sjukhus med världsrykte. Nåväl, gott så.

Mitella heter "sling" på engelska.

När jag äntligen får träffa en doktor, visar det sig att jag har en fraktur i vänster armbåge som skall vårdas med mitella och värktabletter i 2-3 veckor. Ingen tennis och ingen cykling. Men jävligt starka och justa painkillers. Vad det kommer att kosta? Förhoppningsvis inte mer än 1 500 sek, som är självrisken för min föräkring från Folksam. Om Folksam inte vill betala blir det väl runt $1 500 i stället, typ. That's America, folks!

*

Ja, vi lever i värsta rovdjurssamhället (även om det är väldigt varmt och najs för närvarande) som samtidigt är jordmån för de underligaste av individer. Medan vi satt där och var färdigbehandlade på akuten men ändå hade över två timmars väntan framför oss till följd av allt "paperwork" som måste färdigställas, dök en kvinna i silverpage, gabardinbyxor och nåt slags topp med änglavingeliknande ärmar upp. Hon såg ut som Karl-Bertil Johnssons ömma och gudfruktiga moder i fejan. Det vill säga, hon såg helt galen ut. Hon visade sig vara volontär från Sacramento. Det innebär att hon ägnar lördagkvällar åt att gå runt där på akuten och lägga huvudet på sned och nicka entusiastiskt. Varför då? Jo, hon vill "give something back to the community". Visst är det fint? Näej, det är något smetigt och ruttet över det hela, välgörenhetspruseluskor med krucifix i handväskan, liksom. Blä.

Och i dag råkade jag läsa i Anders kurslitteratur i Urban History, att de deprimerande, sprawl-befrämjande motorvägarna som skär landet i remsor och skapar stora döda ytor som inte går att utnyttja, faktiskt är uttryck för rasism: tanken föddes på 30-talet ur en ohelig allians mellan bilindustrin, byggföretag och alla andra som tjänade på saken. Den realiserades på 50-70-talen. Strategin var att dra vägarna rakt genom bostadsområden med svarta och fattiga och när det var som värst gjordes på detta sätta 37 000 amerikaner hemlösa varje år. Som brorsan skulle ha sagt: "USA ut ur Nordamerika!"