Fredag på andra sidan jordklotet

Supermakten och role model-landet US of A är emellanåt märkligt time warpat bakåt; plötsligt går man omkring med sitt livs första checkhäfte. Det är inte utan att man drabbas av suddiga reminiscencer från barndomen när mamma och pappa skulle betala nåt. Check är alltså grejen här. Kontokort och online är suspekta ting och jag tror inte att det har något med post-9/11 att göra; på tv-reklamen gör Visa sitt yttersta för att övertyga the man on the street om att kontokort faktiskt funkar. Tänka sig!

Anyhow – i dag har vi givit oss själva våra första fickpengar: a nice bunch of green ones, vilket föranledde Olzon att komma ut ur garderoben som den spenderbyxa han innerst inne visar sig vara. Har ni aktier? Ett tips är i så fall att satsa era slantar på Abercrombie & Fitch, Gap samt Macy's Men. Deras respektive omsättningskurvor will be skyrocketing å det snaraste – och ni behöver inte längre gissa vem ni har att tacka för det. Själv är jag stunned – och helt slut.

Mr Starbuck ger shopaholicen ett ansikte.

Jag måste erkänna att jag fram till nu inte fattat riktigt var jag är. Jag trodde att Palo Alto, Mountain View och San Antonio var någon form av stadsdelar – till Stanford, kanske. Men så är det inte. Jag vet det nu, jag är upplyst – av Olzon. Inte bara är han shopaholic, utan även lokalsinnesbegåvning med massiv koll på kartor – sez the former queen of maps, mind u. Alla de där namnen jag nämnde är actually städer in themselves. Och Stanford? Ja, Stanford University area är sitt eget lilla universum, med egen zipcode å allting.

Tvättbjörnarna har härjat i dag igen. Soptunnan – med specialreglage som ska försvåra för dylika gynnare – var vält och påsarna utplockade och upprivna, till glädje för vedervärdiga och oidentifierbara bugs av alla slag.


Vill ni veta hur Bay Area låter? Inte särskilt mycket. En och annan polissiren à la vilken tv-serie som helst. Det är också mycket rymd här, eller "rumbo", som nordmasarna sa om södra

Skyldig.

En helt vanlig fredag på Palm Drive.

Dalarnas öppna, böljande fält och dalar (därav ordet "rumpmasar" som alltså inte har något med stjärt att göra, och inte heller med angränsande, norra Västmanland). Hur som helst, de stora rymderna här gör att Caltrains tuta får något lojt dröjande över sig, vilket förstärker den känsla av flykt, längtan och vemod som det avlägset Chattanooga-choo-choo-besläktade lätet har över sig. Caltrain står för California train och är det utmärkta lilla tåg som man för en rimlig slant kan ta – och tar (se första inlägget) – till San Francisco.
Näe, det är naturen som är högljuddast här. Hormonstinna och ettrigt tjattrande kolibrin tävlar i ljudförorening med syrsorna som gnisslar ihjäl sig snart, får man hoppas.

Mitt egentliga jag – om Anders fick bestämma.

Jag, som är återvinningshysterika och miljöfreak overall, måste tillstå att jag fått ett nytt perspektiv på det här med bilism: jag tycker snudd på synd om amerikanerna att de i så hög grad bidrar till växthuseffekten. Är det några som förtjänar att ha bil, så är det folket här. Artigare trafik får man leta efter: inget bus, inget aggro – respect!

Och vad återvinningshysteri anbelangar, är detta stället att vara på. Här recyclas så det står härliga till - hujeda mig. Det kan vi tacka vår guvernör, Arnie Schwarzenegger, för. Han har ju blivit pollution-terminator på gamla dar. Fast det är så klart återvinning med touch av lyx; inget orangutangarms-släpande till konglomererade igloon på fjärran destinationer här inte. Nej, sopbilen kör ända fram till dörren och hämtar – och gör dessutom själva sorterandet.

Nej, hörrni – nu får ni allt ta och kliva upp; klockan är 9 där långt borta i öst där ni dväljs. Själv ska vi gå och lägga oss, det är dags lägga ännu en ansträngande dag i paradiset till handlingarna

På väg till igloon för metallåtervinning.

och säga God Natt. För det mesta känns det annars som om ni jämt sover, eller är på väg till sängs. Är det alltid kväll i Sverige?

Shopaholic - vilket snack! Ja har ju bara köpt tre countryskivor idag, och en bok, som jag gav till Susen (det nämner hon inte minsann, men vad gör man inte för att hålla en tes oantastad!), och tre flaskor vin, som jag också gav till Susen, och trettio doublemint, som Susen tuggar, fast det inte är hon som har slutat snusa - ja, visst, det börjar bli tjatigt, men jag har faktiskt inte börjat ännu - jag förstår inte riktigt varför.

Jo, det var sällsamt på Stanford shoppingcenter - alldeles för många fina exlusiva märken till låga priser, jämfört med i Sverige i alla fall, och eftersom jag är en inverterad och ängslig snobb som gärna klär mig i äkta och handsydda fjädrar blev det en ganska svår stund där inne i shoppingtemplet. Jag hade ju checken, men den skulle ju räcka i två månader, och det är ju Susens stipendium (det är faktiskt lätt att glömma det ibland), och vi måste ju ha mat också, åtminstone ibland. Så det blev ingen skjorta för $70 och ingen kavaj för $260 - och eftersom de inte hade min skostorlek (8,5) blev det inte heller några All Star för $40. En svår prövning var det, men jag klarade testet. Och sedan vid Starbuck's var det som att allt släppte - jag kunde t om le en smula, efter att ha varit spänd som en banjosträng i flera timmar.

Innan shoppingrundan hade jag och Susen så klart varit i skolan. I dag var det konversationsengelska med Kit Miller och den internationella grenen av the fellowship. Det kom att utvecklas till ett slags utvärdering av veckan som varit, och en samfälld utmobbning av de amerikanska fellowsarna, och min ständigt närvarande känsla

Vad Anders inte handlade i dag: barnvagnar för hundar.

av att jag är unik och ensam i mina intryck och reflektioner fick once again sig en törn: alla tyckte som jag, alla tyckte att amerikanerna var jobbiga och tillgjorda och skrattade åt allting. Ja, jag säger då det. Aldrig får man vara glad, aldrig får man vara rik.

Annars har jag mest bloggat idag. Det är faktiskt ganska roligt. Men farligt – man kan ju bli bloggaholic!