San Francisco Days

Jaha, så har man alltså varit på bluegrass/country/singer-songwriter, mm festival i Golden Gate Park i San Francisco i dagarna två. Hey man – det var häftigt! Om man i Sverige måste ha hölster och cowboyhatt (och dansa linedance och skrika yihaaa!) för att visa att man diggar den amerikanska folkmusiken, räcker det i USA med att ha en enkel keps och ett öppet sinne. Eller så klär man sig som en hippie, eller så är man hippie, eller så är man truck driver, eller så är man bara en snubbe som råkar vara i stan och gillar musik. Här var det musik som gällde - ett stjärnuppbåd och en bredd som endast kan vara möjligt i USA, på fem scener samtidigt!

Som gammal countrytorsk var det både fantastiskt och frustrerande. Hur välja? Vad välja? Och varför?

Charlie Louvin.

Nåväl - Steve Earle fick jag inte missa (mycket bra), och inte heller Flatlanders (superba!), och självfallet inte heller Nick Lowe (var tyvärr lite trist, ensam med sin gitarr - och är inte han förresten engelsman?). Gillian Welsh såg jag så klart (från hopplöst långt håll - men det gjorde inte så mycket, vid den här tidpunkten var jag och Susen fortfarande ett par, som satt och höll varandra i handen med blommor i håret - det skulle bli annorlunda med den saken; Susen skulle tröttna och jag skulle gå in i en Hardlystrictlyblugrassfestival psykos. Jag är fortfarande där!).

Dag 2 åkte en annan in till den stora staden på egen hand. Jag hade svidat om till "Folkie" Olzon och kände mig väldigt skön och öppen. Blue denim rakt igenom och jag hetsade och svettades i Cable Caren och tyckte att jag aldrig kom fram till parken. Men så gjorde jag det. Och hamnade framför en av alla dessa legender som finns i musikvärlden: Charlie Louvin - ena parten av Louvin Brothers; han var naturligtvis hur bra som helst. Och rolig: "I bet there must be at least three losers in this big crowd, preferably men, here's a song for them." Därpå följde en countrystandard med alla honky tonk- och gråtingridienser man kan tänka sig. I en stilig röd westernskjorta,
Steve Earle.

Flatlanders ger benet.

hängslen och vit cowboyhatt visade den 80-årige legenden att gammal inte måste betyda rullator och Bertil Boo.

Efter denna rivstart blev det tyvärr en felnavigering från Olzons sida. Satsade på Mekons från England (helt sjukt, jag vet) och de var väl rätt bra, men alldeles för "mysiga" för min smak. Hardlystrictlybluegrass om du frågar mig, liksom. Så efter några fina sånger med alla möjliga trevliga instrument (och fräscha skämt om Margaret Thatcher) bytte jag scen igen. Där satt Steve Young med några polare och bildade vad som kallades "Songwriters circle". Superbra och superamerikanskt och jag kände mig honkytonky igen.

Sedan var det dags för banjomästaren Earl Scruggs (ytterligare en legend!), som spelade på huvudscenen med sin son och ett antal andra eminenta musiker. Nu var det så bra att jag var tvungen att tränga mig fram i folkhavet för att se och höra ordentligt. Jag kom ganska långt fram, och hamnade till slut bredvid en Aspberger kille som helt stelt stod med en liten amerikansk flagga i ena handen och med en Coke i andra. Han kunde namnen på alla låtar och pratade jättehögt. Till ingen (fast jag svarade honom några gånger, eftersom jag stod bredvid honom). I samma grupp stod också ett antal unga tjejer som alla såg ut och betedde sig som Claire Fisher i Six feet under. Och runt hela festivalområdet fanns det också en hel del Ruth. Några Nathan såg jag emellertid inte, men flera David (vi snackar ju faktiskt San Francisco här). Och så "Folkie" Olzon som kokade och log idiotiskt hela tiden, utan droger det MÅSTE sägas.

När Earl Scruggs och hans mannar var färdiga var även Olzon rätt slut: solen stekte och det var mycket varmt denna 6:e Oktober i Kalifornien, USA - men inte kan man gå när scenen snart skall äntras av YTTERLIGARE en legend: Doc Watson, född 1923! Så istället för att gå in i skuggan och vila lite grand tog jag mig fram ännu närmare scenen. Och när konserten började hade jag en förnämlig plats och såg det hela lika bra som om jag vore på Mosebacke för att lyssna på Love Olzon. Outrouligt! Doc Watson spelade gitarr och kompades av en gitarr/dobro/banjokung från Nashville som jag glömt namnet på och av sin tunnhårige sonson Richard. Fantastiskt sväng

Doc Watson med komp.

och fantastisk känsla, som det brukar heta i entusiastiska recensioner.
Efter detta gick Olzon hem till mamma Susen, trots att han hade bästa platsen på hela festivalen, och trots att Emmylou Harris skulle spela om en halvtimme. Men Olzon hade fått nog. Och förresten hade han sett Emmylou två gånger tidigare, i Tjockhult visserligen. Men enough is enough.

På pendeln hem skulle han läsa en novell till Fiction writing klassen, Sonny's Blues av James Baldwin. Men han blev hela tiden avbruten av en trevlig amerikan som visade sig vara halvt malaysier och halvt kines, men uppvuxen i USA. Han hade inte varit på festivalen, men hans pappa hade haft ett bluegrassband på Malaysia. Oboy, USA är häftigt!