Fint främmande

I dag har jag och Susen lyssnat på filosofen Jurgen Habermas som varit här på besök för ett hedra en nyligen avliden kollega och vän, Richard Rorty, världsberömd (så klart) Stanford-professor. Rorty drabbades av samma typ av cancer som Derrida, vilket föranledde Rortys dotter att lansera den spännande teorin att nyss nämnda cancer var naturens hämnd mot alltför mycket läsning av Heidegger. Tänkvärt onekligen. Efter en lång och elegant introduktion av en ledigt klädd professor i Comparitive Literature tog Jurgen Habermas till orda på en oklanderlig men tyvärr näst intill ohörbar engelska; Habermas lider av något slags talfel (polyper?) som gör att det är väldigt svårt att förstå vad han säger – till yttermera visso är syntaxen i hans meningar tysk så det förslår; sammantaget: Habermas lecture var mycket knepig att ta till sig även för två gamla filosofistudenter som jag och Susen. Men det var ändå häftigt att se honom tala och gestikulera – och när det sedan blev frågestund, blev han allt piggare (78 år) och lättare att begripa.

Efter detta gick vi och handlade på Wholefood. Och jag tappade min keps någonstans på vägen. Jädra skit!

*

Jajaja – vi ska köpa en riktig kamera!

Ja, jag får nog erkänna att det mer var tillfället till stargazing än den lyxiga möjligheten att brain draina dem Herrn Professor Habermas som fick mig att tycka att det var en bra idé att tillbringa två timmar en fredagkväll med att lyssna på den levande filosofilegenden. Ty han var helt obegriplig. Det är möjligt att han hade varit det ändå, jag menar att mina kunskaper om hans verk och tankar är alltför rudimentära. Men den långa och trots allt tjusiga karln ser också ut som någon som vid något tillfälle råkade titta uppåt just som något mycket tungt och mycket hårt föll ned. Det intryckta utseendet har gjort något med Habermas tal som måste vara bland det nasalaste som kan upplevas: he vaants tååå tell mi samsing, but vatt, VATT?!

Habermas tal var nästan lika svårt att förstå som sydstatsdialogerna i free-on-demand-cable-kalkonrullen Chrystal, med en jätteskäggig Billy Bob Thornton. Den genomled vi häromkvällen, i stället för att hänga med i United Nations-bilen till San Francisco (Jiu Jinshan på kinesiska, för övrigt) för att fira Halloween. Därför har vi

Våra fellows Denis, Joana och Violet.

Men var var vi? Foto: Ezequíel Lopez

inga roliga anekdoter om spännande utklädslar och möten på baren med öststatselectronica att berätta. Inte heller har vi några som helst heta förstahandsvittnesuppgifter om det tungt polisbevakade, avspärrade och helt öde Castro som i vanliga fall är the place to be en kväll som denna. Förra årets skottlossningar rakt in i den firande paraden var orsaken till att den kända gaygatan nu i stället var rensopad och livlös. Har vi hört, alltså.

Men livet går vidare. Och snart är tidsskillnaden mellan oss och er återställd, för på söndag går även Kalifornien över till vintertid.