Surfer girl & surfer boy

Jo, det är sant. Anders och jag har – surfat! Och lika sant som skandalöst är det att vi inte har ett enda bildbevis. Men jag svär att vi var kinkigt söta i hyrda neoprenvåtdräkter; som castade och skurna för besättningen på Star Trek.

Det var vår co-fellow Paul som lurade med oss till beachen i Santa Cruz i fredags. Vi åkte med honom och, tyvärr, skitjobbiga Elizabeth från Mexico, som pratar nästan hela tiden. Rösten är genomträngande och pipig och hennes "thing" är ett slags koketta stakningar när hon talar. Och när hon inte talar fyrar hon av ett annat, likaledes oangenämnt trademark: ett flatgarv som låter som en rostig k-pist.
Men va, fan. Nu ska vi inte hålla på och gnälla.

Olzon. I framtiden.

För 25 år sedan försökte jag en gång få till det med en vindsurfingbräda i Saint Tropez. Det gick inte alls och det är min enda erfarenhet av surfning över huvud taget i den riktiga världen. Så jag var både lite nervös och pessimistisk när jag förenade mig och brädan med en lång lina som man surrar fast med ett kardborreband runt ena foten.

Havet var skitkallt. Surfarboots gick inte att hyra så känseln i fötterna försvann ganska snart. Men det uppvägdes av.... (Å FY SJUTTON: JAG KÄNDE JUST ETT SVAGT, DOVT MULLER... men det var visst bara ett lågt sniffande plan. Usch, jag är visst earth quake-traumatiserad efter förra veckan.)
Var var jag? Jo! Kylan – den glömde vi snart för med surfning verkar det vara som med bowling; chansen är ganska god att man rätt snart får till sin första (nybörjartur-) "strike"; vi låg och guppade på våra brädor, vända mot stranden. Då och då sneglade vi bakåt för att se om någon våg var på väg. Och när det var det, började vi paddla med händerna allt vi förmådde – och de gånger det var nog kunde vi känna hur vågen kom in underifrån och tryckte upp oss. Skrikande och skrattande red vi vågen, ibland tiotals meter. Anders åkte ända upp på stranden vid ett tillfälle.

Men mycket vill ha mer. Det jag trodde var ett myller av kobbar eller sälar, långt ute, visade sig vara en så kallad "line-up"; surfare som sitter gränsle på sina brädor i väntan på nästa våg. Riktigt så långt ut vågade inte jag mig. Men jag satt också så där, och låtsades att jag var van. Den sortens dryga nybörjartyp kallas förresten för "kook" på surfarspråk, har jag just lärt mig. Efter ett tag kom jag i alla fall upp på knä på brädan några gånger och ett lyckorus som heter duga fick jag, när jag och Joana från Braslien surfade på samma våg, sida vid sida, på knä, en lång, lång stund. Härligt!

Vi höll på till en bra bit efter att det blivit mörkt och det var väl en anledning till att det inte blev några kort; vi klev inte ner i havet förrän klockan fyra men det berodde på tidevattnet. Det är grannlaga med surfprognoserna och de har inte bara med vinden att göra; det är ebben man vill åt – för då blir det bättre krut i vågorna, åtminstone för en viss typ av havsbottnar. Ebben mäts i en skala som jag inte förstår mig på än. Men ju mer under "0", desto bättre. Och som du ser

Väldigt viktig tabell.

på bifogad tide chart, så var värdet "-0,2" i fredags kl 4.23 pm Pacific Time. Det anses vara godtagbara surfningsomständigheter. Vanare surfare tyckte nog att det var lite väl "mushy" (=låga vågor) och för många "lulls" (pauser) men vi är hooked, särskilt som både jag och Anders lyckades surfa ståendes en kort stund.

Efter att vi krånglat av oss gummidräkterna och bytt om på en parkeringsplats, köpte vi sanslöst äcklig, mexikansk take away-bukfylla: grön och brun sås med kletig ost och smaklöst ris. Men det gjorde ingenting, för maten fick vi äta upp hemma hos Ray och Martha Mendoza som hade tänt en brasa, bryggt organiskt te och bakat pumpabullar som vi åt rykande färska med smält smör. De bor i ett jättelitet hus med fyra, vackra barn. Alla surfar. Martha var Knight-fellow för sex år sedan. Hon är grävande journalist, jobbar på AP och vann Pulitzerpriset år 2000. När Ray inte surfar är han hemmaman och när han fick höra att jag och Anders är från Sverige, sken han upp och for iväg – för att återkomma med... två nyplockade svampar. Det var vad de visste om Sverige, att folk gillar att plocka svamp. Det gör alltså även Ray. Han brukar bidra med extraordinära

Pumpabulle, Texas-Paul och
Pulitzer-Martha med lilla Isabel.

exemplar till den "funghus fair" som Santa Cruz anordnar varje år i januari. Ray tycker att jag ska försöka lura hit pappa (hardcore svampjägare): "Bring your ol´man. I´ll show him all the hot spots, if he promises not to tell". Förutom alla mer exotiska svampar, finns det chanterelles (kantareller): både vanliga och "funnel-shaped" (trattisar) – och "ceps", förstås (karljohan). Och säsongen har bara börjat. Den håller på till mars. Bara så ni vet.

På vägen hem tryckte Paul in en cd med musik från sin hemstat: texansk joddling. Det har åtminstone aldrig jag hört förut. Och efter en stund tyckte jag att det plötsligt började lukta marijuana i bilen. Men det var det inte. Det var skunk. På riktigt, alltså. Doften trängde in utifrån skogarna som vi susade igenom.


Ja, man lär sig nya saker varje dag. Vissa dagar blir det nästan överdos.

Luktar pot (ta).