Biking in America

Det har gått över en vecka sedan trafikolyckan och det känns som att vi nu är helt återställda, i alla fall jag (Olzon). Susen är fortfarande ganska trött och slö – men har likafullt, som om ingenting har hänt, kickstartat skolarbetet med nonstop reading och working at home. Ja, hon är manisk, men va fan – hon är rätt söt också, och ibland så händer det att hon kan vika en timme eller två för att titta på en kvalitetsfilm (Cheech och Chong) med sin pojkvän. Fast det där får vi väl låta henne själv berätta om nedan.

Personligen har jag tagit det väldigt lugnt den senaste veckan. Efter att vi skjutsat Susens släktingar till flygplatsen, utan incidenter, och sedan återlämnat hyrbilen har vi återgått till att cykla och gå. Det har varit en svår omställning, men en ganska skön sådan. Om man började känna sig farligt amerikaniserad och taxichaufförstinn i kroppen mot slutet av lyxbilstillvaron här i Palo Alto, så kan jag deklarera att så icke är fallet längre. Nu är det sporty and juicy som gäller igen. I dag har jag för övrigt cyklat 40 amerikanska mil tillsammans med Denis, Joana, Rick och John. Susen hoppade över detta till förmån för homework and reading. Tråkigt för henne, ty det var en strålande solskensdag i Kalifornien och ca 15 grader varmt.

Vi var inte direkt ensamma om att cykla denna fina dag. Däremot var vi rätt ensamma om att inte vara utrustade och klädda som Eddy Merckx eller Lance Armstrong. I Kalifornien är cykling en verksamhet som har mycket lite
Att cykla i Kalifornien.

att göra med transport av sig själv från A till B. Här cyklar man för att "träna" –– och tränar man ska man ha rätt utrustning och rätt klädsel. ALLA, i stort sett, ser ut som om de deltar i Tour de France eller Giro d'Italia. Och nästan alla tar cykeln i bilen och åker till något område där alla andra cyklister OCKSÅ är, för att kunna träna och bonda och visa upp sig i sina fina cykeldräkter för massor av dollars. Ja, de är knepiga amerikanerna, men det var en ganska skön tur ändå. Och om inte annat har jag nu fått en ny "hangup" efter det att Pickup-truck anfäktelsen börjat tappa greppet en smula. Thank God!

*

Släktingarna har åkt. Vad fort allting gick. Det känns lite snopet och tomt. Tur att jag har min solskenspojke. Han är så hurtig, och duktig! Eller hur? (Se ovan). Fast när jag sover är han dum. Det är faktiskt ett litet mirakel. Alltså, inte att han är dum utan att jag har börjat minnas vad jag drömmer igen. Jag vet inte hur länge sedan det var sist, det måste vara ett tecken på att jag börjar bli utvilad här. Men i drömmen är Anders ohyfsad: jag låg i något sorts städskrubb med sprucken linoleummatta och ingen dörr. Utanför var rymden och början på jordens atmosfär bara några meter bort. Jag

Släktingarna i isoleringscell på Alcatraz.

blåhöll i en uppblåsbar madrass, som luften sakta höll på att pysa ur. Det var alltså bråttom och jag måste koncentrera mig; det vet man ju hur petnoga det är med att angöra atmosfären i rätt vinkel; annars brinner man upp. Då kommer Anders, och häver ur sig att han förvisso tycker om mig, men inte lika mycket som igår. Snacka om störig.

Men i dag, och i vaket tillstånd, har han inte varit störig alls. Jag har fått vara helt ifred med mina läxor. Den här quartern tar jag en kurs i kreativt skrivande. Det är hutlöst med läsning och digert med homework men åh, vad roligt; att få hitta på, skapa personer och miljöer, använda bisatser och adjektiv. Utmana den där tröttsamma, ytligt svepande och flåsiga journalistprosan. Kinesiskan fortsätter jag också med. Där är det branta stigningar och exotiska ordföljder: "jag träffade inte några nya vänner när jag var i Peking" = "jag inte var Peking träffa ny vän". Och cirka tjugo nya gloser i veckan. Därmed är mitt mått rågat och det gör mig så frustrerad; det finns så mycket spännande att välja på här men mer än så här klarar inte jag. Så är det bara.

Magnolian (?) på vår skolgård. Våren verkar vara på gång.