Car crash på freeway 101

På lördagskvällen regnade det cats and dogs i The Bay area. Det hade det gjort i flera dagar, nästan oavbrutet. Susen med familj hade varit i Las Vegas och jag (Olzon) hämtade dem vid flygplatsen med fina stora bilen. Det var mörkt, tio på kvällen, när vi kom ut på freeway 101. Mycket trafik, mycket dålig sikt. Familjen Schultz var trött. Familjen Olzon var också trött.

Från flyplatsen till Palo Alto är det ca 40 km. Vi hade kommit ungefär halvvägs när en bil till höger om oss ("från ingenstans") får sladd och kommer emot oss i mörkret. Bilen är en pickup-truck och både jag och Susen undrar "what the fuck?". Det är fyra filer i vardera riktning på 101:an och trafiken är som sagt intensiv. Det enda jag tänker på är att inte få sladd själv, dvs få panik och väja direkt (och kanske krocka med någon i en annan fil), så jag bromsar allt vad jag kan och hoppas att den mötande bilens förare ska få kontroll och styrsel på sitt ekipage igen.

Det är som på bio. Jag väntar och hoppas, inom loppet av några sekunder. Och faktiskt, mirakulöst nog lyckas den mötande föraren få så pass mycket ordning på sin bil att krocken enbart blir av lindrigt slag: vi klarar oss utan fysiska skador, men vår fina hyrbil blir demolerad i fram och okörbar. Sida vid sida med vår trasiga bil står pickup-trucken, fast i fel körriktning. På båda sidor om oss svischar bilarna förbi i 100 km/h.

Efter att vi pustat ut i några sekunder och förvånat konstaterat att vi faktiskt lever, och inte är döda, försöker vi begripa vad som hänt. Vad hände?
Susen som sitter i framsätet skakar. Susens mamma som sitter i baksätet på höger sida är arg och vill få upp passagerardörren och tala med pickup-truckens förare. Dörren går inte att få upp. Pickupens bil står för nära. Jag kan inte öppna min dörr, för på den sidan kör bilarna förbi. Susen får inte heller upp sin dörr. Plötsligt märker vi att pickup-truckhelvetsjävla idiotbilen plötsligt lyckas göra en monster U-sväng och sticker. HAN STICKER!!! Säger vi alla i kör.

Och där sitter vi nu stranded in a minivan on freeway 101. Susen lyckas trots sitt chockade tillstånd komma i kontakt med polisen som lovar att komma så fort som möjligt. Jag lyckas köra bilen, med varningsblinkers, knackigt från tredje filen över motorvägen in på en mycket, mycket smal vägren. Där står vi sedan i ca en kvart tills The highway patrol kommer och hjälper oss, så vänligt och så korrekt.

*

Usch, det här är jobbigt att skriva om. Jag skakade. Darrade. Det gick över. Men dagen efter, när vi skulle styra upp allt med uthyrningsfirman, började jag skaka igen. Och nu skakar jag inte längre, men hjärtat slår. Hårt. Det var verkligen som på film, att plötsligt se framlyktorna på en bil som okontrollerat svänger hit och dit, och kommer emot dig på en motorväg. Jag trodde jag skulle dö. På riktigt. Sedan, när vi faktiskt krockade, var min första tanke "fan, det här kommer att bli dyrt". Det är nästan värst, jag får så dåligt samvete att jag inte tänkte, "Gud, vi klarade oss, ingen är skadad". Och näst värst är att det inte förrän efteråt gick upp för mig hur farligt det var att bara stå där i mörker och hällande regn med hundratals bilar svischande förbi på bägge sidor. Det hade kunnat bli mos av oss. Men Anders förtjänar verkligen en eloge, för att han inte paniksvängde.

När jag äntligen fick ordning på fingrarna så att jag lyckades slå rätt nummer, 911, kunde jag knappt prata engelska alls. Som tur var visste operatören redan vad som hänt, och var vi var. Flera vittnen hade redan ringt. Och Highway Patrol-poliserna var två varmjärtade naturer, som fixade allt med bärgningsfirma och väntade tålmodigt med oss tills en taxi kom.

För Igor och Leopold, 8 år, var alltihop rena galaföreställningen. De fick high fiva poliserna, sitta i förarsätet på patrullbilen, prata i högtalaren, känna på M16-gevären och låna ficklamporna.

Och troligen blir det heller inte särskilt dyrt. Tack och lov hade vi tagit en försäkring. Och justa Larry, på Budget, kunde enligt företagets policy inte ge oss någon ny bil, men trollade fram en ändå, genom att ringa några samtal till konkurrenten, ljuga för vår skull och trixa lite. Så nu har vi en förvisso sliten, men dock, minivan igen. Som om inget hade hänt.

Det enda som återstår är att vänta på att hjärnan tröttnar på att spela upp de där hemska sekunderna igen och igen. Och försöka fatta att vi lever.