Detta har hänt

Jag har fått A på ännu en fotouppgift. Jag har kört bil till Sausalito (strax norr om San Francisco) för att fotografera nördiga cyklister. Jag har fotograferat nördiga cyklister, många, många. Jag har haft nackspärr i en vecka. Jag har läst en bra novell. Jag har inte köpt några kläder. Jag har inte köpt några skivor. Jag har diskat och lagat mat och dammsugit. Jag har varit lyxman i Kalifornien och det är inte utan att man börjar tycka att: va fan, kom igen, ge mig sprit och knark, jag orkar inte längre! Onico är för länge sedan nu.

Olzon vill visualisera och problematisera
att det ser ut så här (nästan) varenda helg.

Torka och tråkighet. Men god mat lagar pappa till mamma och mamma till pappa och vi är så lyckliga och harmoniska, emellanåt. Mamma pluggar på som vanligt. Pappa tittar på. Och fotograferar lite. Och hoppas på att det löser sig med allting. (Visa; homeland security; Obama) Mamma är orolig. Pappa är cool. Eller slö. Eller seg. Välj själv. Studenterna är mer lättkädda än någonsin och gud nåde dig om du inte har skateboard och fliplops med dig på lektionerna. Förresten tyckte en av mina kursare att mitt projekt om nördiga cyklister i Kalifornien var "awesome". Han sa det på det där ungdomliga och Kaliforniska viset som minner om "Galet" eller "Tok-" eller "Eller hur?", där borta i Sviden. Typ. Ungdomar är desamma, här som där, för att travestera gamle Cornelius.

Tycker ni det verkar som att jag har tröttnat? Det har jag inte – jag har bara tappat lite fart liksom. Men jag kommer tillbaka.

*

I går var jag på Rancho Canada Golf Club i Carmel. Där hade Monterey Peninsula World Affairs Council möte. Dit var jag inbjuden. För att hålla tal. Om globaliseringen. Varje år handplockas 4-5 fellows för att tala inför världsaffärsrådet. Jag blev nog tillfrågad för att jag är svensk och pratar någorlunda hyfsad engelska. Och jag svarade nog ja för att jag hittills inte visat minsta tillstymmelse till att vara så där försigkommen och entreprenörigt, flåsigt positiv som alla andra här verkar vara; de ordnar och grejar och tar initiativ och hej babberiba. Så jag kände väl pressen fast jag inte vet så särskilt mycket mer om globaliseringen än nån annan. Lovade vare Wikipedia och Utrikespolitiska institutets landguide, säger jag bara. Jag fick stå på tå för att nå upp till mikrofonen och medan jag famlade efter orden kunde jag vila blicken på de kuperade och overkligt gröna vinmakarnejderna utanför

Obs! Four distinguished journalists...

panormafönstret. Två rovfåglar gled förbi och i fjärran rörde sig golfbilar som oroliga sockerbitar. Då och då rundgångsgnisslade hörapparater bland publiken som mest bestod av pensionerade militärer. Några av dem kom fram efteråt och sa att de inte hade hört vad jag sa, fast jag tyckte att jag skrek. Det var i alla fall ingen som somnade medan jag pratade. Inte vad jag såg i alla fall. Annat var det för en av mina fellow fellows; han han knappt börja tala förrän fem hakor genast droppade mot lika många bröst.

I dag ställde Kalifornien om till sommartid. Det är verkligen sommar här nu, det börjar till och med bli lite varmt i skuggan som annars kan vara uppseendeväckande och otäckt rå. Jag har redan bränt näsan och armarna. Fåglar som jag inte vet namnet på har exotiskt ljudande fast öronbedövande stormöten i trädtopparna. Det luktar försommargrönska upphöjt i jag vet inte vad och det är så skönt att inte behöva frysa längre. Att småglina på campus hasar omkring halvnakna skiter jag i. De har fel och jag har rätt; det är kallt i Kalifornien och det är därför jag envisats med mössa, vantar och strumpbyxor de senaste två månaderna. Men nu verkar det som att jag kan lägga undan dem.

Vi börjar få spader på maten här. Nästan allt är äckligt och om det inte är äckligt egentligen så lyckas matlagarna – vare sig det gäller kockar på en restaurang eller prefab på Whole Foods – blanda i nån icke behörig ingrediens eller krydda som får rätten i fråga att växa i munnen. Som lunchen jag fick för besväret där i Carmel: jag vet inte om det var kalkon eller biff vi fick. Över den hade de hällt en tjock och kall jordnötssås och toppat med små vita maskar som påminde om sådant där frigolitgnisslande thaibröd. Alltihop smakade tvål.

Så jag och Olzon kämpar tappert på i vårt lilla kitchenette och har börjat tanka ner recept från ICA och Coop. Häromdagen gjorde vi lammgryta. En annan dag blev det Nikkaluoktasoppa. Gott!