Long time no see

Hej vänner och bekanta. Vi lever, vi finns, vi existerar. Stanford finns också. Och Palo Alto, tyvärr. Jocke har rest hem (tio dagar sen). Det regnade när han skulle åka hem, så vi tog tåget till flygplatsen för säkerhets skull. Jag och Susen kände ett visst vemod när vi tänkte på att det var till Sverige

Paul, Becky, Susen, Violet och Joana läser läxor.

han skulle, och vi insåg att vi, faktiskt, längtar lite grand till det där sega och frusna trista landet på andra sidan Atlanten. Men bort sådana tankar! Vi är priviligierade. Vi har det bra. Vi är lyckliga. Vi skall inte klaga. Vi klagar inte. Aldrig! Vi har gått i Remis och Niklas Hallstedts skola. Vi ser positivt på tillvaron. Och när det är som det var igår: sol och beach och friends och seafood och Varpa, då klagar man liksom inte.

An American Classic; +100 år.
Här åt Anders cioppino
för 30 dollar. Haklapp ingick

Inte klagar man heller när man får A- på sin första photo assignment, även om det är schocking och mycket skumt. Nåväl, golfen går faktiskt väldigt dåligt och jag tycker det är tråkigt också. Men tennisen går bra och idag har jag köpt en jacka som skall stoppa för den vind som på morgnar och kvällar blåser ganska kall över Silicon Valley (på dagarna är det naturligtvis oförskämt varmt). Tänk vad härligt det är att märkeskläder finns (The North Face). Och tänk att de är så billiga i USA. F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T!

Fast vad landets immigrantpolitik beträffar finns det å andra sidan en del övrigt att önska; Homeland Security is really after me! Jag har en månad på mig att bevisa att jag har en bostad och ett jobb i Sverige. Och jag som inte har något jobb... Till yttermera måste Susen återigen redovisa, i detalj, att hennes stipendium täcker våra kostnader här - vilket det gör, med råge. De trakasserar mig! De trakasserar oss! Trots att vi är kaukasier. Mycket egendomligt. Men vi hoppas och tror att det skall ordna sig. I alla fall tror jag det. Och jag, det är Olzon det. Nu över till Miss Schultz, som varit borta från scenen länge nog nu. Vad har hon gjort? Hur mår hon? Hur ser hon ut? Frågorna är många, och väldigt spännande. Här kommer hon:

*

Ja hej. Ursäkta. Det har varit så mycket här med allt möjligt. Man trodde att man bara skulle få glassa omkring ett helt år men det blir ju vardag även i Kalifornien med allt vad det innebär av förpliktelser och byråkrati och läxor och what not. Men nu har jag i alla fall bestämt mig; nästa quarter lägger jag av med
Det är inte så lätt att vara student.

kinesiskan. Inte för att jag inte tycker att det är roligt - för det är det - men det tar så mycket tid och jag missar allt annat som pågår här.

Häromaftonen såg vi i alla fall "Rescue Dawn" av Werner Herzog. Efteråt var det Q&A med regissören himself som ju bor i Los Angeles sedan åtta år tillbaka. Det är nästan så att man misstänker att det är därför filmen kändes lite Hollywoodig med distribution av MGM och lyckligt slut och hela baletten. Men när en av åskådarna sa att han var "shocked" över att Herzog förändrats i sitt filmskapande så mycket sedan tidiga år, svarade Herzog: "Jag är inte ditt husdjur" och undrade var frågeställaren hållit hus de senaste 35 åren. Herzog fick energi av publikens skratt och beundrande reaktioner och till slut var han

Tjalle Herzog in action.

så uppe i varv att jag mest tyckte han var en Tjalle Tvärvigg som bara ville provocera. När han fick en fråga om hur det var att filma i djungeln, sa han att folk är så fjolliga. Det är väl inget särskilt med djungeln och djuren; ormarna är som skygga rådjur, de flyr när man nalkas. Vad Herzog kunde erinra sig hade han bara varit med om en incident och det var när en skogshuggare blev biten av ett slags huggorm som kallas bushmaster. Giftet kan stoppa ett människohjärta inom några minuter, men lägret där motgiftet fanns låg 20 minuter bort. Vad gjorde skogshuggaren? Jo, han drog igång motorsågen och sågade av sig foten.

Så där höll han på, Herzog. Men nu har vi andats samma luft som han i alla fall.

För två veckor sedan hälsade Dr Zimbardo på. Han är professor emeritus här på Stanford och har lyckats göra ett riktigt klavertramp till en veritabel karriärraket. På 70-talet gjorde han om psykologiinstitutionens källare till ett fängelse där frivilliga studenter delades in i fångar (som hämtades till finkan av riktig polis) och väktare. Experimentet har kommit att bli känt som The Stanford Prison Experiment. Folk
Psykologiprofessorer måste också make a living.

bröt ihop på löpande band och Zimbardo blev så förblindad av alltihop att det inte var förrän hans tjej, sedermera fru, skällde ut honom som han sansade sig och avbröt experimentet. I dag är dylika tester inte möjliga och om så hade varit fallet hade väl försökskaninerna stämt kalsongerna av honom.

Sedan dess har Zimbardo ägnat sig åt vad han kallar Lucifereffekten, det vill säga hur goda människor kan bli onda (även om han naturligtvis inte anser att det finns bara goda och bara onda människor). Han var expertvittne under Abu Ghraib-rättegångarna och hävdade då liksom nu att det inte handlar om några "bad apples" bland militären som hånar och torterar fångar. Inte heller är det äppelkorgen (=fängelset) det är fel på, nej det är tillverkaren av korgen som äpplena ligger i, systemet alltså. Hur ska man försöka undvika att människor förvandlas till onda varelser då? Jo, man ska uppmuntra barn att bli vardagshjältar, att riskera livet för andra människor om det behövs. Hur det ska gå till? Tja, läs mer på www.lucifereffect.com. Om inte annat kan du ju köpa lite lucifer-merchandise som finns till försäljning där.

Näe, nu ska vi inte trötta er längre. Lovar att skriva oftare istället. Puss och kram!