Käre Lars!

Hej, jag (Olzon) har varit i Austin, Texas huvudstad. Det var en upplevelse. Som alla Svenskan-läsare naturligtvis känner till har Lars Gustafsson varit professor här (romanen Tennisspelarna utspelar sig i Austin) och han brukade i sina artiklar sällan missa att framhållla stadens förträfflighet. Vad som attraherade Gustafsson kan man fråga sig, men kanske var det barerna, restaurangerna och alla fulla ungdomar på 6th street? Eller var det de ståtliga skyskraporna? Eller motorvägarna genom staden? Svårt att säga så klart, men jag har

Var det det här som Lars gillade?

klara problems med att visualisera Västerås-Lars sitta och digga blues på Antone's eller country på Broken Spoke. Men man ska inte vara fördumsfull. Lars kanske blev värsta rocksnubben när han äntligen fick lämna det kalla och vindpinade Arlanda till förmån för ett hypermodernt och exklusivt Texasuniversitet, grundat på oljemiljoner, Stetsonhattar och cowboyboots. Han spelade tennis i alla fall, det vet jag (se ovan). Och från tennis till rock är steget som bekant inte särskilt långt (Wilander, Torell, Olzon, Richards).

Nåväl, Austin Rocks! (Som min vän frilansjournalisten Paul Kvinta, bördig från Texas, skulle uttryckt det.) Det är onekligen med viss rätt staden kallar sig "Live music capital of the world". Antalet venues (musiklokaler) är vid en jämförelse med Stockholm skrämmande; i Austin Chronicle, som kommer ut en gång i veckan, listas över 150 permanenta ställen för livemusik. Bland dessa är många mindre barer och klubbar – men likväl. 150 stycken!!! Mycket är koncentrerat till 6th street med omnejd, här är det dock ganska turistigt och på många ställen en ständigt pågående "Sweet home alabama/cover bands-festival", men naturligtvis finns det guldkorn också i

Eller det här?

dessa kvarter, såsom t ex ovannämnda Antone's på 5th street eller Emo's på Red River street. Den mer trendkänslige – och musikaliskt skolade – besökaren väljer dock att lämna Austins Stureplan för mer perifera South Congress Blvd eller South Lamar Blvd där man hittar Continental Club, Saxon

Kanske det här.

Pub och inte minst countrystället Broken Spoke, som mellan 8 & 9 pm på torsdagar lär ut linedance för den som är intresserad. Jag var INTE intresserad; jag hatar linedance!

Jag var tre dygn i Austin. Hur var vädret kanske ni undrar? Jo tack, runt 100 grader Farenheit mest hela tiden. Till och med Texasborna talade om värmebölja – men eftersom jag var van vid tidigare värmeböljor från Palo Alto (se tidigare inlägg), så gjorde inte värmen mig så mycket. En som verkade lida i värmen var en svart, tjock, kedjerökande kvinna som hängde runt på mysiga Super 8 Motel där jag bodde i två nätter. Hennes apparition fick genast igång mina fantasier om Den Andre. Eller rättare: Det Andra Amerika. Här hade vi en stackars svart socialbidragare och narkoman som några dagar i månaden har råd att bo på motel (just de två dagarna jag råkade bo där), vars tillvaro är trasig och

Knappast det här.

hopplös och eländig, och jag led och tänkte: fy fan vad bra jag har det. Sedan råkade jag se henne med en städvagn (och cigarett) och alla mina tankar gick istället till Kapten Haddock i Plan 714 till Sydney.

Ja, det är inte lätt att vara rik och snygg och samtidigt behålla kontakten med den obehagliga verkligheten, men jag försöker, jävlar att jag försöker. På 5th street stötte jag en kväll ihop med en stackars saxofonist (svart så klart) som hade blivit av med allt, påstod han. Han hade spelat med B B King och alla möjliga andra storheter, men nu stod han och tiggde ihop pengar till ett motel room för sig, sin fru och sin dotter. Hjärtskärande onekligen. Varför stod han och tiggde när han tidigare varit en sådan stjärna, undrade jag försynt. Då fick jag veta att en större operation hade ruinerat honom. Illa, tänkte jag och ville ge

Förmodligen det här.

honom en dollar eller två. Men jag hade bara 20-dollarsedlar och det tyckte jag var för mycket (det tyckte inte den forne storstjärnan). Då föreslog han att vi skulle gå till en nattöppen butik i närheten och växla, och efter långdragen tvekan gick jag med på det. På vägen dit morsade en annan professionell tiggare på den gamle saxofonisten och något i hans blick (ett stråk av beundran/avund) gjorde att jag plötsligt ändrade mig. Nej, jag ville inte hjälpa hans sexåriga dotter från att svälta ihjäl. Varför? Det bara var så. “God bless you, man” var det sista saxofonisten sa till mig, och jag tänkte: fy fan vad jobbigt det

Utan titel.

är med tiggare, svarta, fattiga, narkomaner, alkoholister. Jag tänkte också: jag vill hem till Östermalm, där slipper vi sånt!

*

Den som väntar på något gott... powwow-videon som utlovades i förra inlägget kommer här istället – och nu i redigerat skick. Se, förundras och beundra mina (Susens) nya editing skills. Jag bara säger: Hollywood är nära! Ganska, i alla fall (60 Swedish miles).