Good news

Det här med att befinna sig i USA och behöva vård – det är ju förstås öken. Ja, inte vad gäller själva vården, då; de har till och med Carl Larsson-reproduktioner på väggarna i undersökningsrummen, så mer hemtamt kan det väl inte bli. Det är efteråt som öken-feelingen infinner sig, särskilt om man inte är rätt försäkrad. Och det var inte jag den där dan i slutet av februari när jag var tvungen att åka in till E.R. med anledning av en komplikation som hade att göra med mitt välsignade tillstånd. Över 9000 dollar står det på slutnotan... eller slutnotorna, ty allt är decentraliserat; för ett

Apropå barn: "Dogs are the new kids",
stod det på en tröja i en djuraffär i Castro,
där vovvarna är påfallande många – och bortklemade.

och samma besök kan man få flera räkningar: läkarna skickar sin, själva sjukhuset sin und so weiter. Vill man ringa och kolla gäller det att ha ordning på sitt "medical record number", för att inte tala om sina olika "accounts". Toppa med ett trilskande försäkringsbolag och inse hur trött man blir. Sammantaget har det varit en ångestladdad Hårgadans ända sedan i vintras, men just i dag verkar det äntligen som om vi anar slutklämmen (peppar, peppar!). Försäkringsbolaget låter meddela att de nog ända ska betala. Tjat lönar sig. Men mitt i känslan av jubel och lättnad kan jag inte låta bli att undra: inte ens de värsta privatiseringsivrarna i Sverige kan väl vilja ha det så här?




...och det här är väl djurens helgon, San Francisco av Assisi. Avbilden står i basilikan Mission Dolores. Notera inte bara kvasten utan även katten, råttan och hunden.

Vi har varit i San Francisco igen. Igen och igen, förresten; vi har varit där alldeles för lite vilket är en skam. Staden förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad vi slöhögar förmått uppbåda på nästan ett helt år. Ännu mera skamligt är att vi hittills missat sådant som utgör viktiga delar av SF-turistandets grundkurs, såsom

"Detalj" i en av jättemuralmålningarna på Kvinnornas
hus: 1993 års Nobelfredspristagare Rigoberta
Menchú, som kämpar för indianderna i Guatemala.

Castro och Mission. Men i helgen var vi där. Gatan Castro var fin med alla regnbågsflaggor och precis som i Stockholm är gaykafémenyerna utsökta. Utanför en av de mindre affärerna satt ägaren och önskade alla som passerade "happy pride"... ja, inte mig då, av någon anledning, men ändå. Men Castro är mycket mindre än vad jag föreställt mig. Fast det är ju å andra sidan Golden Gate också.

Vi ville också hinna se några av de 600 muralmålningarna (några signerade Diego Rivera) som smyckar Mission och vår mexikanske bästis Ezequiel, som var med oss, visste precis vart vi skulle gå.
Och efter den turen kan vi konstatera att somt mest är klantigt kladd, annat är gripande, episkt, vackert, skickligt. Konst, helt enkelt.

Anders, Ezequiel och muralmålning.

Jag sänder fortfarande Homeland Security tacksamhetens tankar för att de lät mig behålla Anders här. Han får alltmer inta rollen av vårdare/övervakare – stackarn. Jag går in i dörrar och ramlar omkull och går vilse som aldrig förr. Men då är Anders där och blåser på brutna naglar, torkar tårar och knyter mina skor. Tur för mig!