Tredje kvarten under solen

Men hallå! Läget? Här är det svensk sommar fast med sol och den senaste tiden har det varit varmt också. Jag behöver nästan inte använda täckjackan alls längre. Många på campus nyser (i handen, fast de är så rika och borde veta bättre. Det är väldigt äckligt) så det var ju bara en tidsfråga innan både Anders och jag skulle åka på varsin dängförkylning, vilket vi nu alltså också gjort.


För övrigt är vi inne på tredje veckan av vårquartern. Jag har droppat kinesiskan och känner mig därför som många fellowsar gjorde i början av stipendieåret: befriad, men lite lost – ljumt intresserad av allt möjligt men inte säker på om jag vill djupdyka ner i något ämne alls och därmed småstressad över att jag slösar

Scuba-städning i Montereyakvariet.

bort den korta tid som är kvar. Men det är farligt att stressa – farligare rent fysiskt än jag hittills förstått, vilket jag lär mig på biologen Robert Sapolskys lectures om mänskligt beteende tre gånger i veckan – så det försöker jag låta bli. Ja, sen har jag ju inte lyckats släppa Kina helt, så Kina efter Mao lär jag mig också mer om två gånger i veckan. Kina har genomgått rätt många reformer och är mer brokigt och progressivt än vad jag har trott. Utan att på något vis förringa brotten mot de mänskliga rättigheterna lägger de nya kunskaperna en jobbig gråskala över sådant som konflikten med Tibet; det var ju rätt livade demonstrationer när OS-facklan passerade San Francisco. Man skulle ha trott att kineser i exil skulle ha stöttat tibetanernas sak, istället var de patriotiskt bindgalna. Lite kan jag nu förstå deras reaktion. Visst är det hemskt?

Vi har varit i Steinbeck-land igen. Det var ett gratisarrangemang för hela charterresan och därmed ytterligare ett incitament för att tacka nej till erbjudandet. Nu är vi glada att vi ändå lät oss övertalas. Vi har sett sälar och uttrar och pingviner (de sistnämnda på Montereys akvarium – men i alla fall) och beach-hjortar och kondorer! Och "Blå Lagunen"-stränder! Hårdsoftning vid hotellpoolen hann vi också med och de mer adhd-anfäktade fellowsarna lyckades även klämma in några timmars kajaking samt ett beachparty med brasa och allt.

Söta, tycker Susen.

Vi fick skjuts med fellowparet H och J som är snälla men konstiga fastän de är liberala och progressiva. Anders tycker att de är snåla, tråkiga och enkelspåriga. Min teori är att den känsla av lite olust som samvaron med dem framkallar hos mig, beror på att de tycker att de måste hålla ihop mot omvärlden eftersom de till vardags bor i Utah fastän de inte är mormoner och fastän de jobbar med miljöfrågor. Men de gav oss två nya intressanta perspektiv, i alla fall. Det första gällde mormonerna. Jag frågade hur det kom sig att mormoner – som väl borde vilja respektera Guds skapelse – är så hysteriskt emot miljöbefrämjande åtgärder. Svaret är att sådana åtgärder inte alls är att värna skapelsen, utan är en förolämpning mot Guds förmåga att förse människan med vad hon behöver. Det andra gällde de hutlöst stora bilar som var och varannan amerikan kör omkring i utan att skämmas. Grejen är att många visst skäms; de är bara så rädda att bli ihjälkörda av andra stora bilar. För att citera vår favorit-fellow Violet: "Gosh, I learned something new today!"

I Point Lobos: Brooke Shields – var är du?

*

Jaha, man fick alltså åka till det fördömda Monterey ytterligare en gång i sitt liv, fast man inte ville, men det var ju gratis och faktiskt riktigt trevligt den här gången, för vi var knappt i Montery, utan i Pacific Grove, som ligger några kilometer norr om Seg-Monterey. Och inte blåste det heller, vädret var sommarlikt och varmt, precis som Susen skrev. Men som Susen antydde i sin eminenta blogg – det fanns ovädersmoln också, ehuru endast i form av världens tråkigaste par från Utah. Jag vill inte hänga ut dem på bloggen – jo det vill jag, men jag får inte för Susen – men så mycket kan jag säga att om inte vi hade haft oturen att åka med dem så hade jag kunnat skriva om The Henry Miller Museum i Big Sur. Nåväl, jag fick ju se new born kondorer och livs levande akvarieuttrar som lekte med bollar och simmade på rygg. Och sånt är ju alltid kul om man är 46 år och man och bördig från Täby.

Skolan har börjat för mig också. Jag läser tre olika historiekurser: US Urban History since 1920, US History in the 20th century och History of Photography. Spännande, intressant och viktigt! Inga läxor, men en hel del att läsa om man vill, och jag vill, tyvärr. Och så har jag börjat en klass i Advanced Tennis, vilket verkar vara lagom nivå för mig (nästan).

"Jag skulle vilja
bli diktator –
eller åtminstone
kulturminister"
Anders funderar över
livet efter fellowshippet

Jag tycker att det känns bra att gå i skolan här, det ger en viss legitimitet åt min annars så osäkra tillvaro i Amerika. När jag och Susen enbart är ferielediga och tittar på tv varje kväll får åtminstone jag spader på allt och vill åka hem till Sverige. Men när jag sitter i skolbänken och får glänsa med min breda och gedigna allmänbildning inför finniga miljonärsbarn från USA:s alla femtio stater då känns det ganska bra att leva. Och för en stund glömmer jag mitt glödande hat mot pickup-trucks och den amerikanska hemlandssäkerheten.

Vredens druvor

En sak som är konstig med att vara länge här i USA är att vi i stället för att bli alltmer nyanserade i förhållande till vår nya miljö, blir allt mer svartvitt fördomsfulla. Till exempel tycker vi nu att vi börjar få klart för oss att om man ska bli lyssnad på här i Amerika ska man vara vit, kristen och tjock samt föredra stentvättade jeans med hög midja. Med den teasern tänkte jag lämna det ämnet, för att låta min favoritomvärldsanalytiker – ja, ni vet vem – återkomma i ärendet längre ned i detta inlägg. Han är så arg!

En helt vanlig måndag på Santa Barbaras
motsvarighet till Drottninggatan.

Jag tänkte i stället berätta att vi åkte till Santa Barbara, trots allt; buss dit – vilket var precis så tråkigt som det brukar vara – och tåg tillbaka. Amtraks Coast Starlight går ända från Seattle i norr till Los Angeles i söder. Tåget är lyxigt med gott om benutrymme och breda, avancerade Baden-Baden-liknande konstruktioner till säten. Det finns en "observationsvagn" som känns som om den bara består av fönster. Där kan man sitta och betuttas av havsutsikten och alla dalar och gröna kullar. Upplevelsen var värd de dyra biljettpengarna. Amerikanska tåg har förresten jättefina tågtutor som de gärna och ofta honkar i (se och hör video nedan!). Det tycker jag är bra. Men konduktörerna har det slitigt. På tågbiljetten står bara att man har en plats reserverad, men inte vilken.

En helt vanlig tisdag längs boulevarden utmed havet: palmtrimning.

Det är konduktörernas uppgift att sprida ut folk, hålla reda på var de hoppade på samt var de ska av. Och de kan be redan placerade resenärer att flytta på sig för att det just klivit ombord någon annan som de anser behöver platsen bättre. Det slapp vi uppleva. Men Anders är arg ändå. Som sagt, mer om det sen.


Santa Barbara, ja. Även kallad USA:s riviera – med all rätt. Så liten, så fin – och så varm! Till och med uteliggarna såg bruna, fräscha, och lugna ut. Bussen och tåget stannar mitt i stan, vi kunde gå till hotellet som låg runt hörnet från havet. I havet kunde man bada, vilket vi inte varit bortskämda med; antingen har vattnet varit för smutsigt eller för kallt. Fast jag badade ändå inte men låg på stranden – och brände mig. Igen. Andra dagen åt vi frukost på anrika "Sambos" – den först etablerade och numera enda kvarvarande dinern i en kedja som när det begav sig hade över 1200 restauranger över nästan hela USA. Namnet är en sammanslagning av namnen på de två gubbar som startade kedjan 1957, men ordet är också en nedsättande rasbeteckning på afro-amerikaner. Först gick det bra, kedjan associerades med "Lilla svarta Sambo", om en pojke som lurar fyra tigrar och sedan äter 169 pannkakor, en riktigt hit bland barn för 40–50 år sedan, inklusive Anders Olzon. Men sedan började folk protestera och trots desperata försök till namnbyten – eller kanske just därför – konkade den ena efter den andra dinern. Nu finns bara Sambos i Santa Barbara kvar. Så kan det gå.

Tillbaka i Stanford: de sista intygen från Sverige till Anders visum-ansökan har kommit och vi har nu skickat iväg alltihop till byråkratins svartaste hål: Homeland Security. Med hänsyn till vad vi hittills erfarit har ingen av oss särskilt höga förhoppningar om att förlängningen kommer att beviljas. Men vi har ju tagit Fan i båten och då blir det som bekant till att ro av bara helvete.

*

Ro? Vad menar hon? Jag tänker inte ro! Jag hatar att ro! Ja, jag erkänner. Jag är arg och vill döda med handeldsvapen. Ni kanske undrar varför? Var skall jag börja? Hur skall jag börja? Cykeln? Kobaben? Eller de stentvättade jeansen? Eller kanske King City? Ja, det mesta är upp åt väggarna för närvarande - fast jag har köpt en snygg T-shirt på nätet och skall spela tennis med Rick Young i morgon. Det började på tåget. En incident av amerikanskt slag: I Salinas stiger två uniformerade poliser på tåget för att ställa saker och ting till rätta. "Skulle de äntligen säga till barnen att vara tysta och inte springa i gångarna?", tänkte jag mitt fån. Men icke. Det var större saker på gång. En stillsam man i fyrtiofemårsåldern (det kunde ha varit undertecknad) har visat säga vara full på tåget av medhavd sprit. Till yttermera visso har han ett flertal gånger snytit sig i

Kirk Douglas har sommarstuga i Santa Barbara.

handen och torkat av sig på en fet prepubertal kaukasisk äckelunge som varit lekledare för de 100 barnen som sprungit fram och tillbaka och skrikit på tåget; naturligtvis är det den fete och prepubertales pappa som anmält incidenten till konduktören. Han är klädd så som det anstår en

hedervärd medborgare i USA: svart T-shirt med tryck, instoppad i ett par stentvättade jeans med hög midja. Han är i fyrtiofemårsåldern med begynnande flint (det kunde inte ha varit jag). Blicken är ängslig och rädd. Han har ett ansträngt leende på läpparna och han svettas ymnigt. Han är inte lika fet som sin son, men i huvudet är det trångt och kolestorolstint; man ser hur han brottas med sitt samvete och rädsla. "Har jag gjort rätt?" "Jag har väl gjort rätt?" "Det var väl rätt att kasta ut en man på perrongen för att han var full?" "He was obnoxious!" "That's where I draw the line" Som han sa till mig ett flertal gånger när jag frågade honom varför poliserna slängde av mannen från tåget. Och mannen, med två små väskor fulla med medhavd sprit, protesterar inte ens när poliserna kommer. Han vet ju att man inte ostraffat är full på amerikanska tåg.

Det är ett konstigt land USA – frihet råder för alla och envar – men om man missbrukar den genom att gå över någon annans gräns, då ligger man illa till. Polisen är alltid villig att ställa upp för den kristne kaukasiske medborgare som känt sig ofredad. "My son's leg" – han kan ju ha varit pedofil, eller åtminstone homosexuell. Hur som helst, pederasten blev avkastad i Salinas och resenärerna hade något att prata om ända fram till Sacramento. Men jag och Susen gick av i San José, där vi bytte från Amtrak till Caltrain till Palo Alto för att därifrån cykla hem till Lathrop. Trodde vi. Men icke. Någon jävla idiot (ras obestämd) hade gått över min gräns och snott min cykel, som jag hade låst med mitt lås. För djävligt. Komplicerat. Uppfuckat och "Foucault-it". Jag skrek inte ens. Protesterade inte. Tog mitt straff och följde med Susen till närmaste Kobab-bar. Där försökte jag kommunicera med den lille mannen bakom disken, men han pratade inte engelska. Jag skrek okontrollerat, plötsligt, skämdes lika fort, men fick likväl inte vad jag ville ha. Orkade inte tjafsa (det gick inte att tjafsa, han förstod inte), utan satte mig ner och lät udda vara jämt. Och jag tänkte: var är min tomma portfölj? Var är min kortärmade skjorta? Vad har hänt med detta land? Varför älskar jag det inte längre?

Glad igen.


Men sen, när jag kom hem: en liten fin present från en anrik amerikansk traktorfirma hade hittat ända hem till 816 Lathrop drive. Och jag blev lite lugnare och lite gladare. Och i morgon skall jag och min tjej gå och lyssna på en livs levande Teddy Thompson i San Francisco. Allt är inte skit i USA.

Tut, tut, TUUUUT säger tåget.

Påsk, porschar och poeter

Det är påskafton i Palo Alto och ingen bryr sig. Igår var det Good Friday, och ingen brydde sig då heller, det var som vilken fredagskväll som helst – något vi appostroferade med att gå på värdsliga Stanford Theater, vilket vi som bekant brukar göra på helgerna. Hitchcock's "North by Northwest" med Cary Grant och Eve Marie Saint visades. Gastkramning i Technicolor och Panavision och Wurlitzerorgel och pop corn och hela Palo Altos Jet Set på plats. Nästan. Fullt var det i alla fall.

Kate Macahan 1959.

I dag skall vi gå på fin restaurang och äta fin påskpasta. I morgon skall vi bjuda konvalescenta Violet på köttbullar med potatismos (som vi skall inköpa på IKEA).
I övermorgon skall vi försöka lämna Palo Alto för en eller två dagar; vi har ännu inte bestämt vart eller hur vi skall åka: tåg eller bil? Spara eller slösa? Det är frågan för måndagen. Frågan för denna kväll är öppen: är vår nya layout en flip eller flop? Är vi ungdomliga eller är vi ungdomliga? Har vi rätt ton? Har vi rätt färg? Vi är väldigt angelägna om att ni ger bra och vettig feedback (inte sån där negg som Jocke S kom med!), vi är också lyhörda och nyfikna och gör vad som helst för att läsaren inte skall överge oss. Vi jobbar mot kunden och för kunden och vi tror att ni vet bäst vad vi gör bäst.

Förresten kom vi på ett kul namn på vårt soccer team in spe här i Stanford idag: 'Guys'. Kul va?
(Till Jesper: Stanford Stadion anno 1994 är jämnad med marken; den nya stadion blev klar 2006 och tar bara in 50 000 åskådare och har ingenting med Ravelli att göra, tyvärr.)
Men kanske allt arbete med vår nya blogg ändå är förgängligt, för igår kunde man läsa i SF Chronicle att en ny jordbävning a la 1906 i stort sett är "inevitable" i Bay Area – det handlar inte om om, utan om när. Susen bävar.

Ravelli skulle inte känna igen sig.

Själv funderar jag på att köpa nya jeans och åka till Santa Barbara. Men hur? Och varför? Och med vilka pengar?

*

Skärtorsdagen firade vi i Muir woods; Anders hade ju redan – till skillnad mot mig – haft närkontakt med de väldiga Redwoodträden. Nu är jag av med den oskulden och har lärt mig att träden fått sitt namn av att de faktiskt är röda, att det i sin tur beror på att de innehåller tannin som skyddar mot angrepp från svamp och insekter och dessutom gör träden nästan helt motståndskraftiga mot eld. Vissa träd är urholkade och svartbrända nedtill, från bränder för länge sedan. Men det är som att det inte bekommer träden över huvud taget; de bara fortsätter växa.

Inte oskuld längre.

Ja, sedan hängde vi lite på en beach och fick syn på vad vi tror var en rödlo ("bobcat"). Den bara satt där på en plätt med högt gräs och trots att fler än vi fått syn på den, bland annat några upphetsat tjattrande barn, gjorde den inga större ansträngningar att försöka komma därifrån.

På hemvägen åt vi middag i Sausalito. Det är ett litet ställe på andra sidan Golden Gate från San Francisco räknat. Och fast det är så litet räknade vi till sju porschar på den korta stund vi var där. På väg till vår egen bil – en Honda Civic från 1989 med galonsäten – fick vi för oss att gå förbi Caffe Trieste, där Anders så förtjänstfullt genomförde sitt fotouppdrag om cyklister (se föregående blogg). Och vad fick vi oss till livs där, förutom espresso? Jo, en massa hippies och avdammade beatniks som körde spoken word med live musik. Det var varierat utbud men överlag intressant, vad vi kunde bedöma. En av poeterna var en flumtant som inte nog kunde inte nog poängtera hur speciellt hon tyckte det var att det denna dag också var vårdagjämning, vilket också var temat i de tre dikter hon deklamerade. Men också haschet hyllades och i ytterligare en dikt ordvitsade hon om "biosexualitet", dvs att vilja göra "det" med floran.
Only in Sausalito!

På långfredagen stack jag till Chidebere Onuegbu som på jobbar på Law School och är notarius publicus. Jag fick hålla upp min högra hand och säga efter henne: "I hereby swear that the contents of this document is the truth, the whole truth and nothing but the truth." Det gällde förstås Anders visum. Jag måste också fylla i en massa papper. Men nu är vi nästan klara med det. Hittills har allt processande kostat nästan lika mycket som en tur- och returbiljett till Sverige, vilket vi nu inser hade varit ett mycket enklare och säkrare alternativ (fast med jetlag, dåråförstås) för att få visumet förlängt. Men nu är det som det är och det är bara att hålla tummarna. Eller inte, som min syster Pysse Schultz skulle säga.

Söt tycker Susen.

Kvalitetsblogg

Märker ni den ökade frekvensen i antalet bloggar de senaste veckorna? Märker ni den ökade standarden och kvaliteten? Jaså inte? Nej, men så tråkigt. I alla fall, så är det faktiskt. Jag och Susen har snackat ihop oss om att försöka nå en bredare och smartare läsekrets, och inte bara losers från Södermalm och Vasastaden.

Överbetyg?

En kopp te i Mountain View.

Vi vill nå Bagarmossen också, och Täby. Vi är inte heller sämre än att vi också kan tänka oss att kommunicera med "kidsen" i Hallunda och Alby; vi snackade faktiskt med en halvkänd filmregissör om detta häromdagen i Mountain View, han var jävligt positiv till vår blogg, och han bara älskade mina fotografier av nördiga cyklister i Kalifornien, och ändå hade han inte sett dem.

Ja, livet är spännande och hektiskt just nu. Jag är för övrigt färdig med mitt fotoprojekt som gav mig betygen A; A-, vilket rimligen måste betraktas som överbetyg, men jag är icke desto mindre väldigt nöjd med de flesta av bilderna (10 st, framkallade, kopierade och monterade av mr freshman Olzon). Professor Bob Dawson tyckte att jag hade lyckats fånga något som man bara kan se om man kommer utifrån: "Cross culture project" som han uttryckte saken. "Yeah" sa jag. Så nu kan jag lägga till fotograf i mitt CV. Det känns bra. Att bara vara gymnasielärare/trafikreporter/taxichaufför kändes så futtigt på något vis. I och med slutförandet av fotoprojektet har jag gjort mig förtjänt av ett legitimt påsklov där jag ska vila från de hårda studierna på Stanford med att läsa Richard Ford och lyssna på min nya musikfavorit Teddy Thompson (son till Linda och Richard). Hur jag upptäckte honom? Fråga Jesper Högström på Expressen.

Richard Ford är bäst.

Susens påsklov har emellertid inte börjat ännu – hon har stor sluttenta i kinesiska i morgon (tisdag) samtidigt som hon (samma dag) skall lämna in sin reviserade shorta story... Frkn Schultz har med andra ord mycket att stå i, men likafullt, här kommer hon med en välbalanserad och genomtänkt rapport från livet på andra sidan:

*

Påsk och påsk – jag tycker St Patrick verkar göra mer väsen av sig än denna viktiga kristna högtid. Men varken Jesus eller Patte klår March Madness som är nåt slags basketturnering och alla förväntas fylla i så kallade "brackets" (jag som gammal grafikchef och därmed tvingad att intressera mig för sport borde veta vad det heter på svenska, men kolla bilden så fattar du vad jag menar) där man ska tippa hela turneringen ända fram till final. De amerikanska Knightfellowsarna är helt till sig i trasan och vill tvångsansluta oss allihopa; förmå oss att fylla i brackets och satsa pengar. Över huvud taget verkar det vara något slags organisationsvirus på gång just nu. Flera personer har drabbats av skov; förutom de människor som håller på och flåsar om basketen, har en annan av fellowsarna gjort ett schema över vem som ska serva Violet vilken

Fattar ni?

dag; Violet är vår favvo-fellow som tyvärr måste opereras under lovet och under konvalescensen har den här andra människan bestämt att Violet ska ha middag varje dag och att vi alla ska engagera oss i det. Sedan är det visst några som ska adoptera ett barn och då ska det förstås ordnas baby shower. Tre böcker var är beordrade enligt den fellow som som grejat schemat över vilka gåvor det väntande paret ska ha. Så där håller de på – hela tiden.

I fredags fyllde Anders och jag ett år som par. Det är inte klokt, vad tiden går – samtidigt som den inte går särskilt fort alls. Är det verkligen inte längre sedan? Nej, det är det inte. Jag firade (och Anders torkade ihop av uttråkning genom att behöva vänta på mig) med ett besök på salong och fick alla 20 naglar alldeles rosamålade och håret klippt i en vietnameisk variant av "sexy"; en sådan där hairdo som passar bra ihop med polyesterpolokrage som det ska dingla ett hängsmycke över kanten på.
Sedan gick vi på bio och såg Juno som tydligen fått Oscar(s)? Anders tyckte att den var lite småbra, själv fick jag en fadd smak i munnen av den söta, rappkäftade tonåringen som blir gravid, bestämmer sig för att föda och adoptera bort. Sagt och gjort, och så fortsätter livet som förut. Här i Amerika har det just snålats in på subventioner av preventivmedel. Med det i åtanke var det alltså svårt att inte bli lite konspiratorisk av att se filmen. Den kristna högern är ju kanske inte riktigt lika mäktig just här där vi befinner oss, men fullt märkbar ändå. För några månader sedan upplät Stanford en jättegräsmatta åt pro-lifare som pepprade den med små vita kors som skulle symbolisera aborterade foster. Smaklöst? Jomenvisst.

Men apropå bio, så är gamla filmer poppis här i Stanford. På självaste Stanford Theater i downtown Palo Alto har det varit Hitchcock-festival sedan i höstas – och åtminstone när vi bestämde oss för att se Vertigo i lördags, så var kön till kassan lång. Men det kanske inte bara är filmerna som lockar, utan den pampiga biografen i sig själv samt den Mighty Wurlitzer som tillsammans med en riktig organist åker upp och ned genom scengolvet före och efter föreställningen. Det var en festlig upplevelse, med musik som fick mig att tänka på spolade skridskobanor, cirkus och amerikansk hockey.

Detta har hänt

Jag har fått A på ännu en fotouppgift. Jag har kört bil till Sausalito (strax norr om San Francisco) för att fotografera nördiga cyklister. Jag har fotograferat nördiga cyklister, många, många. Jag har haft nackspärr i en vecka. Jag har läst en bra novell. Jag har inte köpt några kläder. Jag har inte köpt några skivor. Jag har diskat och lagat mat och dammsugit. Jag har varit lyxman i Kalifornien och det är inte utan att man börjar tycka att: va fan, kom igen, ge mig sprit och knark, jag orkar inte längre! Onico är för länge sedan nu.

Olzon vill visualisera och problematisera
att det ser ut så här (nästan) varenda helg.

Torka och tråkighet. Men god mat lagar pappa till mamma och mamma till pappa och vi är så lyckliga och harmoniska, emellanåt. Mamma pluggar på som vanligt. Pappa tittar på. Och fotograferar lite. Och hoppas på att det löser sig med allting. (Visa; homeland security; Obama) Mamma är orolig. Pappa är cool. Eller slö. Eller seg. Välj själv. Studenterna är mer lättkädda än någonsin och gud nåde dig om du inte har skateboard och fliplops med dig på lektionerna. Förresten tyckte en av mina kursare att mitt projekt om nördiga cyklister i Kalifornien var "awesome". Han sa det på det där ungdomliga och Kaliforniska viset som minner om "Galet" eller "Tok-" eller "Eller hur?", där borta i Sviden. Typ. Ungdomar är desamma, här som där, för att travestera gamle Cornelius.

Tycker ni det verkar som att jag har tröttnat? Det har jag inte – jag har bara tappat lite fart liksom. Men jag kommer tillbaka.

*

I går var jag på Rancho Canada Golf Club i Carmel. Där hade Monterey Peninsula World Affairs Council möte. Dit var jag inbjuden. För att hålla tal. Om globaliseringen. Varje år handplockas 4-5 fellows för att tala inför världsaffärsrådet. Jag blev nog tillfrågad för att jag är svensk och pratar någorlunda hyfsad engelska. Och jag svarade nog ja för att jag hittills inte visat minsta tillstymmelse till att vara så där försigkommen och entreprenörigt, flåsigt positiv som alla andra här verkar vara; de ordnar och grejar och tar initiativ och hej babberiba. Så jag kände väl pressen fast jag inte vet så särskilt mycket mer om globaliseringen än nån annan. Lovade vare Wikipedia och Utrikespolitiska institutets landguide, säger jag bara. Jag fick stå på tå för att nå upp till mikrofonen och medan jag famlade efter orden kunde jag vila blicken på de kuperade och overkligt gröna vinmakarnejderna utanför

Obs! Four distinguished journalists...

panormafönstret. Två rovfåglar gled förbi och i fjärran rörde sig golfbilar som oroliga sockerbitar. Då och då rundgångsgnisslade hörapparater bland publiken som mest bestod av pensionerade militärer. Några av dem kom fram efteråt och sa att de inte hade hört vad jag sa, fast jag tyckte att jag skrek. Det var i alla fall ingen som somnade medan jag pratade. Inte vad jag såg i alla fall. Annat var det för en av mina fellow fellows; han han knappt börja tala förrän fem hakor genast droppade mot lika många bröst.

I dag ställde Kalifornien om till sommartid. Det är verkligen sommar här nu, det börjar till och med bli lite varmt i skuggan som annars kan vara uppseendeväckande och otäckt rå. Jag har redan bränt näsan och armarna. Fåglar som jag inte vet namnet på har exotiskt ljudande fast öronbedövande stormöten i trädtopparna. Det luktar försommargrönska upphöjt i jag vet inte vad och det är så skönt att inte behöva frysa längre. Att småglina på campus hasar omkring halvnakna skiter jag i. De har fel och jag har rätt; det är kallt i Kalifornien och det är därför jag envisats med mössa, vantar och strumpbyxor de senaste två månaderna. Men nu verkar det som att jag kan lägga undan dem.

Vi börjar få spader på maten här. Nästan allt är äckligt och om det inte är äckligt egentligen så lyckas matlagarna – vare sig det gäller kockar på en restaurang eller prefab på Whole Foods – blanda i nån icke behörig ingrediens eller krydda som får rätten i fråga att växa i munnen. Som lunchen jag fick för besväret där i Carmel: jag vet inte om det var kalkon eller biff vi fick. Över den hade de hällt en tjock och kall jordnötssås och toppat med små vita maskar som påminde om sådant där frigolitgnisslande thaibröd. Alltihop smakade tvål.

Så jag och Olzon kämpar tappert på i vårt lilla kitchenette och har börjat tanka ner recept från ICA och Coop. Häromdagen gjorde vi lammgryta. En annan dag blev det Nikkaluoktasoppa. Gott!

Long time no see

Hej vänner och bekanta. Vi lever, vi finns, vi existerar. Stanford finns också. Och Palo Alto, tyvärr. Jocke har rest hem (tio dagar sen). Det regnade när han skulle åka hem, så vi tog tåget till flygplatsen för säkerhets skull. Jag och Susen kände ett visst vemod när vi tänkte på att det var till Sverige

Paul, Becky, Susen, Violet och Joana läser läxor.

han skulle, och vi insåg att vi, faktiskt, längtar lite grand till det där sega och frusna trista landet på andra sidan Atlanten. Men bort sådana tankar! Vi är priviligierade. Vi har det bra. Vi är lyckliga. Vi skall inte klaga. Vi klagar inte. Aldrig! Vi har gått i Remis och Niklas Hallstedts skola. Vi ser positivt på tillvaron. Och när det är som det var igår: sol och beach och friends och seafood och Varpa, då klagar man liksom inte.

An American Classic; +100 år.
Här åt Anders cioppino
för 30 dollar. Haklapp ingick

Inte klagar man heller när man får A- på sin första photo assignment, även om det är schocking och mycket skumt. Nåväl, golfen går faktiskt väldigt dåligt och jag tycker det är tråkigt också. Men tennisen går bra och idag har jag köpt en jacka som skall stoppa för den vind som på morgnar och kvällar blåser ganska kall över Silicon Valley (på dagarna är det naturligtvis oförskämt varmt). Tänk vad härligt det är att märkeskläder finns (The North Face). Och tänk att de är så billiga i USA. F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T!

Fast vad landets immigrantpolitik beträffar finns det å andra sidan en del övrigt att önska; Homeland Security is really after me! Jag har en månad på mig att bevisa att jag har en bostad och ett jobb i Sverige. Och jag som inte har något jobb... Till yttermera måste Susen återigen redovisa, i detalj, att hennes stipendium täcker våra kostnader här - vilket det gör, med råge. De trakasserar mig! De trakasserar oss! Trots att vi är kaukasier. Mycket egendomligt. Men vi hoppas och tror att det skall ordna sig. I alla fall tror jag det. Och jag, det är Olzon det. Nu över till Miss Schultz, som varit borta från scenen länge nog nu. Vad har hon gjort? Hur mår hon? Hur ser hon ut? Frågorna är många, och väldigt spännande. Här kommer hon:

*

Ja hej. Ursäkta. Det har varit så mycket här med allt möjligt. Man trodde att man bara skulle få glassa omkring ett helt år men det blir ju vardag även i Kalifornien med allt vad det innebär av förpliktelser och byråkrati och läxor och what not. Men nu har jag i alla fall bestämt mig; nästa quarter lägger jag av med
Det är inte så lätt att vara student.

kinesiskan. Inte för att jag inte tycker att det är roligt - för det är det - men det tar så mycket tid och jag missar allt annat som pågår här.

Häromaftonen såg vi i alla fall "Rescue Dawn" av Werner Herzog. Efteråt var det Q&A med regissören himself som ju bor i Los Angeles sedan åtta år tillbaka. Det är nästan så att man misstänker att det är därför filmen kändes lite Hollywoodig med distribution av MGM och lyckligt slut och hela baletten. Men när en av åskådarna sa att han var "shocked" över att Herzog förändrats i sitt filmskapande så mycket sedan tidiga år, svarade Herzog: "Jag är inte ditt husdjur" och undrade var frågeställaren hållit hus de senaste 35 åren. Herzog fick energi av publikens skratt och beundrande reaktioner och till slut var han

Tjalle Herzog in action.

så uppe i varv att jag mest tyckte han var en Tjalle Tvärvigg som bara ville provocera. När han fick en fråga om hur det var att filma i djungeln, sa han att folk är så fjolliga. Det är väl inget särskilt med djungeln och djuren; ormarna är som skygga rådjur, de flyr när man nalkas. Vad Herzog kunde erinra sig hade han bara varit med om en incident och det var när en skogshuggare blev biten av ett slags huggorm som kallas bushmaster. Giftet kan stoppa ett människohjärta inom några minuter, men lägret där motgiftet fanns låg 20 minuter bort. Vad gjorde skogshuggaren? Jo, han drog igång motorsågen och sågade av sig foten.

Så där höll han på, Herzog. Men nu har vi andats samma luft som han i alla fall.

För två veckor sedan hälsade Dr Zimbardo på. Han är professor emeritus här på Stanford och har lyckats göra ett riktigt klavertramp till en veritabel karriärraket. På 70-talet gjorde han om psykologiinstitutionens källare till ett fängelse där frivilliga studenter delades in i fångar (som hämtades till finkan av riktig polis) och väktare. Experimentet har kommit att bli känt som The Stanford Prison Experiment. Folk
Psykologiprofessorer måste också make a living.

bröt ihop på löpande band och Zimbardo blev så förblindad av alltihop att det inte var förrän hans tjej, sedermera fru, skällde ut honom som han sansade sig och avbröt experimentet. I dag är dylika tester inte möjliga och om så hade varit fallet hade väl försökskaninerna stämt kalsongerna av honom.

Sedan dess har Zimbardo ägnat sig åt vad han kallar Lucifereffekten, det vill säga hur goda människor kan bli onda (även om han naturligtvis inte anser att det finns bara goda och bara onda människor). Han var expertvittne under Abu Ghraib-rättegångarna och hävdade då liksom nu att det inte handlar om några "bad apples" bland militären som hånar och torterar fångar. Inte heller är det äppelkorgen (=fängelset) det är fel på, nej det är tillverkaren av korgen som äpplena ligger i, systemet alltså. Hur ska man försöka undvika att människor förvandlas till onda varelser då? Jo, man ska uppmuntra barn att bli vardagshjältar, att riskera livet för andra människor om det behövs. Hur det ska gå till? Tja, läs mer på www.lucifereffect.com. Om inte annat kan du ju köpa lite lucifer-merchandise som finns till försäljning där.

Näe, nu ska vi inte trötta er längre. Lovar att skriva oftare istället. Puss och kram!

Både en inre och yttre resa

Jaha, då har man varit ute och rest igen. Denna gång var resesällskapet minister Schroder from Sweden. Efter att ha "chillat" onödigt länge i sega Palo Alto, tyckte prästen att, nä nu jädrar kanske man ska våga sig söderut också. Naturligtvis inte till spöket LA, men väl till Santa Cruz och Santa Barbara. Så då var vi iväg liksom ba'. Olzon (som skriver det här) körde bilen och Schroder skrek av upphetsning vid varje Vista Point och genom varje liten lokal westernstad som vi passerade i bergen.

Big Sur

I början av resan hade Schroder snöat in på Redwood träd, så första timmen bestod av en ständig jakt på de jätte stora träden - eller var det bara vanliga tallar? Slutligen fick i alla fall prästen sin längtan (hangup) stillad med hjälp av en rejäl dos stora träd i Henry Cowell state park och vi kunde därmed åka vidare och koncentrera oss på annat, typ havet och klipporna och kurvorna och Dwight Yoakam. Det var sol och varmt och långhelg för amerikanerna - President's day on monday - något som fick hotellpriserna att raka i höjden, och givetvis hade alla duktiga amerikaner bokat veckor i förväg och lagt rabarber på nästan alla rum, så det blev förutom en jakt på Redwoodträd också en "galen" jakt på hotellrum.

Trädkramare

Stillad längtan

Okey, visst vi fixade det så klart, men på lördagkvällen var det riktigt nära två nervösa sammanbrott innan vi fick ett juste rum på Silver Surf Motel i Saint Simeon för $160 med tax. Detta firade vi med att gå på en lokal Karaokebar och röka Hålle. En toppenkväll med holländska skeppare, medeleåldars damer utan hotellrum och lokala förmågor med idéer om den amerikanska medelklassen, bilmärken, hyrbilar och manchesterjackor. Ägaren till baren var en Elvis-typ med svartfärgat hår, snajdiga sideburns och vinröd silkesskjorta. Han var på topphumör och tog hand om mikrofonen när det blev segt och gjorde det naturligtvis med den äran. Elvis Lever!

Och ännu en gång är man tvungen att konstatera att USA inte är som Sverige. I vilken liten skithåla som helst så finns det åtminstone en bra bar och nästan alltid är den befolkad med "good folks" som vill träffa andra "good folks". Till och med i trista turistgettot Monterey (som jag motvilligt besökte för tredje gången) finns det inslag av vänlighet och gemyt - även om Cannery Row och Fishermans Wharf är två högst försumbara vallfärdsmål där tingeltangel och dålig smak firar triumfer, meter efter meter. Men Schroder (som har läst Steinbeck) ville dit, och Olzon är inte alltid omöjlig (han har för övrigt också läst Steinbeck). Men visst kändes det bra att få rätt som vanligt: Monterey suger och det blåser alltid där. Bara så ni vet det.


Mysig westernstad

Blås förbi Monterey och kör långsamt utmed Highway 1 till Santa Barbara istället. Eller ännu hellre till Santa Monica och Venice Beach, men då får ni åka utan Jocke S/Schroder/prästen, ty han gillar inte LA. Jag har inte riktigt förstått varför, men det har väl något med hans barndom att göra.

*

Nej, vi kom aldrig till LA. Och tur var väl det! I stället fick vi en långsam skön resa utmed Big Sur. Yes sir! Vi ägnade säkert fem timmar åt en sträcka på tio mil, med ständiga stopp för att beundra den faktiskt helt otroliga utsikten. Solen sken och Olzon körde. Olzon ville, som alla har fattat vid det här laget, helst till LA och kunde aldrig helt släppa den drömmen (hangup), och påminde då och då Schroder om detta. Men Schroder var mycket bestämd (envis) och ville inte se världens plattaste (tråkigaste) stad, hollywoodstjärnor eller tjejer på Venice Beach med uppblåsta plastbröst.

Monterey var faktiskt en besvikelse. Där får vi ge Olzon rätt. Men har man förläst sig på John Steinbeck i sin ungdom så har man: Cannery Row är ett namn för evigt förknippat med fattiga proletärer, fiskare, bohemer och andra udda figurer. Åk inte till Monterey om du liksom jag vill ha den bilden bevarad. Cannery Row i dag är "stinking rich" och inte en fiskkonserv så långt ögat nådde, lyxhotellet Plaza och andra superhotell har tagit över de gamla fabrikerna och det enda som bjöds oss lågbudgetkillar från Sverige var ett hamburgerställe, med ett trött coverband som säkert tjänade lika dåligt som mexicanarna i köket (som för övrigt serverade oss den sämsta hamburgaren hittills, fast Olzon tyckte den var god).

En glad Anders Olzon!

Som en bekräftelse på Monterey´s förfall stod ett gäng gatupredikanter i ett hörn och haffade folk. De hade väl insett att Monterey stod inför omedelbar förstörelse och ville rädda så många som möjligt innan Gud med svavel och eld förstörde denna förtappade stad. Kunde det måhända finnas en enda rättfärdig i denna syndiga stad? Olzon? Stod han inför en omvändelse? Skulle han välja den engelska puben ett kvarter högre upp eller Jesus. Det var den stora frågan. De förstod nog att de hade fått en stor syndig fisk på kroken för Olzon blev rejält bearbetad av en "New Born Christian", fick svara på "The Atheist Test" och "The one million dollar question!". Predikanten berättade attt han blev frälst 1991: "Not so new born? Hey?" sa Olzon slagfärdigt och predikanten sken upp, men släppte inte greppet. Det slutade väl oavgjort: de kom bägge fram till att de respekterade varandras tro VS icketro, och Monterey´s öde ligger fortfarande i vågskålen (liksom Olzons). Och, ja, vi gick till puben efteråt. Vi tog dock det säkra före det osäkra och checkade ut nästa dag och for vidare söderut.


Som Olzon redan har beskrivit så blev det en hel del hallaballou senare på resan. Och då hade Schroder, som fått se både Redwoods och stora vågor, börjat gilla det syndiga livet på Karaokebarerna (de finns överallt!), och ville ha mer. Både olzon och Schroder var dock rätt mätta efter äventyret i San Simeon och besöket på Karaokebaren i Santa Barbara blev inte annat än ett antiklimax, även om schroder tyckte han hade bra häng på några snygga brudar i 35-årsåldern. Men inte ens "new born party animal schroder" orkar festa tre dagar i rad. I alla fall inte om han måste göra det ensam, för den där bangaren Olzon drog ju hem tidigt (efter bara en öl). Han har ju sitt på det torra, den jäveln, och brydde sig inte om Schroder och hans "bortamatch-planer". Bye, bye Santa Barbara. We´ll meet again.

Steve i Santa Barbara

Sköna vågor i Big Sur