Babianer och hippies

Vi har haft besök i Fellowshipets sunksoffor av en sån där häftig gäst igen: Robert Sapolsky, neurobiolog och författare till bland annat: "Varför zebror inte får magsår". Han sa så många saker:

* Överlägset bästa sättet att sänka blodtrycket om man är frustrerad är anger displacement: det vill säga, man ska låta det gå ut över en annan person, gärna någon som är svagare. Det gäller för alla sociala varelser.

* Stresshormoner och depression orsakar atrofi i hippocampus; man får sämre minne – troligen för gott.

Robert Sapolsky på fältet.

* Att Prozac gör folk suicidala är en red herring (vilseledande faktor): Är man tillräckligt deprimerad orkar man inte göra någonting, allra minst ta livet av sig. När den deprimerade, som börjat äta lyckopiller, försöker ta sig av daga, är det alltså ett tecken på att vederbörande är på bättringsvägen.

* The grandmother-factor. Östrogen är en kraftfull antioxidant i hjärnan; däggdjursmammor måste ju vara kognitivt på topp för att ungen ska överleva. Men när det neuroskyddande östrogenet går ner, när kvinnan slutar menstruera, varför – om hon är disponerad för det – utvecklar hon inte alzheimer då, utan först kanske 20–30 år senare? Jo, evolutionen har listat ut att mor- och farmödrar spelar en viktig roll när det gäller att dra in mat i boet. (Här fick jag inte riktigt ordning på alla samband och fakta. Och varför har inte män alzheimer hela tiden? Fast det kanske de har...)

* Äktenskap stärker mäns immunförsvar.

* Lyckliga äktenskap stärker kvinnors immunförsvar.

Men vad som gjorde störst intryck på mig, var en historia som Sapolsky berättade. En av fellowsarna frågade honom om han kunde säga något om stress och störd sömn hos den grupp babianer som han studerat i Kenya i tolv år. Det kunde han inte, men han mindes att en av aporna verkade ha svårt att hålla sig vaken dagtid. För det mesta satt han och nickade till. Så småningom upptäckte Sapolsky att babianen brukade vakna på natten och utstöta samma "wah-hoo", som babianer som kommit ifrån sin grupp gör. Andra babianer svarar då så att babianen kan hitta tillbaka. Men nu var det ju natt och alla var samlade. "And this guy was wah-hooing his head off." De andra i gruppen svarade med ett avmätt och sömnigt "wah-hoo"; "ja, ja – vi är här", liksom. Sapolskys slutsats: även babianer kan ha mardrömmar.


I går var det Martin Luther King Day. Vi firade genom att sitta hemma och leka En kos dagbok. Regnet hällde ned. Vi segade. Då och då fick Anders ett utbrott: "Åh, det är så dåååligt!". Det var för att han läste Kajsa Ingmarssons Den ryske vännen. Kanske mumlade jag emellanåt något som skulle föreställa bifall. Jag kommer inte ihåg, jag var så inne i min kinesiska och min creative writing-skrivläxa; ett surrealistic mystery, due tomorrow.

Lördagen var fin och varm. Vi var i San Francisco. Anders med kamera, han ska ju bli sv/v konstfotograf, och jag med penna och anteckningsblock. Jag försökte tjuvlyssna på dialoger. Det är min nästnästa creative writing-läxa. Men det var inte lätt:

1. Det är fucking sound-pollution everywhere; muzak, skrän och tåggnissel – man hör inte vad någon säger.
2. Om folk sitter tillsammans, pratar de inte med varandra, utan i mobiltelefon.
3. Människorna som talar med varandra, tycks samtala. Men det gör de inte. De tråkar ut varandra med oändliga, ointressanta historier, utan poänger. Såvida de inte blir avbrutna förstås. Av en tredje part. Som ringer till dem.

Men Haight Ashbury var en hit. Den ska Olzon få berätta om.

*

Jaså, ska han? Nej men så trevligt. Det var alltså så här: vi kom gående Market street med kamera och stativ och film och action painting i vänstra hjärnhalvan (– eller högra jag kommmer aldrig ihåg vilken det är som är vad, måste fråga Sapolsky nästa gång jag träffar honom). Överallt var det bilder, överallt var det konst. De hemlösas utslagenhet kontrasterades effektfullt mot de kalla bank- och kontorshusen i glas och betong. Det var ohyggligt, men viktigt, samtidigt, att dokumentera detta elände, som är Amerikas baksida.

Vi fann en skön oas på Zuni Café, ett stenkast från City Hall och ett stenkast från slummen. Märrkligt!! Där åt jag en svindyr miniatyrlik fiskrätt, Susen åt en rejäl hamburgare; vi är så olika hon och jag! Jag slösar och hon sparar – ändå är det hennes pengar. Märrkligt!!! # II. (Tjock-Steffe!) I alla fall – jag blev irriterad men konstnärligt inspirerad. Jag såg bilder igen, och kände för att plåta. Men Susen pratade och pratade smörja med två "jättetrevliga" amerikaner vid bordet bredvid. Jag pratade också
Anders är en kamera som registrerar. Buena Vista Park, Haight Ashbury.

smörja, ty jag har blivit amerikaniserad. "Lovely", sa jag. Och "delicious"! Men jag ville faktiskt gå innan solen försvann bortom horisonten. Så vi gick, jag och Susen. Haight street fram. Det var vackert. Det var spännande. Jag var en kamera som registrerade. Min hjärna gick på spinn och jag pladdrade hela tiden, ty jag har en tendens att göra det när jag befinner mig i konstärligt rus.

Väl framme vid korsningen Haight/Ashbury blev det nästan för mycket. För det var ju här allt började: allt det bra och spännande och fantastiska: Love, Peace and Understanding. Nu var det visserligen genomkommersialiserat och stendumt och invaderat av turister, men ändå, historiens vingslag liksom. Och barer och klädbutiker och restauranger och kaféer och mängder av affärer där man kan köpa viktiga attiraljer såsom pipa, papper och skojiga schackspel. Som i Amsterdam, fast utan tulpaner och rulltobak.

På den störtcoola baren The Persian Aub Zam Zam drack jag och min flickvän Susen två drinkar på raken. Jag drack dry martini och Susen daiquiri. Jag blev jättefull. Det blev inte Susen. Märrkligt!!! # III. Icke desto mindre – kameran kallade. Men ute var det mörkt. Och jag hade ingen blixt. "Shit!" Sa jag lite slarvigt för mig själv. Och genast var Susen framme med anteckningsblocket, ty ALLT jag yttrade

Flumschack.

denna kväll skrev hon ner i en liten svart anteckningsbok. Jag förstod ingenting. Och vajade betänkligt. Det var lördagkväll. På Haight street. I hippieland, i San Francisco den 19 januari 2008. Och det var väldigt långt hem till Palo Alto. Men det gjorde ingenting.