Google, Golf och Wolff

I går åkte vi buss till Google. Där åt vi middag med Krishna som hittade på Google News, Megan som är hotshot på Google Earth och Corey som "är" Google Hot Trends (gå till google.com, tryck på "more", välj "even more", välj "labs"). Spännande, va? Näej, inte särskilt. Förutom att Hot trends-Corey berättade att hon upptäckte konstiga peakar i sökmönstret varje morgon sedan de började hålla koll på det hon sysslar med; det visade sig vara människor som "fuskar" när de försöker lösa korsordet i dagstidningen. Det var ju lite kul.

Guru-Udi och chefs-Krishna.

Men annars var det samma gamla konferensrum och powerpointfestival där som på alla andra kontor som får studiebesök; visningskanoner som plötsligt går ned i viloläge och måste startas om och "can you hear me?" i mikrofonen, och nej – vi hörde inte och då skruvade någon upp ljudet så att det blev rundgång. Finniga ingenjörer med konstiga frisyrer och inte särskilt mycket scennärvo berättade om sina algoritmer. Ibland hördes ljud av krockande biljardklot. Det kom från ett av alla kaféer utanför konferensrummet. I ett hörn stod ett arkadspel och när vi gick tillbaka över parkeringsplatsen såg vi två "googlers" som spelade pingis. Lyllosar. De är ju så bortskämda där; allting gratis – från läkarbesök till gym och olika googleklubbar med allt från sällskapsspel till vinprovning på agendan – och medan de sitter i hela dagarna i sina moduler och tänker ut nya, balla google-applikationer kommer en mobil biltvätt och tvättar deras bilar.

Men allt det där visste vi ju redan, och alla balla grejer på Google hade man ju också redan hört talas om. Jag vet inte vad jag förväntade mig. Fast nu har jag i alla fall varit där.

Ingenjörshumor: "nooglers"=nyanställda.

Det regnar fortfarande och mössa och vantar är vad som nu för tiden gäller i sunny California. Vi glömmer allt som oftast att släcka ljusen i pation. Då ringer Tobbe Wolff. Han verkar rätt putt på oss.
På fredag måste jag deklarera; jag får ju faktiskt 17 cent i ränta på Wells Fargo-kontot varje månad. Så kan man inte ha det oskattat. Ja, allt är så hemskt. Utom igår, när drakfröken plötsligt sjöng en

Google News-man med hund.

kärlekssång för oss, med en röst som en varm, porlande bäck (gul flod tycker Anders jag ska skriva), och med full koll på alla synkoper, vibraton och tonglidningar. Det var verkligen en mycket vacker sång – men när jag försökte återge den för min trolovade tyckte han att jag lät som en billig förortskinarestaurang, med friterad banan och glass och allting. Sången måste jag dock lära mig utantill, för vår klass ska på nåt vis – som jag fortfarande inte begripit – tävla med den när vi snart ska fira det kinesiska nyåret: chun jie kuaile! som vi säger här (=glad nyårsfestival!)

*

Ja, jag (Olzon) kan bara instämma, just nu är det faktiskt ganska segt här i Silikondalen. Det är typ trist och tråkigt – men som tur är finns det en en bar på El Camino Real, Dan Brown, dit man tillsammans med några av Susens fellowsar kan gå och dränka sina sorger och spela biljard och fotbollsspel och dissa Google som världens största fejk. Jodå, amerikanska stjärnjournalister, och deras spouses och partners, kan klaga och vara kungligt avundsjuka de också.

Annars är det mest golf och fotografering som gäller för en annan; det känns faktiskt både meningsfullt och danande och jag tror att jag kan ha stor nytta av dessa nyvunna kunskaper och insikter om att det aldrig är för sent att bli förnedrad och paternaliserad när jag senare till hösten söker mig ut i den stora världen, utanför Stanford. Golf är världens svåraste sport och fotografi är en konstform som kan vara väldigt effektiv och spännande om man har rätt exponering och objektiv mm.

Golfprofessorn, Phil Marrone, PGA spelare och kompis med Arnie Palmer, är hygglig och säkert en skicklig pedagog men ändå får jag inte till svingen något vidare, fast det får å andra sidan ingen annan i klassen heller. Förutom Phil själv förstås, vars sving är skön att skåda och helt omöjlig att härma. Well, well – min morfar spelade golf fram till han var 80 år och betraktades som skicklig, så helt omöjligt skall det väl inte vara. När det gäller fotografi har jag stor tilltro till mitt konstnärliga öga och slutar det bara regna någon jävla gång så ska jag starta min karriär som artist.

Förresten, i morgon skall jag göra ytterligare en matnyttig grej – jag skall på tre timmar lära mig webdesign, något som jag hört att man håller på med nuförtiden, där ute. Spännande! Eller? Och senare på kvällen skall jag och Susen gå på hattparty hos Steve som fyller 39 år.

Apropå Tobbe Wolff – jag tror att han har något riktigt stort (och dirty) på gång, ty han vandrar rastlöst över golvet ovanför oss nätterna i ända och hans futila utbrott över tända lampor och glömda hyror får mig once again att tänka på min pappa vars kreativitet vs kramp lätt kunde avläsas i antalet klagomål och billiga påhopp. Inga jämförelser i övrigt, förstås.

Lika som bär?