Trouble in paradise

Solen skiner i Stanford igen och Olzon&Schultz har storfrämmande från Sverige. Joakim S från centrala Södermalm är här och förgyller tillvaron för oss hårdpluggande satar från Nedre Gärdet. Det känns märkligt. Jocke tycker att Stanford är toppen: han vill också plugga här, eller åtminstone vara spouse, men det får han inte, för den svenska kvoten är redan uppfylld,

En vinnare och en förlorare.

liksom. Jocke och Olzon har spelat tennis på Stanfords tennisstadion. Olzon vann. Jocke och Olzon har varit i San Francisco. Jocke vill flytta till San Francisco. Det kan han väl få göra. Jocke vill inte åka till LA, det vill Olzon göra. Redan en clash på gång alltså. Jocke skall vara i Kalifornien i tre veckor.

I söndags var Olzon och Jocke på Superbowl party hos Rick och Linda Young.

Vill inte till LA.

Där var det livat med nästan alla Knightfellows på plats (med ett viktigt undantag för Susen Schultz som var busy med med chinese and short stories). Maten var utsökt och matchen redan en klassiker enligt amerikanerna (New York Giants vann över New England Patriots).

Idag - supertorsdag - har Olzon & Jocke varit ute och åkt bil. De åkte till havet så klart. Det var roligt och soligt och Olzon hade slutat sura (nästan); han tänkte att han får väl åka till LA själv dåra. Tyvärr tappade han sin telefon någonstans vid Stilla havets kust, så riktigt på topp är han ändå inte.

Vill till LA.

*

Ja, det mesta av ovan sagda stämmer väl. Däremot nämndes inte att Jocke hade jetlag under matchen och därmed inte kunde spela på topp. I och för sig så hade Anders ätit en rejäl bjudlunch med Knightfellowsarna en timme innan... Ja, ja Jocke förlorade helt rättvist, men kommer att ta revanch.

Näe Jocke, som nu har bjudits in i såpoperans hjärta (bloggen), kan för alla tvivlare därhemma eller annorstädes, konstatera att Anders och Susen faktiskt bor på Stanford, i en lyxig villa (undervåning) och med en superförfattare en våning ovanför (jag har iofs inte sett honom ännu, men hör ofta hans tunga steg eka ner i mitt gästrum). Så lyxigt att de har bjudit honom att bo i det finaste rummet, dvs gästrummet, och hyrt en bil för att köra honom fram och tillbaka till alla platser han bara måste se.


Men Jocke, som är en jordnära person räds det stora och hotfulla LA och vill bara chilla i San Francisco. Är det närheten till Hollywood som skrämmer? Kanske inte Johnny Depp och grabbarna känner igen den forna superkändisen från Sverige? Ingen vet och själv har jag inte landat ännu, har fortfarande jetlag och vill hellre titta på stora Redwoodträd och gå i Castrokvarteren.


Stanford kan för övrigt sägas vara en overklig, gigantisk småstad, ett herbarium för rika (och begåvade) slynglar, elitister och stipendiater: har man nån gång sett Truman Show skulle man tro att den var inspelad i Stanford.

*

Och jag har blivit döpt. Drakfröken har hittat på ett kinesiskt namn åt mig: Su Shan Na. Jag skrev med ganska mycket möda ned karaktärerna (inalles 25 streck), sprang hem och öppnade mitt nya lexikon som jag precis har lärt mig att slå i, med nyfiken förhoppning om att fröken inte bara valt karaktärer som i och för sig avlägset men ändå låter som mitt namn utan som betyder något fint och viktigt på kinesiska också. Resultatet? Tja, lite svårbedömt, om du frågar mig: Su=att komma till sans efter att man varit avsvimmad. Shan=korall. Na=där borta.

Senaste nytt från loungen: i onsdags hälsade en klimatsuperdoldis på oss: Stephen Schneider är - bland en huvudvärksframkallande mängd andra viktiga saker - en av huvudförfattarna till de rapporter som Fn:s internationella klimatpanel, IPCC ger ut. Men förutom att han var Mr Wiseguy (=jag är smart, det är inte du), så kunde han inte, trots att han flera gånger påminde om att han var medietränad, ge svar på frågor annat än i form av anekdoter som var så långa, och innehöll så många karaktärer och sidoförvecklingar, att åtminstone jag tappade tråden. Men något särskilt nytt sa han ändå inte, det dristar jag mig till att påstå. Jo, två saker som jag inte tänkt på, förresten: isbjörnarna kommer inte att dö ut när Arktis slutligen smält, de kliver ombord på fastlandet istället och blir livsfarliga turistattraktioner. Och bara för att USA sa nej till Kyotoavtalet, betyder inte det att USA inte gör någonting för att skära ned på kolutsläppen. Privata företag, städer och stater kan följa Kyoto även om inte USA federalt gör det. Så det så.