Fetto och Svullo med vänner

Kära läsare!
Det blir allt svårare att skriva skojiga bloggar. Livet och tillvaron är så dyster och alldaglig. Studier, studier, studier. Sol, sol, sol. Några Redwoodträd och lite hav. En Pontiac G6 och en Canon G9. Ja, ja. Yada, yada, yada. Ge mig något nytt att skriva om! Ge mig en ordentlig och fundamental totalupplevelse, typ Restaurangernas Dag I Kungsan eller Nationaldagen På Skansen. Någonting att ta på liksom. Så satt jag (Olzon) och tänkte på lyxbiblioteket häromdagen i den sköna skinnfåtöljen med den trådlösa internetuppkopplingen till den oförskämt billiga datorn (gratis faktiskt).

Skogspingis med Anders och Henry Miller-Magnus.

Händ! Tänkte jag. Ske! Tänkte jag också. Och plötsligt hände faktiskt något. En överviktig Stanfordstudent som låg och slumrade i en skön skinsoffa väckte plötsligt alla hårdpluggande övermänniskor med att råka sparka ner en vacker och säkert antik lampa från ett sideboard (ja, biblioteken (18 stycken) i Stanford är mycket fina och mysiga) intill soffan. Blickar vänds.
Högt i tak på Miller-biblioteket.

Ett och samma fokus. Great tensions. Ilska, hat, återhållen vrede. Lampan klarade sig, studenten somnade om. Klockan är 4 pm. Jag är 46 år och har dagen innan fått reda på att jag får stanna i USA till 30 juni. Jag är tillsammans med en tjej som är 41 år. Hon är lite rund om midjan och har en bror som heter Christofer.

Bror Christofer fick också stryk – till sist.

Han är på besök här i USA. Han vet allting, till och med mer än Hans R och Jesper H. Hans passion är tåg. Obegriplig typ, men trevlig, på det hela taget.

I helgen var vi i Sacramento och stillade hans begäran efter tågdunk och lokförarhemlisar. Old Sacramento var som på Skansen fast i USA, med tre miljoner giftshoppar och salooner och barer och hästar och vagnar och cowboys, det kändes nästan som på riktigt – det var på riktigt, det var ju USA. Något som knappt kändes på riktigt – men det var på riktigt, det också – var Henry Miller Library i Big Sur. En oas! Ett pingisbord. En svensk (Magnus Torén). Och så böcker av Henry Miller (och andra eminenta författare).
Henry Miller bodde över 20 år i Big Sur, en halv mil söder om det lilla hus som inhyser biblioteket. Bibliotek och bibliotek förresten, stället kändes mest som ett antikvariat mitt i skogen, vid vägen, vid havet, i USA. Men bakom det lilla huset, under bar himmel, fanns det två studieplatser med internetuppkoppling,
Sacramento: Nästan som på Skansen.

och i en liten redskapsbord fanns det mängder med böcker och, får man förmoda, intressant arkivmaterial för den hugade. Magnus arrangerar också med jämna mellanrum konsertaftnar i den lummiga trädgården (bl a har Patti Smith, Laurie Anderson och Ramblin' Jack Elliot spelat gratis där)

Santa Cruz: Nästan som på Grönan.

och den 23 maj skall jag och Susen tillbaka till Magnus och hans lilla bibliotek i skogen och lyssna på Cluster. Och jag ska ha revansch i pingis (han slog mig med 11-1)!

*

...vilket ju bara bevisar vad jag hela tiden påstått, nämligen att jag är bättre än Olzon på pingis. Jag fick nämligen "bara" stryk med 2-11 av den däringa Magnus.

Förresten är Olzon också lite tjock. Så det så.

Ska du köpa/sälja bostad? Börja nytt jobb? Här är några tips jag fick en obehaglig (=jobbig workshop) men nyttig eftermiddag tillsammans med Maggie A Neal – före detta äktenskapsmäklare, numera fruktad och globalt (förstås!) beundrad förhandlingsexpert på Graduate School of Business:
• Förhandla aldrig om bara en sak, försök i så fall att bryta ner frågan det gäller (t ex lönen) till flera frågor. På det viset blir det lättare att ge och ta i förhandlingen ("om jag får högre x, kan jag tänka mig lägre y").
• Förhandla om allting samtidigt, och beta absoult inte av de "lättare" frågorna först; då har du/ni ingenting att komma med om och när det hettar till.
• Vad är viktigt för dig i förhandlingen? Vad är viktigt för motparten? (Fråga motparten!)
• Vilka är dina alternativ? Har du koll på dem, är det lättare för dig att resa dig och gå (=ditt kraftfullaste vapen; motparten har ju också intresse av att den här förhandlingen blir av) om saker och ting verkar gå åt pipsvängen.
• Se till att inte bara ha ett reservationspris ("bottom line") utan även ett betydligt mer optimistiskt mål. Varför? Annars fokuserar du bara på din "bottom line" och blir nöjd bara du hamnar strax ovanför det priset – det fick vi allihop bittert erfara under den förhandlingsworkshop vi utsattes för; reservationspriset blir som ett svart hål som man hjälplöst dras in i, det verkar vara samma fenomen som vid mötande trafik på en trång väg; tittar man på det andra fordonet, kör man in i det.
• Avslöja inte din "bottom line"; gör du det kommer motparten att tycka att du är oärlig och att han/hon får göra hela förhandlingsjobbet).
• Se till att du är den som lägger första budet (utom ifall du sitter på mer info än motparten):
– motparten kommer att tvingas justera sitt bud så att det närmar sig ditt.
– motparten tvingas tänka mer på sin egen "bottom line" (och därmed "dras in" i det).
• Ditt första bud ska vara just hitom "crazy":
– du vill ju inte att motparten ska acceptera ditt första bud (då kommer du att tro att du lade dig för lågt)
– du vill inte heller att motparten ska resa sig och gå; du vill ha ett MOTBUD.
Stilla havs-beach utmed California 1: Nästan som på Sudersand.

• Hur vet du att ditt första bud är just hitom "crazy"?
– Förbered dig (ta reda på fakta om motparten)
– Motivera ditt bud (ökar motpartens vilja att se saken från din sida) – helst så objektivt det går.
• Never do the dance of joy! Tycker du att du "vunnit" förhandlingen – visa inte det, motparten lär inte glömma det i första taget.

That's all, folks!

*

Trodde ni ja. Men nej, räfst och rättarting mot oärlig och tendentiös journalistik – så här ligger det nämligen till: jag (Olzon) och Susen spelade en pingismatch mot varandra också. Vem som vann? Just det, precis – undertecknad vann med 11-5. Just like that. THAT'S all folks.'

*

...som sagt: yada, yada, yada.