100 grader and counting...

Det är värmebölja här, över 100 grader på sina håll (okej, 40 "riktiga" grader, då). Meteorologerna säger att vi har några "most unpleasant days" framför oss. Vår gov, Arnie S, har gått ut med en allmän uppmaning till alla medborgare att dricka vatten, ta en kall dusch, hänga på varuhus om hemmet saknar air condition och absolut inte förlita sig på fläktar. Hettan är som ett skruvstäd som trycker ner en i asfalten om man försöker sig på att gå eller cykla. Så vi har hyrt bil nu igen.

Softball med charterresan och bruten armbåge. Hur gör han?!

Klockan är 23, vi har just ätit - Olzons mumsiga specialsallad - i pation där det just nu bara är 88 grader. Inte en enda insekt förstörde middagsstunden. Skönt men spooky. Jag förstår inte hur det går till.

För övrigt är det rena rama badkarssyndromet över vår tillvaro nu. Tiden rinner allt snabbare mot det svarta avgrundshål som leder rakt in i verkligheten. Det är dags att göra bokslut och börja packa. Charterresan bbq-ar, minglar och campar något helt frenetiskt nu, som om det vore själva livet som gick mot sitt slut. Själv ska jag på silent retreat på lördag. Jag och min mindfulnessgrupp ska meditera hela dagen. Låter inte det väldigt kaliforniskt? Anders har ätit "roliga" kakor med sina amerikanska kompisar och lyssnat på eonlånga runksolon av gamla Greatful Dead-medlemmar i San Francisco. Det låter också väl kaliforniskt. Så det är väl på tiden att vi kommer hem nu, innan vi flummar ner oss helt.

Fest i byn: en helt vanlig lördag utanför ett av alla dorms.

Jag ska bara få iväg Anders till Austin först. Det är inte så lätt. Inte för att han inte vill, för det vill han ju. Men vi måste hitta på ett sätt att lura avståndet - 280 svenska mil enkel väg - så det går att köra sträckan utan att det blir odrägligt. Det är ju halva grejen, liksom; konceptet, treenigheten, poemet "mannen-bilen-vägen" viftar man inte bort bara så där. Det är snudd på non-negotiable. Och så ska det vara.

Apropå det har Anders nu gått samma förhandlingskurs som jag (se förrförra inlägget). Men medan jag workshoppade ihop ett hyfsat medianvärde på drygt 2200 poäng, krossade Anders sin förhandlingsmotpart - jättekända tv-ankarstjärnan Witty från Shanghai - med 13000 poäng. Han tror att resultatet har inte så lite med grav språkförbistring att skaffa. Det tror inte jag. Anders är så duktig.

Förresten, kolla vad vi håller på med, då: bakar barn!

Här en liten videosnutt från Stanfords årliga powwow. Stanford är bara en av alla anhalter när indianer åker runt Nordamerika för att träffa varandra och dansa. Den som dansar bäst kan vinna pengar. Det här tror jag är en gräsdans. Det finns till exempel ox-, uggle- och buffalodanser också.