Kvalitetsblogg

Märker ni den ökade frekvensen i antalet bloggar de senaste veckorna? Märker ni den ökade standarden och kvaliteten? Jaså inte? Nej, men så tråkigt. I alla fall, så är det faktiskt. Jag och Susen har snackat ihop oss om att försöka nå en bredare och smartare läsekrets, och inte bara losers från Södermalm och Vasastaden.

Överbetyg?

En kopp te i Mountain View.

Vi vill nå Bagarmossen också, och Täby. Vi är inte heller sämre än att vi också kan tänka oss att kommunicera med "kidsen" i Hallunda och Alby; vi snackade faktiskt med en halvkänd filmregissör om detta häromdagen i Mountain View, han var jävligt positiv till vår blogg, och han bara älskade mina fotografier av nördiga cyklister i Kalifornien, och ändå hade han inte sett dem.

Ja, livet är spännande och hektiskt just nu. Jag är för övrigt färdig med mitt fotoprojekt som gav mig betygen A; A-, vilket rimligen måste betraktas som överbetyg, men jag är icke desto mindre väldigt nöjd med de flesta av bilderna (10 st, framkallade, kopierade och monterade av mr freshman Olzon). Professor Bob Dawson tyckte att jag hade lyckats fånga något som man bara kan se om man kommer utifrån: "Cross culture project" som han uttryckte saken. "Yeah" sa jag. Så nu kan jag lägga till fotograf i mitt CV. Det känns bra. Att bara vara gymnasielärare/trafikreporter/taxichaufför kändes så futtigt på något vis. I och med slutförandet av fotoprojektet har jag gjort mig förtjänt av ett legitimt påsklov där jag ska vila från de hårda studierna på Stanford med att läsa Richard Ford och lyssna på min nya musikfavorit Teddy Thompson (son till Linda och Richard). Hur jag upptäckte honom? Fråga Jesper Högström på Expressen.

Richard Ford är bäst.

Susens påsklov har emellertid inte börjat ännu – hon har stor sluttenta i kinesiska i morgon (tisdag) samtidigt som hon (samma dag) skall lämna in sin reviserade shorta story... Frkn Schultz har med andra ord mycket att stå i, men likafullt, här kommer hon med en välbalanserad och genomtänkt rapport från livet på andra sidan:

*

Påsk och påsk – jag tycker St Patrick verkar göra mer väsen av sig än denna viktiga kristna högtid. Men varken Jesus eller Patte klår March Madness som är nåt slags basketturnering och alla förväntas fylla i så kallade "brackets" (jag som gammal grafikchef och därmed tvingad att intressera mig för sport borde veta vad det heter på svenska, men kolla bilden så fattar du vad jag menar) där man ska tippa hela turneringen ända fram till final. De amerikanska Knightfellowsarna är helt till sig i trasan och vill tvångsansluta oss allihopa; förmå oss att fylla i brackets och satsa pengar. Över huvud taget verkar det vara något slags organisationsvirus på gång just nu. Flera personer har drabbats av skov; förutom de människor som håller på och flåsar om basketen, har en annan av fellowsarna gjort ett schema över vem som ska serva Violet vilken

Fattar ni?

dag; Violet är vår favvo-fellow som tyvärr måste opereras under lovet och under konvalescensen har den här andra människan bestämt att Violet ska ha middag varje dag och att vi alla ska engagera oss i det. Sedan är det visst några som ska adoptera ett barn och då ska det förstås ordnas baby shower. Tre böcker var är beordrade enligt den fellow som som grejat schemat över vilka gåvor det väntande paret ska ha. Så där håller de på – hela tiden.

I fredags fyllde Anders och jag ett år som par. Det är inte klokt, vad tiden går – samtidigt som den inte går särskilt fort alls. Är det verkligen inte längre sedan? Nej, det är det inte. Jag firade (och Anders torkade ihop av uttråkning genom att behöva vänta på mig) med ett besök på salong och fick alla 20 naglar alldeles rosamålade och håret klippt i en vietnameisk variant av "sexy"; en sådan där hairdo som passar bra ihop med polyesterpolokrage som det ska dingla ett hängsmycke över kanten på.
Sedan gick vi på bio och såg Juno som tydligen fått Oscar(s)? Anders tyckte att den var lite småbra, själv fick jag en fadd smak i munnen av den söta, rappkäftade tonåringen som blir gravid, bestämmer sig för att föda och adoptera bort. Sagt och gjort, och så fortsätter livet som förut. Här i Amerika har det just snålats in på subventioner av preventivmedel. Med det i åtanke var det alltså svårt att inte bli lite konspiratorisk av att se filmen. Den kristna högern är ju kanske inte riktigt lika mäktig just här där vi befinner oss, men fullt märkbar ändå. För några månader sedan upplät Stanford en jättegräsmatta åt pro-lifare som pepprade den med små vita kors som skulle symbolisera aborterade foster. Smaklöst? Jomenvisst.

Men apropå bio, så är gamla filmer poppis här i Stanford. På självaste Stanford Theater i downtown Palo Alto har det varit Hitchcock-festival sedan i höstas – och åtminstone när vi bestämde oss för att se Vertigo i lördags, så var kön till kassan lång. Men det kanske inte bara är filmerna som lockar, utan den pampiga biografen i sig själv samt den Mighty Wurlitzer som tillsammans med en riktig organist åker upp och ned genom scengolvet före och efter föreställningen. Det var en festlig upplevelse, med musik som fick mig att tänka på spolade skridskobanor, cirkus och amerikansk hockey.