Påsk, porschar och poeter

Det är påskafton i Palo Alto och ingen bryr sig. Igår var det Good Friday, och ingen brydde sig då heller, det var som vilken fredagskväll som helst – något vi appostroferade med att gå på värdsliga Stanford Theater, vilket vi som bekant brukar göra på helgerna. Hitchcock's "North by Northwest" med Cary Grant och Eve Marie Saint visades. Gastkramning i Technicolor och Panavision och Wurlitzerorgel och pop corn och hela Palo Altos Jet Set på plats. Nästan. Fullt var det i alla fall.

Kate Macahan 1959.

I dag skall vi gå på fin restaurang och äta fin påskpasta. I morgon skall vi bjuda konvalescenta Violet på köttbullar med potatismos (som vi skall inköpa på IKEA).
I övermorgon skall vi försöka lämna Palo Alto för en eller två dagar; vi har ännu inte bestämt vart eller hur vi skall åka: tåg eller bil? Spara eller slösa? Det är frågan för måndagen. Frågan för denna kväll är öppen: är vår nya layout en flip eller flop? Är vi ungdomliga eller är vi ungdomliga? Har vi rätt ton? Har vi rätt färg? Vi är väldigt angelägna om att ni ger bra och vettig feedback (inte sån där negg som Jocke S kom med!), vi är också lyhörda och nyfikna och gör vad som helst för att läsaren inte skall överge oss. Vi jobbar mot kunden och för kunden och vi tror att ni vet bäst vad vi gör bäst.

Förresten kom vi på ett kul namn på vårt soccer team in spe här i Stanford idag: 'Guys'. Kul va?
(Till Jesper: Stanford Stadion anno 1994 är jämnad med marken; den nya stadion blev klar 2006 och tar bara in 50 000 åskådare och har ingenting med Ravelli att göra, tyvärr.)
Men kanske allt arbete med vår nya blogg ändå är förgängligt, för igår kunde man läsa i SF Chronicle att en ny jordbävning a la 1906 i stort sett är "inevitable" i Bay Area – det handlar inte om om, utan om när. Susen bävar.

Ravelli skulle inte känna igen sig.

Själv funderar jag på att köpa nya jeans och åka till Santa Barbara. Men hur? Och varför? Och med vilka pengar?

*

Skärtorsdagen firade vi i Muir woods; Anders hade ju redan – till skillnad mot mig – haft närkontakt med de väldiga Redwoodträden. Nu är jag av med den oskulden och har lärt mig att träden fått sitt namn av att de faktiskt är röda, att det i sin tur beror på att de innehåller tannin som skyddar mot angrepp från svamp och insekter och dessutom gör träden nästan helt motståndskraftiga mot eld. Vissa träd är urholkade och svartbrända nedtill, från bränder för länge sedan. Men det är som att det inte bekommer träden över huvud taget; de bara fortsätter växa.

Inte oskuld längre.

Ja, sedan hängde vi lite på en beach och fick syn på vad vi tror var en rödlo ("bobcat"). Den bara satt där på en plätt med högt gräs och trots att fler än vi fått syn på den, bland annat några upphetsat tjattrande barn, gjorde den inga större ansträngningar att försöka komma därifrån.

På hemvägen åt vi middag i Sausalito. Det är ett litet ställe på andra sidan Golden Gate från San Francisco räknat. Och fast det är så litet räknade vi till sju porschar på den korta stund vi var där. På väg till vår egen bil – en Honda Civic från 1989 med galonsäten – fick vi för oss att gå förbi Caffe Trieste, där Anders så förtjänstfullt genomförde sitt fotouppdrag om cyklister (se föregående blogg). Och vad fick vi oss till livs där, förutom espresso? Jo, en massa hippies och avdammade beatniks som körde spoken word med live musik. Det var varierat utbud men överlag intressant, vad vi kunde bedöma. En av poeterna var en flumtant som inte nog kunde inte nog poängtera hur speciellt hon tyckte det var att det denna dag också var vårdagjämning, vilket också var temat i de tre dikter hon deklamerade. Men också haschet hyllades och i ytterligare en dikt ordvitsade hon om "biosexualitet", dvs att vilja göra "det" med floran.
Only in Sausalito!

På långfredagen stack jag till Chidebere Onuegbu som på jobbar på Law School och är notarius publicus. Jag fick hålla upp min högra hand och säga efter henne: "I hereby swear that the contents of this document is the truth, the whole truth and nothing but the truth." Det gällde förstås Anders visum. Jag måste också fylla i en massa papper. Men nu är vi nästan klara med det. Hittills har allt processande kostat nästan lika mycket som en tur- och returbiljett till Sverige, vilket vi nu inser hade varit ett mycket enklare och säkrare alternativ (fast med jetlag, dåråförstås) för att få visumet förlängt. Men nu är det som det är och det är bara att hålla tummarna. Eller inte, som min syster Pysse Schultz skulle säga.

Söt tycker Susen.