Vredens druvor

En sak som är konstig med att vara länge här i USA är att vi i stället för att bli alltmer nyanserade i förhållande till vår nya miljö, blir allt mer svartvitt fördomsfulla. Till exempel tycker vi nu att vi börjar få klart för oss att om man ska bli lyssnad på här i Amerika ska man vara vit, kristen och tjock samt föredra stentvättade jeans med hög midja. Med den teasern tänkte jag lämna det ämnet, för att låta min favoritomvärldsanalytiker – ja, ni vet vem – återkomma i ärendet längre ned i detta inlägg. Han är så arg!

En helt vanlig måndag på Santa Barbaras
motsvarighet till Drottninggatan.

Jag tänkte i stället berätta att vi åkte till Santa Barbara, trots allt; buss dit – vilket var precis så tråkigt som det brukar vara – och tåg tillbaka. Amtraks Coast Starlight går ända från Seattle i norr till Los Angeles i söder. Tåget är lyxigt med gott om benutrymme och breda, avancerade Baden-Baden-liknande konstruktioner till säten. Det finns en "observationsvagn" som känns som om den bara består av fönster. Där kan man sitta och betuttas av havsutsikten och alla dalar och gröna kullar. Upplevelsen var värd de dyra biljettpengarna. Amerikanska tåg har förresten jättefina tågtutor som de gärna och ofta honkar i (se och hör video nedan!). Det tycker jag är bra. Men konduktörerna har det slitigt. På tågbiljetten står bara att man har en plats reserverad, men inte vilken.

En helt vanlig tisdag längs boulevarden utmed havet: palmtrimning.

Det är konduktörernas uppgift att sprida ut folk, hålla reda på var de hoppade på samt var de ska av. Och de kan be redan placerade resenärer att flytta på sig för att det just klivit ombord någon annan som de anser behöver platsen bättre. Det slapp vi uppleva. Men Anders är arg ändå. Som sagt, mer om det sen.


Santa Barbara, ja. Även kallad USA:s riviera – med all rätt. Så liten, så fin – och så varm! Till och med uteliggarna såg bruna, fräscha, och lugna ut. Bussen och tåget stannar mitt i stan, vi kunde gå till hotellet som låg runt hörnet från havet. I havet kunde man bada, vilket vi inte varit bortskämda med; antingen har vattnet varit för smutsigt eller för kallt. Fast jag badade ändå inte men låg på stranden – och brände mig. Igen. Andra dagen åt vi frukost på anrika "Sambos" – den först etablerade och numera enda kvarvarande dinern i en kedja som när det begav sig hade över 1200 restauranger över nästan hela USA. Namnet är en sammanslagning av namnen på de två gubbar som startade kedjan 1957, men ordet är också en nedsättande rasbeteckning på afro-amerikaner. Först gick det bra, kedjan associerades med "Lilla svarta Sambo", om en pojke som lurar fyra tigrar och sedan äter 169 pannkakor, en riktigt hit bland barn för 40–50 år sedan, inklusive Anders Olzon. Men sedan började folk protestera och trots desperata försök till namnbyten – eller kanske just därför – konkade den ena efter den andra dinern. Nu finns bara Sambos i Santa Barbara kvar. Så kan det gå.

Tillbaka i Stanford: de sista intygen från Sverige till Anders visum-ansökan har kommit och vi har nu skickat iväg alltihop till byråkratins svartaste hål: Homeland Security. Med hänsyn till vad vi hittills erfarit har ingen av oss särskilt höga förhoppningar om att förlängningen kommer att beviljas. Men vi har ju tagit Fan i båten och då blir det som bekant till att ro av bara helvete.

*

Ro? Vad menar hon? Jag tänker inte ro! Jag hatar att ro! Ja, jag erkänner. Jag är arg och vill döda med handeldsvapen. Ni kanske undrar varför? Var skall jag börja? Hur skall jag börja? Cykeln? Kobaben? Eller de stentvättade jeansen? Eller kanske King City? Ja, det mesta är upp åt väggarna för närvarande - fast jag har köpt en snygg T-shirt på nätet och skall spela tennis med Rick Young i morgon. Det började på tåget. En incident av amerikanskt slag: I Salinas stiger två uniformerade poliser på tåget för att ställa saker och ting till rätta. "Skulle de äntligen säga till barnen att vara tysta och inte springa i gångarna?", tänkte jag mitt fån. Men icke. Det var större saker på gång. En stillsam man i fyrtiofemårsåldern (det kunde ha varit undertecknad) har visat säga vara full på tåget av medhavd sprit. Till yttermera visso har han ett flertal gånger snytit sig i

Kirk Douglas har sommarstuga i Santa Barbara.

handen och torkat av sig på en fet prepubertal kaukasisk äckelunge som varit lekledare för de 100 barnen som sprungit fram och tillbaka och skrikit på tåget; naturligtvis är det den fete och prepubertales pappa som anmält incidenten till konduktören. Han är klädd så som det anstår en

hedervärd medborgare i USA: svart T-shirt med tryck, instoppad i ett par stentvättade jeans med hög midja. Han är i fyrtiofemårsåldern med begynnande flint (det kunde inte ha varit jag). Blicken är ängslig och rädd. Han har ett ansträngt leende på läpparna och han svettas ymnigt. Han är inte lika fet som sin son, men i huvudet är det trångt och kolestorolstint; man ser hur han brottas med sitt samvete och rädsla. "Har jag gjort rätt?" "Jag har väl gjort rätt?" "Det var väl rätt att kasta ut en man på perrongen för att han var full?" "He was obnoxious!" "That's where I draw the line" Som han sa till mig ett flertal gånger när jag frågade honom varför poliserna slängde av mannen från tåget. Och mannen, med två små väskor fulla med medhavd sprit, protesterar inte ens när poliserna kommer. Han vet ju att man inte ostraffat är full på amerikanska tåg.

Det är ett konstigt land USA – frihet råder för alla och envar – men om man missbrukar den genom att gå över någon annans gräns, då ligger man illa till. Polisen är alltid villig att ställa upp för den kristne kaukasiske medborgare som känt sig ofredad. "My son's leg" – han kan ju ha varit pedofil, eller åtminstone homosexuell. Hur som helst, pederasten blev avkastad i Salinas och resenärerna hade något att prata om ända fram till Sacramento. Men jag och Susen gick av i San José, där vi bytte från Amtrak till Caltrain till Palo Alto för att därifrån cykla hem till Lathrop. Trodde vi. Men icke. Någon jävla idiot (ras obestämd) hade gått över min gräns och snott min cykel, som jag hade låst med mitt lås. För djävligt. Komplicerat. Uppfuckat och "Foucault-it". Jag skrek inte ens. Protesterade inte. Tog mitt straff och följde med Susen till närmaste Kobab-bar. Där försökte jag kommunicera med den lille mannen bakom disken, men han pratade inte engelska. Jag skrek okontrollerat, plötsligt, skämdes lika fort, men fick likväl inte vad jag ville ha. Orkade inte tjafsa (det gick inte att tjafsa, han förstod inte), utan satte mig ner och lät udda vara jämt. Och jag tänkte: var är min tomma portfölj? Var är min kortärmade skjorta? Vad har hänt med detta land? Varför älskar jag det inte längre?

Glad igen.


Men sen, när jag kom hem: en liten fin present från en anrik amerikansk traktorfirma hade hittat ända hem till 816 Lathrop drive. Och jag blev lite lugnare och lite gladare. Och i morgon skall jag och min tjej gå och lyssna på en livs levande Teddy Thompson i San Francisco. Allt är inte skit i USA.

Tut, tut, TUUUUT säger tåget.