Materiell existensialism

Hi guys! I'm back (broke mountain). Färdig med litterär workshop (succé by the way, alla grät och professorn tyckte att det var det bästa han läst någonsin, nästan) – men inte färdig med shopping, inte på långa vägar. Häromdagen köpte jag en Ipod 80 GB för en struntsumma – vågar inte ens nämna den, men om jag säger så här: bra mycket billigare än hemma i fucking Sweden. Jag har köpt en ny keps också, den gamla försvann ju så försmädligt här om veckan efter den krävande språkmanglingen med J Habermas.

Och i natt jag drömde något jag aldrig drömt förut. Jag drömde att jag och Horace Engdahl hade en workshop ihop. Vi höll till i Näsby Park och var helt jämställda och Horace Engdahl var kusligt lik Professor Kealey på Stanford University – hur som helst, det ena gav det andra och plötsligt

Skitschysst ljud.

var jag utanför Sheraton Hotel på Tegelbacken och diskuterade Horace's dåliga omdöme med Gunnel Wallqvist (det kan ha varit Kerstin Ekman också) – hon höll helt med mig om mina anmärkningar kring Horace och Anders Olssons affärer kring antologin om Hermeneutik som kom ut på 80-talet. (Allt går igen – Habermas var givetvis en av huvudförfattarna i den antologin.) Sedan träffade jag en vänlig och välkänd poet (Gunnar Greidholmer?) som verkligen tyckte att vi borde ta en öl någon gång.
Därefter åkte jag och hela parnassen buss från Täby och när jag sitter där med gräddan av svenskt kulturliv (och det känns helt naturligt, I promise!) bryter en fantastisk gospel ut bland de övriga passagerarna på bussen. Och det är så vackert och så häftigt att jag är tvungen att kommentera det, men min kommentar: "svensktoppsbuss med religiöst inslag" gillas inte av Horace och de andra – alltför blek och inte helt adekvat, och man tillrättar mig med något mycket bättre, på min egen planhalva. Så fräckt! Men så brukar det ju vara med drömmar, även amerikanska,

Hermeneutik.

att de liksom har baksidor och inte går att lita på hela vägen. Det skiter sig alltid på slutet, så även denna gång, även fast jag var upplyft i en gaffeltruck i slutet av drömmen – jag lovar och svär, så var det. Men nog med pappa Freud nu.

Över till realiteter: om några dagar åker jag och Susen till Las Vegas – ja, jag vet att jag tjatar, men jag har längtat till Vegas (som man säger här) så länge nu, att det är väldigt stort att få åka dit. Vi ska bara få ihop logistiken först, för det är många viljor och svåra val att försöka jämka ihop när den internationella delen av Charterresan skall iväg och åka. Ezeequiel till exempel, han måste alltid tänka på sin pronounciation och intonation och det tar sin tid. Men det fixar sig nog – plugget tar ju lov nu! Och vi med. I alla fall jag.

Ytterligare en sak: Steve, min tennispartner, har skaffat skitjuste Hålle och han har förresten precis varit i Vegas (ja, allt hänger ihop i mina texter) och menar att det bara finns två möjliga mentala lägen där: extremely drunk or High as hell. Or both... Så att öh, ja ni fattar. Happy Holiday inn!

*

Det här blir ju svårt att toppa. Även om jag vill tillägga att jag misstänker att ytterligare en källa till Anders dröm kan ha varit att vi såg "Spinal Tap" på kabelburken för någon kväll sedan. Samt att jag tänker vara var som helst utom på 816 Lathrop Drive den dag det vankas så kallad "Hålle".

Annars är det mycket planering på gång, som sagt. Något som jag hatar och som även min significant other förhåller sig ganska ljummen till. Men på något sätt ska vi väl få till det. Med Vegas, alltså. Och efter mycket vånda har vi nu hyrt en julbil också; vi ska roada även då, är det tänkt, och på Boxing Day är det storfrämmande på ingång. Mamma, syrran och mina nephews har nämligen gjort det: bokat resa!

Julbilen: Ford Freestar minivan: 7 psgr! 23 mpg! Outrouligt.


Senaste nytt på amerikaniseringsfronten: vi tar nästan aldrig av oss skorna nu för tiden.