Viva Las Vegas! Grand Canyon! Apple Jack's!

Så har vi alltså varit i Las Vegas. Man, what a place! Elvis hade rätt. Som vanligt. Vi kom dit sent på natten 11 p.m, med flight 468 från SFO. Neonljusen var givetvis på och pyramider, eiffeltorn, skyskrapor och enarmade banditer hälsade oss hjärtligt välkomna. I Las Vegas ligger flygplatsen endast någon kilometer utanför citykärnan

Venedig – visst är det vackert?!

Happy go lucky (= $65!)

(Vad tjafsar man om i Bromma egentligen?), så resan med hyrbilen – en Chevrolet Malibu såklart – till vårt hotell Circus Circus som ligger på ena änden av "The Strip", blev ganska kort och fullständigt omtumlande. Nu vet jag vad neon är. Och hela världen samlad på en enda sketen gata i Nevadas öken: Venedig, Paris, Sahara, Egypten, New York – och olika tidsåldrar samlas kring en enda sak: "the slot machine" and its friends: "Black Jack" "Mr Roulette" and and all that other "Craps". Överallt: SPELA!!!!!!!!! Men också: UPPLEV!!!!!!!! Och vi upplevde. Och vi spelade. Vi hade så förbannat roligt, Denis, Joana, Violet, Susen och undertecknad (Ezequiel fick förhinder i sista stund, tyvärr). Och vi var inte ens fulla eller höga. Mycket märkligt ställe, Las Vegas.

Vårt hotell, Circus Circus, hör till de sjabbigare – men det hindrar inte stället från att ha spelandet igång 24 timmar om dygnet. Här regerar "the slot machines" – de fattigas och fulas hjälpande hand och tröst. Circus Circus är som en delirisk mardröm om en alldeles för stor ålandsbåt från 70-talet. Allt gungar, allt är i lila och billiga försök till cirkusinteriör och det luktar

Spel här, spel där – spel everywhere! Även i baren.

skuld och skam och vart i helvete tog mina pengar vägen?
Rummen var det dock inget fel på och med tanke på att hela Las Vegas paketet gick på $150 per person för fyra dagar vore det fel att ha synpunkter på hotellinredning och

"Honey, those ain't 24-7, you know." Öm moder försöker
trösta sitt barn, besviket över att det inte är mer action i de två
av hotell MGM's 29 lejon som för närvarande är on duty.

bristande charm hos de övriga hotellgästerna (och jag har ju lovat Remi att inte negga något mera). Hotellet var sålunda alldeles förträffligt och det låg ju på "The Strip" – pulsådern och det som hela Las Vegas handlar om. Ingenting är äkta – allting är äkta. Beroende på hur man ser det, och vilket humör man är på. David Copperfield och Hans Klok (tysk Joe Labero look-alike) kämpar om folkets gunst. Så även Beatles, Elvis, Elton John och Monty Python. Celine Dion naturligtvis och hundratalet andra äkta eller oäkta artister. Vulkaner, tigrar, gondoler, regnskogar och pirater. En röra, en fruktansvärd röra. Och ingenting är beständigt. När ett hotell har tjänat ut (som Circus Circus snart har gjort) då rivs det och jämnas med marken och glöms bort. Renovering är inte att tänka på i Las Vegas. Och inte historia heller. Men vad ska man med historia till när nutiden finns.

*

Tänk dig Kolmårdens familjehotell (fast med nannyjour dygnet runt för hardcore spemissbrukande föräldrar) upphöjt i 10 000 Finlandsfärjor inklusive ta 2 betala för 1-buffet: där har du Las Vegas. Och kasinona – som suger in dig för att sedan med speglar som förrvirrar, snirkliga gångar och pyttesmå exit-skyltar hålla dig kvar – larmar, plingar, ringer och rasslar på ett sätt som får mig att minnas 9/11: varje gång det kom en flashnyhet ringde alla hundratals datorer i Svenska Dagbladets öppna redaktionslandskap och eftersom flashnyheterna den dagen oavbrutet strömmade in bildades en decibelgegga med fantomljud som inte klingade av förrän efter flera veckor.

Men nu var vi alltså inte på SvD utan i Las Vegas, the city that kills you softly: saken är ju den att man vinner när man spelar, vi gjorde det allihop – Anders så mycket som 65 dollar. I längden ger man förstås mer än vad man tar, men det sker som sagt på ett diaboliskt mjukt sätt, så att man ska känna sig som en vinnare. Nya generationens cigarrflickor; cruisande cocktailservitriser i kortkort, bjuder dig allt som oftast på drickat – bara för att du ska känna dig "lucky" och utvald. Och det gjorde vi förstås, kände oss tursamma. Särskilt Violet och Dennis som matade de epileptiskt blinkande och ringande maskinerna så vi nästan – fast bara nästan – fick slita dem väck därifrån.

Om jag vill tillbaka igen? Men det är väl givet!? Hur kan man inte älska Vegas? Fast det kanske beror på att vi interfolierade upplevelsen med dess totala motsats, "Earth´s greatest geological showcase": Grand Canyon. Det var en bilresa på sex timmar genom Nevadas öken och Arizonas halvdito, förbi platser med namn som "Chloride", "Ash Fork" och "Bullhead City" och med stopp på en äkta saloon och en och annan gisten vägbutik med magra, hårdpermanentade och tandlösa expediter, etsade av (bland annat, får man förmoda) öknens sol och vassa vind.

Det har sagts förr, så jag skriver bara under: det går inte att göra Grand Canyon rättvisa, det måste upplevas. Jag vill minnas att vi tjöt samfällt vid vår first encounter. Man kan liksom inte göra annat.
Tisdag morgon: "Breakfast? You mean
alcohol breakfast or just breakfast?"

Det är... ja, fantastiskt. De kusligt symmetriska klippformationerna ser ut som tempel eller städer av sten men är ett dramatiskt exempel på hur droppen urholkar stenen. Det är vattnets nötande genom årmiljonerna som skapat

Williams, Arizona.

Grand Canyon. Och Vi gick utmed dess södra kant som ligger på en medelhöjd av 2 134 meter. Det kändes i lungorna och det var kallt, trots tumvantar och täckjacka.

Hade vi haft mer tid hade jag gärna hajkat mig ända ner. Och hade vi haft mer pengar hade vi kunnat hyra en helikopter. Men det får bli en annan gång. Nu stannade vi bara en halv dag, sedan var det Vegas som gällde igen – och hemfärd till Palo Alto och den redan omnämnda Thanksgiving-middagen som emellertid inte bjöd på den dramatik vi bespetsat oss på. Ruth och Helen flög inte på varandra och det var inte så mycket annat som hände heller. Vi åt i ett julkortsvackert rum med öppen brasa och med tjusiga ljusstakar på bordet. Kalkonen var Belgian Blue-size, hade

Ja, inte var det Las Vegas förtjänst
att pengarna räckte ända till Grand Canyon.

ugnsstekts sedan ottan och serverades med en generös mängd ljuvliga tilltugg. Men jäklar anåda vad det gick undan; maten skyfflades in till bakgrundsmusik på hög volym så att försöken till

Violet Gonda – för en gångs skull
bragd urfattningen. I övrigt gav
hon Anders vad han tålde.

konversation var lite svåra att få till. Sedan dukades det av i en hast – och så var det slut.

Ja. Så kanske man också kan göra. Det kanske till och med är rätt, med risk för att stämplas som värderelativist av Olzon. Behållningen för mig var i alla fall att Shanghai-Wittys dotter kom fram och pratade med mig på kinesiska – och att jag kunde svara!

*

Middagen blev som sagt en ganska blek tillställning – men vad som helst hade nog varit det efter Las Vegas-trippen. Dagen efter (idag alltså) åkte jag och Susen till Half Moon Bay i Denis och Joanas skruttiga Honda från 1989 som vi fått låna i några dagar. Ännu en toppdag i Kalifornien! Solen sken och havet var vilt och vackert. Vägen dit gick över bergen och det var så larvigt vackert och häftigt: serpentinvägar och höga träd och plötsligt ett litet hus och en liten ranch, och varje pickuptruck vi mötte hade en julgran på flaket. "Strange" tyckte vi, tills vi förstod att dagen efter Thanksgiving är stora julgransköpardagen och Half Moon Bay är den givna platsen för detta inköp. Långa köer bildades därför, men det gjorde inte oss något, ty numera är vi så easygoing att ingenting kan rubba oss i vår harmoni. Nåja, efter att vi bråkat lite grand om var vi skulle äta och var vi skulle
Det här är INTE Las Vegas...

parkera bilen så åt vi varsin sallad och sedan såg vi på solnedgången och sedan åkte vi hem.

I mörkret, över bergen. Susen körde. Och plötsligt: en uppenbarelse mitt i skogen. "Apple Jack's" – "Live Music and Dancing". Jag säger åt Susen att stanna, och hon gör det. Vi går in och det är som i en dröm – eller åtminstone som i en dokumentärfilm

...och inte det här heller. För det här är Pat.
Han vill inte vara med på bild.

om Kentucky eller Tennessee. Så Honky Tonk att bara hälften vore nog för mig. Biljardbord, jukebox, bardisk, scen och reklam för diverse amerikanska delikatesser och drycker. Och en lokalbefolkning som jag och Susen omedelbart blev goda vänner med. Amerikanerna ÄR friendly! Men varför inte låta krönikören Susen Schultz få avsluta denna dag med en deskription av denna lokalbefolkning, samt kanske också något annat.

*

Olzon. Man kan ju tro att han är chef eller nåt; snacka om fintig delegering! Men ålrajt, då. Den kalifornska novembernatten är sammetssvart, vägarna 15 mph-kringelikrokiga och så plötsligt, ett litet hus vid vägkanten som glimrar i neon. Vi går in, fastän det svajiga klientelet i jeans, läder och cowboyhattar vid entréen betraktar oss tyst när vi öppnar dörren; ska vi åka på storstryk, är det nåt slags variant på Den sista färden vi har hamnat i, eller Hedemora, eller vad? Näe. Rätt omgående uppvaktas vi av Nancy. Hon ser ut som jag vill göra om 20 år: lite rund med grått tjockt långt hår: sprudlande, småtjusig och lite halvpackad. Nancy har haft fyra missfall och fått fyra barn, det första när hon var 15. Nu är hon nyss fyllda 57. Hon frågar oss om vi har barn. Nej, inte än. "Do you want children?". "Well, yes!" "Susanna, YOU CAN DO IT - yes you can! Just do it!"

Sedan går jukeboxen igång med en Randy Travis-låt. Det är Nancys kille Dan som valt. Han är jeanskille med cowboyboots och -hatt. Och nu dansar Nancy och Dan tryckare. De ser lyckliga ut. Anders ser också lycklig ut. Jättelycklig. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med oss själva. Då får vi syn på Pat. Han är smal och lång som en flaggstång, har lång grå fläta, pilotglasögon, tre masters i engeneering, en före detta flickvän som är mikrobiolog och 28 år, hus på Nya Zeeland samt rejält med skit under naglarna. Pat är från Quebec och har åkt mc "for a living" över hela världen i hela sitt liv. Vilket hans favvomärke är? Well Husqvarna är quite okay, fast han föredrar Moto Guzzi. Nu för tiden trimmar han hojar åt proffsåkare och vill du veta mer så är han anträffbar på Apple Jacks´s – everyday. Var alltihopa sant? Who cares?! Amerika är fantastiskt – och människorna är supernajsa. DET är sant.


Och nu: filmtajm!