Mörker över Kalifornien

I dag kollade jag mig i spegeln: vad nu? Är jag skitig? Har jag högt blodtryck? Nej men... jag är ju solbränd! Ja, jag vet att vi håller på tjatar om att solen bara skiner och att det är så himla varmt (ibland), men ändå är det som om det inte gått in i skallen vad det betyder. Särskilt inte som det är november. Man ska inte vara brun i november. Eller hur?

Fast en sak har vi gemensamt: mörkret. Man bara blinkar så är det som om någon kastat en tjock filt över dagen. Många gator här i Silicon Valley har ingen belysning alls. Det är så mörkt så man blir bländad av cykelbelysningen som liksom studsar mot den kompakta natten. Som om man vore mitt på vischan och inte i världens hi-tech-HQ.

En sådan kväll cyklade vi tysta och tankfulla hem ifrån Knight-chiefen Jim´s villa. Det var måndag, och måndagar betyder backstory, antingen hemma hos Jim eller hemma hos Knight-vice-chiefen Dawn. Alla fellows, spouses and parterns samlas för att lyssna när en av oss, enligt uppgjort schema, berättar om sig och sin karriär. Den här gången var det Violets tur – stora, lilla, söta, modiga Violet från Zimbabwe där hon inte varit på sju år eftersom Mugabe portat henne. I stället jobbar hon i London för SW Radio Africa som försöker våglängdsbeama och internetstreama in sig i hemlandet, vilket blir allt svårare eftersom Mugabe shoppat signalblockeringsutrustning från Kina som han har allt tätare kontakter med; resten av världen utanför Afrika har ju infört sanktioner.

Det var, kort sagt, helt förfärligt att höra om hur illa det är i det egentligen rika landet Zimbabwe: halva landets befolkning har flytt, tusentals dör av svält eller hiv/aids-relaterade sjukdomar, polisen torterar och slår ihjäl folk urskillningslöst – barn som vuxna. Det finns inget vatten, ingen elektricitet...

Vi fick lyssna till intervjuer med företrädare för makten och eliten i Zimbabwe som Violet gjort. Och dessa människor är... bindgalna. Jag kan inte ens återge vad vi fick höra. De vrålade och

Mugabe: också solbränd. I hela hjärnan?

hotade alla runtomkring sig med stämningar på två miljarder dollar, innan Violet knappt hunnit presentera sig. (En "expert" som bjudits in till programmet förklarade utfallen med att många i Mugabes kabinett själva har aids och att den sjukdomen i vissa skeden kan angripa psyket också. Det har jag aldrig hört förr, har du?)

Hur som helst, det är som en absurd fars, man tänker: det här kan inte vara på riktigt. Ändå är det så. Och på något skamligt vis blev jag lite avundsjuk också; tänk om journalistiken alltid var så här "lätt". För det mesta är ju verkligheten som man ska skildra nedkladdad med en massa "å ena sidan, och å andra sidan"; en massa besvärliga nyanser, liksom. Här är det ju ingen tvekan om vem och vilka som är the bad guys.

Men naturligtvis är det inte lätt. Och det var som om Violet plötsligt insåg vad hon är med om, även om hon sitter tryggt i London när hon arbetar. Alla människor som ringer in till programmet, som bevittnat mardrömslika brutaliteter, som bryter ihop medan de berättar, till exempel om operation "drive out the dirt" – en etnisk rensning där en polisbil med flit körde över två små barn. Allt detta kom över Violet, tror jag. För hon började gråta själv. Och hon grät och hon grät. Och vi satt där vi satt. Stumma. Det fanns liksom ingenting att säga.

Räkmackan Stanford. Vår vardag här är fniss och nojs. Det är lätt att glömma, då, att anledningen till att många av oss är här, är en hård vardag. Ja, inte för mig då; jag har ju bara haft tur.

*

Ja, till skillnad från en annan, som har fått slita hela livet. Och så fortsätter det här i Kalifornien. Jag måste blogga och skriva short stories och diska och laga mat och köpa nya

Häcken full.

kläder och läsa mina klasskamraters egendomliga, men oftast välskrivna, short stories och kommentera dem, dels i skrift, dels i tal. Fan, jag har häcken full! Men som tur är skiner solen och den är jättevarm, fast det är november.

På thanksgiving lovet kommer inte vår kompis Jocke S; han hade några jävligt viktiga grejer att göra tydligen, men han lovar att komma i januari istället. Och ja, vi får väl se hur vädret är då? Kanske är det fortfarande sommar?

Viva Las Vegas.

Eller så är det inte det. Som Habermas skulle ha sagt. Eller om det var Torbjörn Tännsjö.

Men som tur är har vi andra kompisar! Vi ska åka till Las Vegas med Violet, Gabor, Denis, Joana och Ezequiel. Ha, ha, där fick ni!