Brinner det?

Som vanligt, när man är i händelsernas centrum, är man den som vet minst. Det brinner visst här i Kalifornien. En halv miljon människor är på flykt, Gov Schwarzenegger kallar omständigheterna, lite så där yrkesskadat, för "a perfect storm for a fire" och president Bush har katastrofförklarat området – som emellertid ligger minst 50 svenska mil härifrån. Innan ni i Sverige oroligt hörde av er, hade vi knappt en aaaaning om saken. Här skiner solen från klarblå himmel och det är behagligt varmt med ljumma kvällar. Allt rullar på, välmående och lojt, som vi nu har vant oss vid att livet ska vara.

Allt började så bra i Sonoma, där vi var helgen som gick. Det var vinfakta och provning hos andlöst vackert belägna vinmakeriet Gundlau Bundschu. Vi lärde oss att den fuktiga hinna som rinner nedför glasets insida när man snurrar innehållet, och som indikerar vinets alkoholhalt, kallas för "sheet" på amerikanska och "legs" på australiensiska och att det finns 5 000 vinerier i Kalifornien som det är jättesynd om, särskilt som Kina seglat upp som nummer nio på den globala storproducerarlistan.

Motellet i själva Sonoma var lyxigt, med utomhusjacuzzi och pool samt en vräkig säng.


På väg, via Golden Gate.

Som sagt, allt började bra. Tills Anders muterade till Sideways-Miles, och jag – följdaktligen – till Falcon Crest-Angela. Jag vet inte vad som hände. Baren med hemsk jukebox, kaniner med horn och fadd mandarinvodka lämnade jag vid midnatt. Några timmar senare knackade det på dörren. Den som svajade in genom den när jag öppnade,

Legs and sheets.

lärde jag en gång känna som Herr Olzon... Nåja. Han får berätta mer själv, om han minns. Jag låg i alla fall vaken en stor del av natten. Rapar, stön och smackningar ackompanjerade mitt smidande av katastrofplaner för efterföljande dag: vi hade ju carpoolat med Violet i Denis och Joanas "United Nations"-bil men man kunde ju inte begära att de skulle vänta tills Anders kommit till sans igen. Så vi fick väl hyra rummet en dag till och framåt aftonen – tidigast – försöka lifta till San Francisco för att därifrån ta tåget...


Men, som genom ett under återhämtar sig människan på rekordtid. Tio på morgonen hade han packat och borstat tänderna. Mer destillerad än vinjäst – men ändå. Vi åkte till Jack Londons vildmarker i Glen Ellen, strosade bland skallerormar och giftiga ekar till Londons hybrischateau med 26 rum och nio eldstäder. Bara dagar innan London skulle flytta in 1913, brann stället ner – för att aldrig byggas upp igen.

Susen – helt i onödan?

Sorgligt. Fast jag var lycklig, och är det fortfarande; jag har fått min Olzon tillbaka. Praise the Lord!

Vår mystiske fellow från Ungern har slagit oss med häpnad. Se bara, när Anders trallar Abba:

http://youtube.com/watch?v=MS4c93u8SjM

Sanningen är ett undflyende och svårfångat begrepp – följaktligen även så sanningen om helgen i Sonoma. Vad hände egentligen på Steiner Bar mellan 12 pm till 2 am? Och vad hände före tolvslaget? Blev Olzon verkligen så full? Och i sådana fall, varför? Och förresten, är det verkligen juste att hänga ut en människa på nätet? Bara så där utan vidare? Vad skulle till exempel Bengt-Åke säga? Eller Leif A? Eller E2?
JAG TYCKER ATT VI BÖR SÄTTA NÅGON SLAGS JÄVLA GRÄNS HÄR OCH NU!
Och, nej så full var han faktiskt inte – i alla fall inte hela tiden, och särskilt inte i början när han och Susen satt vid barnbordet och åt glass och drack coca cola.
Men visst, nu när det brinner i södra Kalifornien kan man tydligen hålla på så där och blogga och komma undan med vad som helst. Märkligt!

Jo, okey - jag kanske drack lite Jack Daniels, och lite öl, och provade några olika sorters viner under eftermiddagen, och spelade tennis, och låg i hot tub och sen var det dags för middag och jag och Susen kom för sent, så vi fick sitta vid barnbordet och prata med Jake 12, Hally 13, Lizzy 14 och Adam 10. De åt glass i mängder, höll på med sina telefoner och pratade endast med varandra. Jag och Susen skålade i coca cola och satt och såg längtansfullt på de bord där de vuxna fick sitta och dricka vin.

At least I didn´t dial.

Sedan var det dags för Steiner Bar. Och det kanske blev någon shot för mycket – men som tur var blev jag ledsagad hem av den Cornelisskäggprydde befälseleven M, mot min vilja vill jag minnas, och därför kan jag nu sitta här hemma på 816 Lathrop och försvara mig: HON ÖVERDRIVER!
Fast kanske ändå inte.
Jag är ju konstnär.
Och konstnärer behöver urladdningar då och då. Och lördagskvällen i Sonoma var verkligen en urladdning. Tror jag.

Förresten är jag nästan klar med min short story. Nej, jag ljuger inte, det är dagsens sanning!
Om den är bra?
Ja, det tycker jag!