Jim rules

Jo. Det verkar som om han vet vad han pratar om, Knight-chiefen; snart är det Halloween – och vi är... tja, totalcoola – och det var alltså precis vad Mister Bettinger förutspådde; att vi så här långt gångna skulle ha slutat stissa över meningen med livet, amerikansk byråkrati och what not. Himlen är – även i överförd betydelse – blå: inga moln, no worries. Eller snarare, de worries man med lite möda kan hosta upp har plötsligt blivit hanterbara.

Med det inte sagt att man gått och blivit heladapterad. Anders hade en tennis-date med Steve i dag. Fast han glömde skorna, så då kom de hit till Lathrop bägge två. Steve tycker att vårt plejs är "wow, awesome". Vi gick husesyn och det var ju naturligtvis odiskat och obäddat och allt möjligt annat o-.

Mr Bettinger. Weird. Fast han vet
vad han pratar om. Oftast.

"Sorry, our cleaning lady hasn´t showed up yet", sa jag och tyckte att jag var rolig. Fast det gick ju inte hem alls. För det har man ju så klart på riktigt – en cleaning woman, alltså. Även om man är fattig student. "70 bucks a month, you gotta get one – for real."

Och lite senare, när jag grocery shoppade på Whole Foods, sprang jag in i spouse-Courtney. Hon hade köpt en freak-big pumpa. Jag råkade säga att jag cyklat till affären. "My GOD, poor thing – you GOTTA let me know next time, I´ll drive you! You´ll give me a call, promise?!" "Cross my fingers and hope to die", svarade jag.

Men annars är det som sagt bra. Jag hade en sån skön känsla i fredags; vet inte om jag kan förmedla den men jag ska försöka: klockan var nio på morgonen och jag cyklade frenetiskt (som vanligt), på väg till mitt första prov i kinesiska. Plötsligt kom jag på att jag inte hade bråttom, jag var ute i god tid. Så då saktade jag ned, tog ett djupt andetag av den krispigt, friska luften (det skulle bli mycket varmt senare på dagen) – och såg plötsligt på riktigt, igen, den anslående frodiga lummigheten och alla färger. Visst kan hösten vara vacker i Sverige och jag försöker på intet sätt förringa den, men färgerna och skiftningarna här är... nästan overkliga! Det är så technicolour att det gör ont! Rosa, rött, scharlakan, solgult – och hur många nyanser som helst av grönt, grönt, grönt. Och i fonden reser sig rosablånande berg, beslöjade med det sista av morgondimman. Det är så vackert så man vill gråta eller skrika... eller göra illa sig själv så att man ska fatta att det är

På väg till Kina-provet.

på riktigt. Och jag kände mig så lycklig; här cyklar jag, i Kalifornien, kär och galen och privilegierad – och lite nervös över ett prov som faktiskt inte är avgörande på något sätt; jag kan vara hur kass som helst – det spelar ingen roll!

Jag antar att det var ett spontant utslag av en trendig terapiform som kallas "mindfulness"; här och nu och jag duger som jag är, liksom. Skulle inte förvåna mig om den har sina rötter här i Kalifornien. Och visst är jag patetisk och flummig – men det bjuder jag så gärna på. Usch, vad bra jag har det!

Förresten var jag förstås inte kass på provet, som var "oral": jag knackade på en dörr, blev anmodad att stiga in i vad som visade sig vara något slags garderob. Framför mig stod ett avlångt, fast jättelitet bord. I ena änden satt Zhen laoshi, eldgafflig, med benen Silviatajt ihop och händerna som i en liten knut på bordet. I andra änden skulle jag sitta. Tio minuter hade jag på mig att besvara 38 frågor. En fälla som jag förutsett och trodde mig ha koll på, ramlade jag direkt ned i. Och en fråga förstod jag inte, fast då kunde jag åtminstone be på mandarin att Zhen laoshir skulle upprepa vad hon just sagt.

*

Susen bara babblar på, men det är ju så man får stipendier och priser och lägenheter på Atlasvägen i Nacka. Själv tar jag det soft och håller käften; men hon har jävligt rätt om vad Kalifornien gör med oss. Vi blir sköna och najsa och solen smeker oss chokladaktigt bruna. Det kan inte nog poängteras: det är konstant sommarlov här i Stanford, även om vi fuskar lite med våra klasser och fejk-läxor.
Igår kånkade vi hem på en stor digital videokamera med vilken vi, med hjälp av white balance, shutterspeed och aperture mm, zoom tex, skall skapa en viktig dokumentärfilm om de vidriga omständigheterna för den kaukasiska rasen här i Silicon valley. Vi har ännu inte öppnat caset. I morgon kanske.

Om en månad är det Thanksgiving, då är det meningen att vår kompis Jocke S skall komma hit. Vi ser verkligen fram emot det, och vill här på bloggen verkligen lobba för detta.
Vi är så lyckliga.

Blir vi fler till middagen? E2? Bengt-Åke? Leif A? Alla är välkomna – men särskilt Jocke.!
I morgon är det söndag. Tänk vad tiden går. Tänk vad kul det är att leva i Amerika.