Frostiga vindar över Stanford

Hej! Du har väl inte glömt oss? Vi har inte glömt dig. Fast man kanske kan tro det, det är ju snart spindelvävsvarning över den här sidan. Men nu dammar vi av den; här är senaste nytt från Sankta Babsan, eller åtminstone inte så långt därifrån:

Vi har så mycket att göra. När Anders inte spelar tennis, nöter han heltäckningsmattorna här på 816 Lathrop Drive, i kval över den egenhändigt författade novellen som började så fint – men som också skulle må bra av en mitt samt ett slut – och som han måste bli klar med till sin creative writing-class. Jag föreslog att han skulle lägga ut den här på bloggen, som en interaktiv tävling; bästa förslag på fortsättning får ett (budgetanpassat) pris.

Själv har jag sugits in i ett sinotibetanskt, svart hål. Jag ritar mandarintecken så jag får skålformade veck i högra pekfingret. Jag läser tecknen om och om igen, försöker hugga, klistra, gnugga, vädja fast deras betydelse och uttal i hjärnbarken. Ögonen rinner och jag snorar när kräkreflexen aktiveras av att jag sväljer tungan i modest

Pervo work.

framgångsrika försök att producera rätt sch-ljud. Och ändå är det fortfarande roligt. Är man ett pervo, eller är man?

I går tittade vi på originalröntgenbilder av Adolf Hitlers skalle. Han var ju inte riktigt kry, stackarn, och värre blev det efter det misslyckade mordförsöket, med tinnitus och vad det var. Så då röntgade de huvudet på honom. Plåtarna förvaras nu, tillsammans med ytterligare 60 miljoner dokument i 5 000 samlingar, i Hoover-arkivets ståtliga byggnad som är alldeles nästgårds med Knight-HQ.

Aj, Hitler.

Det var USA:s 31:a president, Herbert (eller Gerbert som han fick heta i Ryssland) Hoover himself som drog igång arkivet. Under vårt besök hann vi bland annat också titta på Rosa Luxemburgs dagbok som hon skrev när hon satt i fängelse, von Ribbentropps trevliga, mysiga fotoalbum från hans träff med Stalin som utmynnade i den där pakten, ni vet; Andra världskriget, å det. Vi fick också nästan ta på Frida Kahlos pussmärke i ett av alla brev till hennes Diego Rivera, med mera, med mera.

Efter Hoover cyklade vi till en jättebra mataffär som Anders hittat i Palo Alto. "Whole Foods" regerar! Och Wasa sportbröd kostar bara $2.19! Fast jag var sur, för på väg till Palo Alto knuffade Anders mig, på skoj visserligen, så jag trodde jag skulle välta i spenaten. Det gjorde jag inte, men jag är långsint. Lite glad blev jag emellertid när han tog mig till vår första Diner. De växer minsann inte på träd här längre. Men den här var precis som man vill ha dem, med små bås och breakfast served all day.

Och vet ni vad vi såg på vägen hem? Tvättbjörnar! De kom makligt nedklumpedunsandes från en palm; tre stycken var de (fyra, säger Anders), och jag kunde gå hur nära som helst. Bara när jag rörde mig tittade de upp – lite skelögt, lite Björn Borg-aktigt – och kom av sig en stund även om tassen fortsatte krafsa i luften. De var mer blasé än nyfikna. Men söta. Det tyckte Anders också, fast så långt som att trycka ned en i cykelkorgen och ta hem, ville han inte sträcka sig. Det gör inte så mycket, de är ju här och härjar med soporna emellanåt. Jag får nöja mig med det.

I morgon ska hela charterresan, som Anders så fyndigt kallar oss, på helgretreat i vinmakarland. Sonoma Valley. Ska bli spännande.

*

Långsint är bara förnamnet, men det är klart, man skall inte knuffas, det är taskigt och fel.
Jag ber om ursäkt och säger offentligen förlåt nu. DET VAR INTE MENINGEN, OKEY?
Och visst är det roligt med tvättbjörnar. Tänk, de ser precis ut som tvättbjörnar! Och visst var det spännande med Hitlers röntgenbild,

Fortfarande något frostigt.

och originalutgåvan av Kommunistiska Manifestet, och ett jättehemligt brev av Trotskij skrivet med osynligt bläck i ett diktverk av Alexander Blok. Hoover-arkivet var faktiskt en upplevelse – och den lille arkivarien som presenterade det hela, i sin lilla mustasch och lilla flint, var så där härligt amerikanskt duktig på att

Hoover Tower.

prata och förklara, och man önskar att alla i hela världen var så där trevliga jämt och ständigt. Och, nej – Hoover-arkivet är inte politiskt bundet åt något håll, även om det finns en konservativ tankesmedja som ligger och lurar i vassen. Tyvärr fick vi inte bestiga The Hoover Tower (ca 50 meter högt, kanske) – men det kan man göra på egen hand när som helst, och det tänker jag faktiskt göra, så det så.

Ja, jag spelar tennis. Nå't fel?
Nej, det går inget vidare med novellen.
Nej, ni får inte vara med och tävla.
Det skulle vara fusk.
Men magistern tyckte att öppningen hade "great tension", och han tyckte för övrigt att resten också var bra. Och jag håller faktiskt med honom – men nu har jag alltså fastnat.

I dag var jag på återbesök hos doktorn. Det var oförskämt billigt den här gången: $70. Och detta för att konstatera att utslagen var borta och att penicillinet hade verkat. Glad över att vara förklarad frisk gick jag över gatan och åt lunch på en afgansk (!) restaurang; maten var delikat (marinerad kyckling, yoghurt mm) och personalen vänlig och tillmötesgående. Fyra Good Year For The Roses stjärnor!

Jaha, och resten av dagen har man suttit och gått och väntat på att få använda datorn, ty Susen har ju SÅ många viktiga mejl att besvara. Och min egen dator – den kommer först om en vecka, tidigast!

Vadå Jag dyster? Nej, då. Bara lite irriterad och frustrerad. Och jag undrar om alla utslagen verkligen är borta. Vad tror ni?