Multikalifornisk eftermiddag

Den oförklarliga och nästan ständiga känslan av trötthet tog en lika oförklarlig time out i dag. Ovanligt pigg och rask har jag varit. Jag vet inte vad det beror på; kanske mejlet med senaste nytt hemifrån, där tillvaron – enligt uppgift – blir allt mörkare och kallare; människorna allt tröttare, stressade och ogina i t-banan som är ful och äcklig. "Ja visst, ja!", liksom. Jag hade ju glömt det; att det kan vara så. Och jag är så lycklig och tacksam över att slippa uppleva det.

Fast vi har ju också våra kors att bära: aortan, boaormen, mögeltråden som krånglar sig genom geografin och förbinder allt som är viktigt här – ja, visst menar jag El Camino Real. El Canino Mental. El Cantino Fekal. Precis som t-centralen går inte heller denna Palo Altos motsvarighet att undvika. Som när man ska handla. Och som jag gjorde i dag. Först måste jag cykla till korsningen Mentala Kaninen–California Avenue. Därpå leta efter en busshållpats; en skylt i nano-size, utan info om när bussen går – om den går över huvud taget. När bussen kommer gäller det att fatta att man kan hoppa på den, fast den flashar "Sorry, out of service" där linjenummer och destination ska stå. Sedan åker man. Och åker. Med de svarta och de hispaniska, de fattiga, de trötta och de utarbetade transvestit-prostituerade. Tills man kommer till San Antonio och Trader Joe´s. Då går man. Och går. Över de asfalterade p-oceanerna. Sedan... kan man handla. Ja, och så ska man tillbaka igen, då. Och varmt som fan är det.

Men. Just i dag är jag stark. Och det var väl det där mejlet. Och att min stränga Kinafröken skrev "good!" på min hemläxa och sa att jag skriver snyggt. Och att jag bestämde mig för att skita i Handelshögskolan. De får vara hur best in the world de vill. Jag har börjat en astronomi-klass i stället: svartkroppsstrålning, doppler-effekter, mörk materia och neutriner – det är grejer, det.

Olzon och undertecknad har dessutom äntrat en ny värld i dag; vi ska bli multimediamänniskor. Fast det ska han få berätta mer om (vi ska försöka att inte berätta samma saker två gånger; folk, det vill säga du, kan ju tro att vi är helt siamesiskt förbundna. Det är vi i och för sig, men ändå...).

Här är först bara en skön replik från föreläsaren i "Democracy, development and the rule of law". Frågan gällde om USA så självklart är en demokrati, jämfört med till exempel Iran, vilket inte var så självklart som de små studenterna inledningsvis trodde.

Rad 1: vill ha, vill ha, vill ha...
Rad 2: ka ffe, ka ffe, ka ffe...
Rad 3: dricka, dricka, dricka... Rad 4: Heja mig!

Föreläsaren: "Well, you could also look at it at a human rights point of view. But if we we´re in Europe, death penalty would be a violation of the human rights. That´s the way they see it..." Nya perspektiv – sånt friskar också upp...

Apropå sköna repliker – här har vi en från fiction writing klassen (ja visst är det Olzon som har tagit över bloggpinnen): "thank you for sharing that with us, Katy", sade magistern, med ett allvarligt och innerligt leende fullt av kalifornisk värme. Och det kändes som i Dr Phil, med det viktiga undantaget att läraren är smal och säger "cool" i var och varannan mening. Och stackars Katy som efter en lång och obegriplig tolkning av en fantastisk novell av Charles d'Ambrosio jr precis hade avslutat med att berätta om sin mammas självmord såg ut som Ozzy Osbournes dotter. Nåväl, hon landade tryggt och fint i magisterns sammetsfamn; anything goes i den här klassen, i alla fall än så länge.


Usch, vad jobbigt det var i dag.

I dag har jag också spelat tennis – på riktigt. Med Steven Dudley från Chicago. Journalist så klart. Trevlig så klart. Bra i tennis. Ja, faktiskt. Han slog mig utan problem (även om han efteråt menade att vi håller ungefär samma nivå, och jag är nog benägen att hålla med honom – jag behöver bara slå in mig lite). Hur som helst, väldigt kul att spela tennis igen och inte bara "have fun out there" med gamla tennisliket Brandon (kvartsfinal i Wimbledon, many many years ago) och Ilya från Moskva, Texas.

Solen skiner i Kalifornien varje dag, visste ni det? Det är rätt skönt att sitta på sin uteplats (pation) och läsa noveller och titta på vilda västern berg. Det kanske blev lite för mycket sol i dag, för jag blev alldeles het i ansiktet efter några timmar. Men det är den typen av smällar man får ta här i Kalifornien. (Ja, ni undrar förstås varför inte jag följde med Susen och handlade – men vi hade faktiskt gjort upp att det var hennes tur den här gången, och jag hade JÄTTE mycket att läsa och göra till i morgon i min fiction writing class.)

Directors cut.

Och så var det i dag alltså premiär för vår stora multimediautbildning, specialsydd för hela Charterresan. Man hade från ledningen i flera veckor gjort reklam för denna exklusiva klass som skulle göra alla till mer mångsidiga och kompetenta yrkesmänniskor. En rivstart där 20 trötta journalister (och en trafikreporter) på en halvtimme skulle försöka förstå hur en digital videokamera fungerar (de första två timmarna hade sinkats av ytterligare en i raden av "presentera-er-själva" sessions, vilka i likhet med tidigare tillfällen oavbrutet avbröts av dåliga skämt och märkliga inlägg från mannen med Cornelis-skägg, men också från en annan amerikansk fellow utan Cornelis-skägg, Eric). Läraren (en kvinna kring trettio) var dock full av tolerans och hänsyn – van som hon var att i vanliga fall undervisa freshmen i Video 1 eller Video 2. Kursen kommer att gå över hela året, var tredje vecka, och vi kommer att få assignments att göra till varje tillfälle. Det ska faktiskt bli jävligt kul (om bara Matthew kunde sluta prata någon gång)!

Men nu måste jag lämna er guys, jag har assignments i Fiction writing att göra. Bye!