Droger! Blod! Big bucks!

Kors i taket, det har regnat här. Och nu är det kallt. Fast det blir säkert varmt igen. Ibland är det klurigt, det här med hur man ska klä sig; ena dagen är det hotpantsläge, nästa åker fleecen och Dr Martens på – bara för att man senare samma dag ska bli svettigt medveten om att det väl ändå var att ta i. Så, ska man ha hotpants och täckjacka eller kängor och topp samt shades? Ja, se där mysterier som jag hittills inte lyckats lösa.

Den här veckan har jag skolkat för det mesta. Ja, inte från kinesiskan, då. Zhen laoshi (uttalas laoshr, betyder "lärare"), vår pimpinetta fast samtidigt barska Kinafröken, rejsar så det ryker. Stora sjok av glosor ska på kort tid nötas in, till exempel: "guìxìng" som betyder "vilket är ert hedervärda efternamn?". Förutom betydelsen måste betoningen sitta, liksom skriften – och uttalet; den som inte på kommando lyckas åstadkomma ljud som låter som om man hade sju ton tandställning i munnen, blir under ganska förödmjukande former – inför hela klassen – beordrad ner till frökens office när timmen är slut. Vad som kan tänkas hända där, vet jag (ännu) inte; laoshi kanske karatesparkar in en tandställning i munnen på en – på riktigt?

OBS! Bilden har med texten att göra.

Trots risken för worst case scenario, gick jag i alla fall till min "Decision making"-klass, där det värsta verkligen inträffade; jag trodde att jag var tu fri, eftersom jag ju är en väldigt speciell sorts elev, som bara "auditar". Med andra ord, jag bara sitter av tiden och lyssnar lite förstrött. Har inte köpt kurslitteraturen eller läst på alls. Men nehej, då, visst blev även jag indragen i dagens interaktiva gruppövningar. Det blev också tre stirriga, japanska businessgubbar som även de levt i villfarelsen att de var untouchables eftersom de kommenderats till Stanford av sina respektive arbetsgivare och inte snackar ett skit engelska. Men det var kul! Jag skulle vara ett företag som skulle pracka på mina förhandlingsmotståndare diverse non-exclusive patent för 25 miljoner dollar. De ville bara betala 8 millar. Trots lite trixande och jämkanden, kunde vi inte enas. Då slog jag till med ett "claim charts", det vill säga ersättning för att de redan använt tekniken bakom patenten vilket ju innebär skada för mig. Jag föreslog att de skulle betala 8 millar för det i stället, så var vi kvitt. Och

Dödligt vapen – Återkomsten.

de gick med på det! Jag fick alltså deras utgångsbud för alla patent och de fick inte någonting av mig. Var inte det slugt?

I övrigt fortskrider amerikaniseringen. Det sker på de mest försåtliga och ibland dramatiska sätt. En dag när jag kom hem till Palaîs du Kortbyxa, var det blod överallt. Först trodde jag att Anders försökt ta livet av sig; att han kroknat på allt möjligt tok som drabbat oss in the quest of buying a ny dator och nu fått nog. Fast så var det inte. Det var osthyveln. Vi har äntligen hittat en sådan ($9.99). Men det var så länge sedan sist, att Anders glömt hur osthyvlar funkar. Nu har han ett stort bandage runt tummen.

Alltså, man blir galen på health insurance-djungeln här. Det är "deductibles" hit och "co-payments" och "out-of-ocket-limits" dit – för att inte tala om hej samt hå. Till sist tog Anders hem en independent insurance broker. Hon babblade och kvittrade och kallade Anders för "silly boy". Det var så underhållande att vi nu till sist slagit till – på en svensk försäkring. Över till Olzon:

Silly girl: Insurance broker Claudette.

Ja, jo, faktiskt – så är det: 13 800 kr kostade den. Och vad mera är: jag har köpt en ny dator $1 036 (den gamla lämnade jag tillbaka och förlorade i ett slag $100 (15% av köpesumman). Och ytterligare: jag har varit på läkarbesök för undersökning av mina aldrig försvinnande utslag lite här och där; det kostade futtiga $90. Det är inte svårt att göra av med pengar i staterna. Jag har förresten köpt en ny snygg keps också: $25!
– Tendens? Diagnos? Slutsats?

Jag skriver för närvarande på en short story (two pages hittills) om ett intensivt och viktigt möte mellan en självmordspatient och en självcentrerad sjukvårdare; det går ganska hyfsat. Men så har jag ju en hel del erfarenhet av dylika frågor sedan mina år som taxichaufför, restaurangbiträde och gymnasielärare. Susen tycker att min historia är jättebra, och jag älskar Susen för att hon säger så. Jag skriver på engelska, vi måste tyvärr göra det. Det är svårt. Det blir mycket dialog och mycket lite naturskildring. Fem sidor skall vara skrivna till på måndag. Hopeless, but not homeless, som vi säger här över.


Doc´s prescription: $25.

Jag har de senaste dagarna alltmer kommit att reagera på det vidriga tvåtredjedelssamhälle som USA är. Kanske är det särskilt tydligt här i Silicon Valley, men även i San Francisco blir man påmind om det hela tiden. All service bedrivs av svarta eller hispanics. På de stora billighetsvaruhusen jobbar outbildade (vita eller svarta) slashasar med fördomar och indolens (och ignorans) intatuerade och inpiercade över hela kroppen. De kör pickup trucks och säger "shit" och "dick" om allting. På byggena är alla immigranter från Mexiko – det är bara när de mer krävande sakerna skall göras, som t ex installation av el eller sprinklersystem, som man kan skymta någon av kaukasisk ras (i dag när jag var hos doktorn fick jag veta att jag är kaukasier – skönt!). Allt detta är faktiskt väldigt obehagligt att konfronteras med varje dag. Vilket man gör om man går till Stanfords olika restauranger eller serviceinrättningar.

De som servar en är överviktiga, utan tänder och fula. De har med stor sannolikhet ingen health insurance, och för dem är $90 antagligen betydligt mycket mer än vad det är för en kaukasier som jag. Studenterna, forskarna och professorerna på Stanford University är så klart slimmade och solbrända med vita tänder och välfyllda plånböcker. Äckligt, faktiskt! Så var det väl inte på Stockholms Universitet vad jag minns?

Glad kaukasier i ny keps.

Och visst finns det väl väl fortfarande några kaukasier kvar i servicesektorn i Sverige?

Annars tycker jag om att vara här. Så det så!