Earthquake!

"Vi måste hitta på något, så att vi har nåt att blogga om", sa jag till Olzon i dag. Det slutade med att vi åkte och handlade. På Whole Foods, förstås. Jättespännande.

Några timmar senare satt jag här vid datorn och gjorde novemberbudget i excel å allting, medan Olzon stod i kitchenettet och kokade ihop en – som det skulle visa sig – fruktansvärt välsmakande fiskgryta.

Då, plötsligt, var det som om en stor knytnäve dunkade till huset. Det dånade dovt, golvet böljade. Kroppen fattade snabbare än hjärnan. Hjärtat voltade i bröstet på mig, ansiktet kändes som om det brann och jag blev helt yr av adrenalin, innan jag flög upp ur stolen och skrek: "Anders, jordbävning!" Anders tittade upp ur grytorna och vände sig mot mig, bakom honom poltergeist-viftade

Medan du sov: 5.6 på Richterskalan.

köksluckorna fram och tillbaka. "Vad då? Näe, jag känner ingenting..." "Vi måste ha skor! Vatten! Ficklampa! Ta skydd!" Jag rusade in i sovrummet och dök ned på golvet – men det var ju noll chans att kunna klämma in sig under sängen. Så, in i gästrummet och försöka där. Då var allt plötsligt stilla igen, så jag bara halvkollade att det verkligen skulle funka att trycka in sig under den sängen i stället. Och det gör det, i alla fall om man hinner krångla av sig push-up-behån innan.

Det hemskaste är ju egentligen innan man vet om faran är över. Vi chansade på att så var fallet, och satte oss till bords (tänk, vilken tur jag har; Anders "kapet" Olzon är, bland många andra goda ting, en matartist – visste ni det?) men åtminstone jag var uppjagad. Bara därför fick Wolffs för sig att sätta på dammsugaren och dra den fram och tillbaka. Låter inte det som jordbävning, så vet inte jag – för att inte tala om monstervarmvattenberedaren i vår garderob, som så klart gick igång i samma veva. Det var ett jävla liv här, helt enkelt; och vi stirrade stumt på varandra som de nervknippen vi var, och visste inte vad vi skulle tro. Förskalv? Efterskalv? Eller bara gammal hederlig paranoia?

Fishy dinner.

Det får vara hur det vill med den saken. Skorna, vattnet och "how-to-survive"-guiden stannar från och med nu under gästsängen.

En student i min Kina-klass fick sparken i dag. "Jag vill att du slutar, du är för dålig", sa drakfröken, Zhen laoshir, inför oss allihop till en utav freshmännen. Det måste vara härligt att vara lärare på Stanford; bara villiga A-studenter, och de som inte är det kan ta sig i brasan och dra. Inget fjantpsykologipedagogiserande här, inte.

Vi hade fått tillbaka våra prov. Jag scorade på 98.75 av 100 rätt. Helpoängsavdraget var ett ord som jag glömt översätta. 0.25-minuset var en accent som jag satt 0,2 nanomillimeter för långt åt höger. Så jag är nöjd, särskilt som det var först i torsdags som det gick upp för mig att "Midterm" på schemat inte bara är ett almanackligt konstaterande – ungefär som att 31 oktober kallas "Halloween" – utan att det som sagt även innebär skrivning. Men jag gör ju inget annat nu för tiden än att plugga

Grannen är redo för onsdagen.

kinesiska, så det vore väl sjutton om man inte låg i framkant. Jo, jag quadrapoppar ju förstås också; persade i går på 52440. Anders har slutat skälla och resignerat till medberoende alkoholisthustru. Men jag kan sluta när jag vill, så det är ingen fara.

Halloween, ja. Vad ska man göra då? Det verkar vara viktigt, i alla fall. Fest och förställning. Klä ut sig till Michael Jackson eller tjock-Steffe – eller döda två fåglar med en sten (som de säger här) och låtsas att man är Sideways-Miles? Att wejsta ner sig i nån bar lär ju verkar bli svårt att undvika. Och förblir man hemma, får man väl låtsas att det är jordbävning – släcka alla lampor och gömma sig under sängen; ungarna här ska visst vara envetna trick&treat-gremlins. Vi får väl se...

*

Susen är som ni väl har förstått vid det här laget en enveten bloggare med skrivklåda och jordbävningsnoja. Nej, jag kände faktiskt ingenting, men flera andra Knightfellows kände något, ty bara en kvart efter "skalvet" hade flera charterresenärer kommenterat saken på den gemensamma mejllistan som fylls på med ca 200 mejl varje dag om sådant som man kan göra eller bör göra i Silicon Valley för att inte känna sig overksam eller oviktig. 5,6 grader på Gerhard Richter-skalan, det är ganska mycket har jag förstått nu, och naturligtvis är inte jordbävningar att leka med – men jag kände ingenting. Jag lovar!

Jag kommer osökt att tänka på när min pappa hade varit i Kalifornien och träffat alla möjliga spännande människor och gjort alla möjliga spännande saker (varit otrogen med Yoko Ono tex) och sedan kom hem och pratade om jordbävningar i flera veckor. Han visste med säkerhet att hela Kaliforniens kust inom ett halvår skulle åka ner i Stilla havet och alla skulle dö och varför skrev man inte om det i tidningarna?
Ja, varför inte? Kanske för att myndigheterna inte ville skrämma upp folk? Det var i alla fall min pappas teori. Och jag tyckte som vanligt att han överdrev och skrävlade, ja, kanske t om ljög. Men idag förstår jag att han i likhet med lilla söta Susen kanske bara var rädd. Tänka sig.

Och någonting var det ju som hände, ty när jag efter jordbävningen och efter den goda middagen, som jag i all enkelhet hade snott ihop, skulle spela Loretta Lynn på min nyköpta dator som kom för några dagar sen (Lenovo, Thinkpad T61) då fungerade plötsligt inte ljudet. Ytterst

Vad hände med ljudet?

mystiskt! Jag menar, det är ju en kvalitetsvara jag har köpt. Så jag startade om datorn, och då fungerade ljudet igen. Vad säger lagen? Vad säger moralen?