The Dish and the flodhäst

Det har blivit söndag igen och ytterligare en vecka har passerat i Kalifornien, USA. Få kommentarer på bloggen och man känner sig lite glömd och övergiven. Tur att man har Susen och "The Dish". Var ute och gick där i dag, tillsammans med halva Palo Alto och Stanford community. Susen var dock hemma och spelade TV-spel på sin nya telefon (visste ni förresten att Susen är spelmissbrukare?). Inga mountain lions på "The Dish" den här gången heller – men en hel del hårdgående kalifornier. Landskapet var precis lika artificiellt och asfalterat som jag mindes det – men eftersom det för min del bara handlade om att samla tankar och stoff kring min genombrottsnovell på engelska gjorde inte det så mycket. Jag bara gick och gick, precis som alla andra.

Solen stekte – värmen är tillbaka igen, och jag letade febrilt i omgivningarna efter möjliga metaforer eller oväntade vändningar för min short story; men det enda jag kunde komma på var att jag kände mig "dishy" och "dishappointed", vilket jag kände knappast skulle hålla för Stanford University's hårda, nästan orimliga kvalitetskrav. Väl hemma satte jag mig ändå ner vid datorn, ty är man författare håller det inte att bara promenera. Ibland måste man skriva också. Det ÄR så jobbigt! Men viktigt. Och roligt. Ibland. Men varför måste det vara på amerikannska? Kan ingen hjälpa mig här? Av Susen får jag ingen hjälp. Hon bara spelar TV-spel och pratar

The Dish.

kinesiska och städar och simmar och säger att jag är JÄTTE duktig; hon säger det så ofta att jag nästan börjar tro det själv. Hon passar förresten bättre i min nya keps än vad jag gör; jag funderar på att ge den till henne. Vad tycker ni? (Fast jag passar ju också rätt bra i den, så vi har ett dilemma där.)

Nu över till min snart trolovade (om vi får råd med ringar...):

Kurrr! Mamma blir kär när pappsen säger så där. Fast det uppvägs av anklagelserna om missbruk. Den genen har jag i och för sig aldrig hymlat med, och ni som känner mig vet vilka olika uttryck den tagit genom åren. Dessutom anser jag att Quadropop, som knarket in question heter, är helt i linje med mina Decision making-studier. Här är det svåra beslut under stark tidspress som ska fattas. Jag kommer helt enkelt att bli en bättre chef – och fru – av mitt blippande långt bortom vargatimmen. Gamnacke och blodsprängda ögonvitor är ett överkomligt offer. Det får man, det vill säga Olzon, leva med.

På tal om missbruk. Ingen är särskilt tjock (matmissbruk 1) eller smal (matmissbruk 2) här – förutom de fattiga och de etniska, som alla är tjocka. Studenterna ser ut och beter sig som ungdomar ska göra: sunda, normala, finniga, klumpiga och högljudda. Några som däremot verkar ha det jobbigt här i Kalifornien, är äldre, kaukasiska kvinnor. I dag, i omklädningsrummet till lyxpoolen på campus, stötte jag på ännu en anorektisk 55+are. I går, när vi åt en sen lunch i Stanford shoppingcenter på exklusiva Babbo´s (skitliten lax: $22), såg jag en annan: bredaste delen på benen var knäna, höfterna skärande vassa. Alltihop toppat med XL plastbröst samt porrläppar. Hon flanerade med sin man som var degigt oformlig och grå. Match made in heaven? Skulle inte tro det. Först blev jag förbannad – på honom; är det degen som tvingat sin fru att förverkliga hans låga fantasier? Men så minns jag ju hur det är: det går inte att tala en anorketiker till rätta. De är som tåget, bara kör på och duperar sin

Chefen Fru Ester W.

omgivning medan de går under mitt framför ögonen på oss allihop. Undrar vad de pratar om, pinnen och degfarbrorn? Shopping? Antagligen. Har man en hel hord noshörningar i vardagsrummet, för att tala AA-språk, får man tacka Gud för Tiffany´s och Cartier.

Vi hara bara en. Noshörning, alltså; Anders dator som han köpt på nätet. Den kommer aldrig. Fast Olzon skriker

Det ljuva livet på campus.

och hotar slå sönder inredningen här på 816 Lathrop Drive, dyker den inte upp. Jag försöker få honom på andra tankar, utbrister: "Tänk, så bra vi har det ändå" eller "Vilket underbart väder, va?!" Är det riktigt illa, brukar jag säga: "Men Guuuu, va bra du skriver!"* Ibland går han på det – men that fucking laptop får ta och showa up snart, annars...


* Jag tycker att han gör det. På riktigt.