Det finns ett tomrum

Hi Guys!
Sitter på 816 Lathrop Drive och lyssnar på Love Olzon, Kaliforniens kanske mest uppskattade svenska artist just nu. Längtar hem liksom, fast terminen är över och det stora äventyret strax skall börja; i morgon skall vi hämta ut vår Ford Freestar i San Francisco, för att sedan dra iväg söderut mot LA och New Mexico och Arizona och kanske Texas. Wow! Liksom. Men ändå, vemodet har drabbat Olzon igen, för första gången på flera veckor. Vad beror det på? Vad är förklaringen? Kanske beror det på att terminen är över och det stora äventyret skall börja? Eller kan det var alla Yesterdays parties?

Efterlängtad.

För sådana har det varit mycket av den senaste tiden – terminen är över och de stora äventyren kan ta sin början.

I förrgår hade Mr Knightfellow själv, Professor Jim Bettinger, Christmas Party för hela Charterresan. ALLA var givetvis där. Maten var deliciös (cateringfirma som alltid) och alla var uppdressade och sminkade och fulla av artighet och trevlighet och en del var avspända, andra antända, vissa tyckte att tiden gick ovanligt långsamt, som vår kära Violet från Zimbabwe, vars briljanta summering av kvällen bör kunna bli en modern klassiker: "Oh what a lovely evening, I thought it would never end!" Efter festen skjutsades vi hem av brasilianaren Denis som inte bangar för en fyllekörning (eller holk); men han är så van vid att köra bil onykter att det inte ens är en fråga Om eller Varför, utan enbart När?

Som i torsdags t ex, när det var Bowlingkväll med Charterresan, då hade Denis och hans vackra fru Joana varit på sista lektionen i deras vinprovarklass (Ja, man kan läsa det mesta här i Stanford) och druckit Champagne så det nästan bubblade ur deras öron och näsor – men det hindrade inte Denis från att distinkt och ograverat skjutsa oss stackars svenska dårar utan bil till och från Bowlinghallen, där vi för övrigt drack ful-öl och strajkade och spärrade – Dennis var dessutom en jävel på Bowling, vilket tyvärr inte kan sägas om en annan, men Susen var rätt bra, så klart.

Igår var vi också på fest (pust!) – då hade charterresans jobbigaste individ, Eric Pape från Venice, LA, fest för sin franska flickvän som fyllde 31 år. ALLA var återigen samlade, med undantag för adminstration och fakultetsfolk. Mangrant

Inte för att vi tagit just den här bilden, men så här ser det
– sedan flera veckor tillbaka – ut i alldeles för många
neighbouring gardens.

hälsade vi glatt på varandra och tyckte det var fantastiskt kul att ses igen. Eric, som kan och vet allt och är bäst på allt och vill lära alla allting han kan, vilket är allting, var förhållandevis lugn och sansad och gav mig några balanserade och docerande råd om hur jag skulle köra ner till LA och vad jag skulle göra där. Sen tog jag och Susen och cyklade hem till Lathrop och the Wolff house.

Och nu sitter jag alltså och är moody och lyssnar på min käre bror som jag längtar så mycket efter, liksom jag längtar efter er andra också, men ni skriver ju inte musik och skriver låtar. Eller gör ni det?

*

Anders är så snäll, han utelämnar gentlemannamässigt alla detaljer (skulle jag aldrig ha gjort). Till exempel berättade han inte att jag hällde ut ett helt glas rödvin över mig och besserwisser-Erics soffa. Fast Eric vet ju förstås hur man får bort vin. Så klart. Han vet ju allt.

För övrigt 1: jag har fått min trasiga tand hoplappad. Det tog 5 minuter och 180 dollar.

För övrigt 2: Att det sammansatta, kinesiska tecknet för "stressad" består av tecknen för "hjärta" och "död" kan man förstå. Likaså att tecknet för "film" är sammansatt av "elektricitet" och "skugga". Men hur "rostat hundkött" med tiden fått betydelsen "självklart".... hur fan gick det till? På tisdag är det Big Final: tre timmars skrivning. Inget betyg kommer jag att få. Ändå håller jag på att storkna inför slutspurten. Inte heller det är alldeles enkelt att begripa.

Helt rostathundkött, liksom.