Vem ska va president?

Ser du den lille mannen som skrattar väluppfostrat åt Bush på bilden som jag stulit från internet? Han heter Alejandro Toledo och är Perus förre president. I dag hälsade han på oss i Knight-loungens plommonfärgade 1982-soffor.

Lite jobbigt var det – eller spännande måste jag väl säga; jag är ju ändå journalist – eftersom jag inför besöket läst på om Peru. Utrikespolitiska institutets eminenta (betal-)hemsida tecknade bilden av en svag ledare, som kort sagt, fuckade upp. Jaha, och nu ska han sitta här och
Alejandro Toledo i röd slips.

bortförklaringsförsvara sig; säkert en sådan där uppblåst typ som skyller allt på media. Tänkte jag.

Och visst tog han plats, med en karisma som var som en strålkanon, en blick som brann, långa retoriska pauser och ett gestikulerande som fick pennan på bordet framför honom att göra saltomortaler samt en coca-cola-kapsyl att sprätta iväg över rummet.

Men Toledo är förstås en skärpt kille, annars skulle han ju inte vara inbjuden till sitt alma mater – Stanford – som Distinguished Visting Fellow in residency. Så det är klart att han vet hur han ska bete sig mot journalister. Det första han gjorde var att gå igenom alla sina misstag. Och då blir man ju som bekant lite mer välvilligt inställd. Till exempel tycker jag nu att man till Toledos försvar får medge att det inte kan ha varit lätt att ta över efter förre skandalomsusade presidenten Fujimori eller att få ordning på en genomkorrupt statsapparat – särskilt inte som fattigdomen är skriande och Toledo underskattade behovet av även snabba resultat eftersom folk med tomma magar inte har ork att vänta på effekten av långsiktiga beslut, hur kloka de än må vara. Och Toledos fellowship-fokus nu är beteendevetenskap. Kanske är det en förberedelse – att bättre fatta hur folk tänker – inför presidentvalet 2011 som han hintat om att han kan tänka sig att ställa upp i.

Apropå skärpt, svarade Toledo – som också varit professor i ekonomi och doktorerat i pedagogik – så här diplomatiskt om hur han tyckte det var att umgås med Bush: "vi är dramatiskt olika".


Toledo som är indian från högt upp i Anderna, hade 16 syskon varav sex var tvillingar och sju dog. Han kallar sig själv "ett statistiskt misstag", och syftar då på att han – skoputsarpojken – haft en obegriplig tur som fick möjlighet att studera och nå en hög position. Att han faktiskt vill bekämpa fattigdom står nog bortom alla tvivel. Ett projekt som hans regering inte hittat på (finns på flera håll) men anammade, kallas "Juntos" (=tillsammans): fattiga kvinnor får 30 dollar i månaden på villkor att de går på hälsokontroller under och efter havandeskap, låter vaccinera sina barn och sätter dem i skola. Det sätter press på infrastrukturen; fler skolor och vårdcentraler måste byggas. Men eftersom de äkta männen ofta är alkoholister, försöker de sno åt sig pengarna av sina fruar. Därför får fruarna också en visselpipa att ha om halsen. Om gubben försöker med något, blåser hon i pipan varpå alla grannfruarna kommer rusande och "beat the shit out of the man".


Yada, yada, yada – jag behöver inte fylla kvoten av pinighet å branschens vägnar genom att sitta här och hylla en snubbe som det ju också faller en och annan skugga över, för den kvoten fyllde mina fellow fellows så bra så: efter anförandet och påföjande diskussion, lajnade flera av fellowsarna upp sig för att få autograf och en bild tagen på sig tillsammans med Toledo.

Då drog jag och Olzon (som hälsar att han också tyckte ex-presidenten var cool). Vi hade viktigare saker för oss. Vi hade bestämt att ikväll skulle vi en gång för alla avgöra munhuggandet om vem av oss som faktiskt är bäst i pingis. Anders hade spottat en lokal med allt vi behövde, öppen för allmänheten.... utom just idag, då, visade det sig när vi väl kom dit.


Så vi cyklade hem, och medan vi gnetade oss uppåt mot Lathrop Drive genom den blöta dimman funderade vi. Vad Anders funderade på vet jag inte så noga. Jag funderade på Toledo. Det var alltså på Stanford han började sin bana. Man kan bli president av att vara här. Frågan nu är bara vilket land? Jämtland? Bhutan? Mamma har alltid tjatat om att jag ska bli diplomat där så hon kan komma och hälsa på och plocka orkidéer. Eller finns det någon förbisedd liten fläck som man kan muta in och så att säga börja från scratch? Får fundera på det, och under tiden

Innan jag åt av mig själv.

kanske kontakta Sture Dahlströms galopperande svensk Wasa Bergman för att tjacka nationalsång. Så har man i alla fall det fixat.

Jag har bitit av en tand – och svalt den. Imorgon ska jag till tandläkaren för att få the damage assessed: hejdå, semesterkassan!