Santa Monica galore

Nej, vi testade aldrig hotellpoolen i Monterey. Däremot nyktrade vi till - och lärde oss en läxa; att inte vara så snabba på att boka hotell i förväg, och särskilt inte på ställen som ligger långt ifrån där man befinner sig. Det var inte bara mitt fel... fast kanske mest mitt ändå. Men nu blev det som det blev, så vi var tvungna att trycka gasen i botten för att ta oss hit, till Santa Monica, L.A. Pebbles Beach, nedlusad med posha golfresorts, crusiade vi oss snabbt igenom. Hearst Castle svishade vi bara förbi. Madonna Inn likaså. Synd! En kaffe i San Simenon kostade vi på oss. Där fick vi en jätteavocado av en cowboy. Det var bra, för när vi äntligen kom fram hit orkade vi inte göra nånting, fastän vi var hungriga. Så då fick det bli avocado - och konjak som Olzon köpte på en liquor store här runt hörnet.

I dag har solen skinit. Det gör den i och för sig 328 dagar om året i medeltal, men ändå. Det är sommar igen! Vi gick ner till stranden, "Muscle Beach", där en skylt påstår att

Frukost på Muscle Beach

bodybuildarkulturen föddes, och där vi tror att Baywatch spelades in. Nu är det lågsäsong och inte särskilt hög halt av biffiga, deffade människor. Doften av cocosnötolja var obefintlig. Däremot är uteliggarna everywhere. Det var så pass att jag droppade några dollar i en av Salvation Armys kokande grytor.

Sedan skyndade vi hem, för vi var alldeles för varmt klädda. Jag Pamela Anderssonade till mig med ett par hotpants, Anders Hasselhoff Olzon var klokare; han var klokare därför att han behöll långbrallan på och när vi kom ut igen, hade solen gått ned och det var kallt. Då hade vi tagit bilen till Malibu Beach, som i princip är en 6-filig motorväg utmed vilken havsutsikten skyms av en ändlös mur av privatvillor; det går knappt att komma ned till stranden.

*

Men vi kom ner till stranden, tog av oss skorna och vandrade nedanför nyss nämnda privatvillor tills det blev mörkt och mystiskt och läskigt; enligt the law of Malibu

Tomten finns i himlen

får vi stackars vanliga ickemiljonärer bara vara där tidvattnet går fram och tillbaka, vilket innebar att vår lilla strandpromenad blev en kamp mot tiden och vattnet, i månsken visserligen och så kallt var det faktiskt inte. Men ändå.

Sedan gick vi på bio, Malibu theatre, och såg bröderna Cohens senaste, "No Country for old men". Konstig titel och svår Texasdialekt, men som alltid med Cohen brothers: snyggt och amerikanskt, dessutom väldigt spännande. Och att trängas på bio tillsammans med Malibus miljonärer var sällsamt. Förresten – ikväll är vi inte fulla, trots att det är lördagskväll. Är vi inte crazy så säg?

Och nu: live från Santa Monica Beach!!!