20–13! Uuuuuuunbelievable!

Så har vi alltså förlorat oskulden. Vad amerikansk fotboll anbelangar. För att inte tala om tailgejting* som var precis som vi trodde. Fast musiken var bättre; James Brown – inte Bossen – på betydligt mer sofistikerat soundsystem än en bergsprängare.

Vi höll knappt på att hitta till just vårt party; alla – och vi menar ALLA – tejlgejtar. Parkeringsplats avlöser parkeringsplats. Samtliga smockade med bilar kring vilka mer eller mindre avancerade kalas avhålls. Åtminstone vad vi kunde skymta mellan sjoken av bbq-os, när vi inte måste ducka för förflugna footballs som druckna fans kastade fram och tillbaka till varandra, för att hålla ångan uppe – och värmen, ty det var kallt. Den kalifornska kylan är oärlig, den låtsas vara något annat. Och jag går på det; låter mig luras av solen som fortfarande är shortsvarm när den är uppe. Eller också är det

Anders tycker att American football är
som bandy: man är full, det är kallt – och var är bollen?

bara vi som blivit helt anpassade och det med svenska mått mätt inte är kallt, egentligen. Fast vad spelar det för roll, när vi faktiskt – här och nu i realtid – förlorade känseln i fötter och häck?

Nåväl, vi tryckte så patriotiskt vi bara förmådde i oss ett antal cheesiga burgare, XL Marlyland-cookies och nästan en hel brasiliansk drink blandad med raketbränsle. Sedan var det dags att lulla iväg till avspark. Den var awesome: mäktig arena, eldochlågig referent som drog ut på alla stavelser med voice-of-God-bas och fullfjädrat tremolo, pompom-flickor, hundramannaorkestrar – en för varje lag – och en
Hej, ska vi byta grejer med varann?

entusiastisk publik som tjöt och lydigt stampade så vi nästan trodde det var jordbävning varje gång jumboskärmen på resultattavlan flashade "Make noise!"

Vi stod ut till halvlek: två timmar. Det var inte bara kylan. Man fattar absolut ingenting av spelet: först springer alla

Loads of shit for sale. Hela tiden.

gladiatorer mot varandra och ramlar omkull i en enda gröt. Sedan reser de sig upp och börjar spankulera omkring, makligt; var och en åt sitt håll och med händerna i sidorna. Och så plötsligt springer de in i varandra och ramlar omkull igen. Så där håller det på. Vid ett tillfälle såg jag bollen flyga över ribban. När åskådarna reste sig upp och tjöt av glädje, gjorde jag det också. Jag var verkligen glad, jag skrek: "I understood that, I understood that!" Men var det mål, då – som jag trodde? Nähej. Självklart inte.
Helt puckat.

Freak-in-spe.

Susen och die hard-sport-freaket Violet.

Så vi gick hem och snålkollade en gratis så kallad feel good-komedi på kabel-tv i stället: "Straight talk" med Dolly Parton och James Woods. Anders tyckte den var så pinig att han försökte gömma sig bakom en av soffkuddarna. Och medan han höll på med det, missade vi kioskvältaren: att lilla Stanford vann mot många gånger mer segertippade och större Cal, 20–13. Så kan det också gå.

*

Hej älsklingar och Happy Första Advent! Vi har alltså varit på amerikansk fotboll och det var precis så segt och obegripligt som jag mindes det; för tio år sedan satt jag på en bar i Washington D.C. och försökte intressera mig för denna nationalsport i över en timme, men det gick inte att förstå tjusningen då heller. Det enda som är kul är det runt omkring (och det är inte särskilt roligt), och om det dessutom är isande kalifornienkyla (10 grader celsius) och man har ätit för mång hot dogs och hamburgare, då är det klart att man inte pallar mer än en halvlek. Rick Young och Paul Kvinta blev minst sagt uppbragda när jag deklarerade att "enough is enough", och min status som "the nice and funny swede" är nog numera blott ett minne. Hur kunde jag lämna arenan? Stanford ledde ju. Och det var ju en jättespännande match! Jaså?

Nej, amerikansk fotboll är en pundig machosport. En materialisering och inkarnering av allt det dumma i USA. Monstertruckar, Hamburgare, ovala fotbollar, fula cykelhjälmar, spandex och neanderthalvrål, beer och åter beer (amerikanerna super ju mer än vad vi svenskar gör!), flaggviftande och svullofettopuckos med tattueringar överallt. Not Good! Som min kära Susen brukar säga. Och jag längtade hem till mer kultiverade sporter som Krocket eller Pingpong, där icke endast antalet skydd och brist på hjärnceller räknas, utan även sådant som finess, takt och ton. Ingenting av detta sa jag till Paul eller Rick, för jag förstod ju att de skulle bli ledsna och kränkta – och som engelskättling, alltså representant för övermakten, gör man nog lugnast i att ligga lågt med arrogansen och föraktet, åtminstone fram till nästa stipendie-utbetalning.

Skojigt i pausen.

Men tro nu inte att jag plötsligt hatar amerikanerna – det är bara det att det ibland blir så förbannat tydligt att de faktiskt inte är som vi. Och det är inte alltid man vill vara på resa i Exotien, ibland vill man vara hemma i gamla Svedala och ha det hemvant och hemtamt. Även Odysseus längtade ju faktiskt hem ibland. Vad nu han har med mig att göra? Men ändå, ni fattar va? Säg att ni gör det!

* Tail: Den nedfällbara lämmen på ett (pick up-) flak. Gate: Ingång till stadion.

Nedan: Se Anders tejlgejta och/eller Stanford scora.