Ring klocka ring!

Det är nyårsafton klockan 11 am i Silicon Valley och solen skiner! Susens släktingar har lägrat sig och de två små liven från Kärrtorp (tvillingar, åtta år) sitter och spelar Super Mario (som inköptes i förrgår på Fry's) i soffan sedan fem timmar tillbaka, förhäxade, fastnitade, rödflammiga och icke kontaktbara. Susens mamma röker Right och Susens syster powertränar på YMCA. Livet är underbart och annorlunda. Susen har förresten varit magsjuk. Jag sitter i mitten av alltihop och skriker TYST! med ojämna mellanrum. Det är så spännande och viktigt med släktbesök.

Vår bilsemester slutade med en liten familjetragedi på självaste julaftonskvällen. Efter att vi varit i Yosemite's nationalpark, som ligger högt upp över havet och således kunde bjuda på en riktigt white christmas, blåkörde vi hem till Palo Alto för att kunna fira lite

Julafton. Före tragedin.

mysig jul tillsammans. Vi kom hem vid sjutiden precis när ALLA affärer hade stängt, så julskinkan och sillen och nubben fick vi skippa. Det blev burklinssoppa och Pinot Noir istället. Susen började okontrollerat på kvinnors vis plötsligt gråta, men när hon öppnade paketet med en flott cashmere/silk pullover från pappa blev hon glad igen. Pust!

Efter detta satt vi sedan i våra julklappskläder (Jag fick en Fedora av Susen) och tittade på American Graffitti. Tyvär zonkade pappa ihop redan efter en halvtimme (det var han som hade blåkört), så Susen fick sitta ensam och titta på gamla amerikanare och milkshakes. Sad, sad christmas eve!

*

Här har en annan stått för ett slags ofrivilliga och för tidiga nyårsfyrverkerier. Sprut ur alla hål. Det är väl historien som upprepar sig; de dumma europeerna kommer till det nya landet och smittar ner oss stackars immunoförberedda infödingar.

Men annars är det förstås en overklig lycka att, om än för en kort tid, få ha sina allra näraste och käraste hos sig. Och att ha barn med sig vart man går, eller hoppsar som numera är näst mest frekventa transporttekniken efter bilåkandet, är

Fastnitade. Förhäxade. Icke kontaktbara.

ju en ögonöppnare. Vi har fått syn på saker vi inte sett förr; t ex hjortar på The Dish. De är nästan lika många som ekorrarna men håller sig till skillnad från dem stilla, och det är väl därför vi inte sett dem fastän de är nästan alldeles framför näsan på oss. Skunk och Belgian Blue-kottar har vi också fått uppleva, tack vare Igor och Leopold.

Olzon och jag försöker att inte verka alltför "been there, done that"-aktiga – om inte annat för att det straffar sig. Som igår, i Half Moon Bay, när vi lät släktingarna uppleva Havet. Det var en succé. Tills det – havet alltså – plötsligt fintade

Leopolds nya strandpolare.

oss. Det var tidvattnet som lurigt återerövrade stranden. Olzon och mamma Grethel blev alldeles blöta om fötterna. Ändå lät vi barnen springa runt barfota i vattenbrynet, bara några meter från de rytande, brytande vågorna; som om vi ingenting lärt oss. Plötsligt kom en våg och knuffade omkull Igor och sög tag i honom. Leopold lyckades få upp brorsan på benen men han var förstås alldeles genomblöt. Läbbigt.

I dag är det nyårsafton. Mamma Grethel är förkyld, och eftersom jag bara nästan är frisk, blir det celebration och skumpa i all enkelhet här hemma på pation, den med utsikt över San Francisco Bay, ni vet. Det ska nog gå, det med.

Syster Pysse och mor Grethel på vakt mot havet.

Och vad Olzon vs La Famiglia anbelangar, så överdriver han bara; han beter sig som om han varit ingift hur länge som helst. Ett kap och en svärmorsdröm, det är vad han är. Världens bästa, helt enkelt.

Svärmorsdröm: våt, men i ny, fin jacka.