Take me home country road!

Att köra bil i USA är häftigt. Det bara är så. Och eftersom Susen har drabbats av någon slags trafikpsykos som gör att hon inte gärna kör bil (annat än när hon måste - som igår när vi hade varit på Honky Tonk Bar och pappa hade druckit nu igen) är det en annan (Olzon/pappa/The Dude) som sköter rattandet, med den äran, om han får säga det själv, och det får han, ty det är han som skriver nu. Tjoho!

Jag ville jag vore religiös

Indianer och cowboys

Det är så roligt att vara på drift. Att ta in på ett nytt motel varje natt. Och nästa morgon drar man iväg igen, i Chevan, med V6:an,och alla andra grejer och prylar som får plats i vår alldeles för stora bil. Vi är i Amerika nu, jag och Susen. Mer än någonsin känner jag det. Det blir allt svårare att äta sunda frukostar. Det blir allt svårare att parkera (Alla har överdimensionerade pickuptrucks här!). Det är helt obegripligt att folk åker omkring med dessa bilar – men nu är det ju en gång så att Amerika är det överdimensionerades hemland, och jag har lite svårt att förstå varför jag inte kan släppa denna hang up, men det gör mig faktiskt förbannad, hela tiden, på vägen, och på parkeringsplatsen utanför shoppingmallen, där man precis som i Sverige handlar julklappar in det sista (så även jag och Susen, så klart). Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

Vi har alltså varit Bakersfield, home of the Bakersfield sound och Buck Owens och Merle Haggard. För att komma dit tog vi vägen över LA, San Diego, Palm Springs och Joshua Tree. Såg, kände och luktade Amerika. Öken, berg, godståg, trucks, fyrfiligt, trefiligt, tvåfiligt och enfiligt. Nästan aldrig tråkigt, nästan alltid något vackert eller intressant att se på (kolossal John Deere park, brand i shack på prärien, mötande brandbilar, country gospel church, Super Duper Mega Silos, för att bara nämna några av höjdpunkterna under vår resa). I Mojave öknen är det strictly vilda västern landskap som gäller och det är inte utan att man känner sig som John Wayne eller Gary Cooper (eller Mae West), därför hukar man sig för Apacher och Cherokeer, fast man sitter säker i sin Chevrolet Uplander.

Vackert på vägen

Men själva Bakersfield då?
Tja, vi träffade Buck Owens' sonson Paul. Och vi var på två Honkytonka etablissemang, varav det ena, Trout's in Oildail (där vi träffade Paul Owens) kändes helt genuint, trots att nästan alla hade cowboyhatt och det till en början verkade stelt och tillgjort. Men icke så. Det här var på riktigt. Gammal som ung (åldern i publiken på Trout's spände från 21 år till över 80) dansade till Buck McCoy, with Terry Hanson & The Westerners, with special guest (vars "All my exes are from Texas" är särskilt minnesvärd). Allihop, var och en och tillsammans spelade kompetent och traditionell country&western med typiskt Bakersfield twang. Jag och Susen dansade också till en början, men åtminstone jag blev ordentligt störd av att dansgolvet så fort bandet spelade en riktigt svängig och bra gammal honkytonkare förvandlades till en linedanceuppvisning som jag varken kunde eller ville delta i.

Men missförstå mig inte nu, ingen kritik alltså – det är bara det att linedance är svårt och otroligt töntigt att beskåda, men tyvärr, också, tycks det, en oundgänglig del av countrykulturen; på Trout's uppstod dansen helt naturligt,

Fult i Bakersfield

utan något påbud från någon lekledare i hölster och lasso som på Lida Countryfestival, så det är väl bara att inse att countrysolen har sina fläckar. Och dessa fläckar kalla vi hädan efter Linedance. Annars var det väldigt honky på Trout's. Folk var fulla och jeansklädda (Wrangler, så klart) och hattar och bälten satt som de skulle.

Vid pass 11 PM ringde Buck Owens' sonson Buck Owens' Chrystal Plaza för att kolla om stället fortfarande var öppet och om det var något bra band som spelade. Han fick positiva besked och tyckte att vi skulle dra till hans framlidne farfars ställe direkt. Så då gjorde vi det. Här var det mer museum och tillrättalagt, men bandet var bra och det var kul att kolla i montrarna med alla snygga scenkläder och guldskivor och allt annat typiskt Hall Of Fame Tjafs som brukar finnas i dylika montrar. Men så särskilt Honkytonky var det inte. Men va fan, man kan inte få allt. Vad själva staden Bakersfield beträffar är jag mer än benägen att ge Susen rätt. Staden är hopplöst ful och det finns inget centrum och allt känns som en genomfartsgata – Heron City och Infra City upphöjt i Tjock Steffe minus Hollywood men plus Nashville utan Grand Old Opry och Rymans och Music Row. Kort sagt: Bakersfield suger, som stad betraktat. Men vi var i alla fall där. Och Paul Owen sa att efter nyår blir allt bättre. Vad han nu menade med det.
Anyway, här kommer en video från Buck's place. Enjoy!