Jag och Susen ligger i en motellsäng
i Monterey och är fulla; det är perfekt! (Som Starski skulle sagt!)
Vi har ätit utsökt fiskmiddag, kört lyxig Chevrolet (det blev ingen Ford thank God!), träffat Denis och Joana av en slump i Pescadero – pittoresk hillbillyturistby – och druckit kaffe by the sea och känt vibbarna från Stilla Havet och det stora blå. Bilen (en Uplander modell 08) slickade asfalten såsom Susen slickade julkuverten, vars frankering vi ordnade i nyss nämnda turisthillbillyby. Jag älskar Kalifornien! Jag älskar Higway 1! Jag älskar att köra bil ut med havet och lyssna på Miles Davis, Ray Charles och Sidney Bechet! Jag älskar Susen och jag är klar med min novell och jag har köpt en skithäftig militärjacka in the middle of nowhere och allting blir hela tiden bättre. Det blir varmare och vi har pengar och i morgon drar vi till Sankta Lucia – eller vad det nu var det hette?
*
Ja, till och med jag börjar uppskatta det här; jag, som av någon outgrundlig anledning är trafiktraumatiserad (har haft kk längre än Anders, kört jättemycket och aldrig råkat ut för minsta incident – bortsett från en dikeskörning i mjuk snö i "Broddbo", av alla ställen – men har ändå förvandlats till en människa som är livrädd för allt möjligt som har med bilkörning att skaffa). Solen skiner, The Pacific följer oss troget längs höger sida och V6:an mullrar potent och tryggt under huven.
Vi har som sagt ätit alldeles deliciöst: pinfärsk sardin och svärdfisk på ett hak utmed Cannery Row; modergatan per se vad gäller burkfisk och Del Monte-konserver samt odödliggjord av den tjusige karln osv John Steinbeck.
Vi skulle ha gått på bio men hamnade istället på en bar i ett lyxhotell dit vi kom genom att cruisa oss igenom företagsfest efter företagsfest med feta, fulla, svettglansigt uppsnofsade amerikaner samt en harpspelare. Ja, så fick vi korn på en livespelning också, så då måste vi ju gå dit och digga lita; det var liksom inomhus fast det var utomhus och med en stor fire i mitten som man kunder värma sig vid. Anders drack öl och jag wailade och porrshejkade. "Trevligt", som etikett-Magdalena Ribbing skulle ha sagt utan att mena det ett skit.
Imorgon, efter att vi nyktrat till och undersökt motellpoolen, ska vi äta frukost i Carmel Mission. Sedan burnar vi vidare mot Sankta Barbara, eller Moncan eller va fan... Anders bara garvar åt mig. I am so geographically lost. Som Paris Hilton brukar säga: "Where the hell are we?" "And why?", som den store filosofen Anders Olzon nu kräver att få tillägga.
Vi har som sagt ätit alldeles deliciöst: pinfärsk sardin och svärdfisk på ett hak utmed Cannery Row; modergatan per se vad gäller burkfisk och Del Monte-konserver samt odödliggjord av den tjusige karln osv John Steinbeck.
Vi skulle ha gått på bio men hamnade istället på en bar i ett lyxhotell dit vi kom genom att cruisa oss igenom företagsfest efter företagsfest med feta, fulla, svettglansigt uppsnofsade amerikaner samt en harpspelare. Ja, så fick vi korn på en livespelning också, så då måste vi ju gå dit och digga lita; det var liksom inomhus fast det var utomhus och med en stor fire i mitten som man kunder värma sig vid. Anders drack öl och jag wailade och porrshejkade. "Trevligt", som etikett-Magdalena Ribbing skulle ha sagt utan att mena det ett skit.
Imorgon, efter att vi nyktrat till och undersökt motellpoolen, ska vi äta frukost i Carmel Mission. Sedan burnar vi vidare mot Sankta Barbara, eller Moncan eller va fan... Anders bara garvar åt mig. I am so geographically lost. Som Paris Hilton brukar säga: "Where the hell are we?" "And why?", som den store filosofen Anders Olzon nu kräver att få tillägga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar