A merry little christmas!

Det har inte varit lätt, det här med jakten på internetuppkoppling. Utmed kusten gick det bra. Värre blev det i takt med att klimatet blev allt mer ökenlikt, priserna på mat och logi sjönk drastiskt, kaffet blev allt blaskigare och ortsnamnen allt märkligare. Vi har varit i Thousand Palms och Twentynine Palms, korsat Senilis avenue i Morongo samt passerat Twenty Mules Team Road. Nu är vi i Bakersfield; countryheaven (vilket Olzon ska få berätta mer om) men den hittills mest sprawliga stad vi upplevt. Trots karta

Skränig ninja i låda försörjer sig.

och vänliga ortsbor är den totalt non-intuitiv; man är i centrum av ett stort ingenting hur man än kör.

Visst, även Los Angeles är förstås läskigt stort och utsmetat men kändes ändå inte lika obegripligt. Kanske beror det på att jag hört talas mer om L.A.

Vi stannade där längre än vi tänkt. Först var vi helt förtjusta. Även en helt vanlig måndagsförmiddag är boardwalken i Venice en spejsad upplevelse. Man kan gå dit från Santa Monica, utmed den väldiga sandstranden. Det gjorde vi, och såg hundar som åkte skateboard, en snubbe som kom glidande på inlines – iförd knäskydd och turban – medan han spelade elgitarr, en ormtjusare med gummiskallerormar och en före detta, numera betänkligt degig, bodybuildare som såg ut som om han ville vara med på omslaget till en platta med Earth, Wind & Fire: fastän det var ganska kallt hade han bara på sig tangakallingar och breda gulmetallarmband. Han stod i ett hörn och höll i en liten kassettbandspelare med skränig gammal disco som han knixade i takt till.

Flygel och beach. Only in Venice.

Om sanningen ska fram, och det ska den ju, var det nog en och annan hasch- och ryssfemmapsykos vi fnissade åt också. Vem som bara var en fri och utlevande individ och vem som nog egentligen mest var i mentalt dåligt skick var inte lätt att avgöra. Och det var väl det som till sist gjorde att L.A. mest gav mig krypningar. Jag har aldrig sett så många utslagna människor som här. Vilka av dem är på gränsen till att implodera eller explodera – och när? Ja, jag var rädd. Fast ibland helt i onödan, som med den surmulne mannen med en svart plastsäck som mumlande tuggade på en chokladkaka och sedan på ett oroväckande sätt rullade ihop godispappret och tryckte in det i ett hål i en stolpe. Det visade sig att han skulle med samma buss som vi, och till sist måste vi ju börja prata med varandra. Han tillstod att hans "aggravation factor" var jäkligt hög och när vi till sist

Skruvat (konserthus) i downtown L.A.

hittade rätt hållplats och bussen slutligen kom, försökte han betala biljetten med några slags polletter. Det gick inte alls. "Well, thank you and hasta la pasta", morrade mannen till chauffören. Det var liksom så sardoniskt och samtidigt uppgivet att vi inte kunde göra annat än att betala biljetten åt honom. Kanske besparade vi L.A. ett vansinnesdåd.

Just som vi efter mycket möda kom fram till Moderna Museet i downtown, bara för att mötas av en "closed"-skylt (alltid stängt på tisdagar och onsdagar, bara så ni vet), kom regnet. Men Union Station var en upplevelse; jag kom att tänka på estetiken i Batmans Gotham City och mycket riktigt har den vackra tågbyggnaden använts i många filminspelningar. Och den obegriplige men vänlige gamle filippinern som insisterade på att vi skulle trycka in oss tillsammans med honom under hans lilla paraply, i väntan på bussen tillbaka till hotellet, är också i tacksamt minne bevarad.

Men det var hög tid att dra. Så då gjorde vi det. Som ett u har vi kört; efter Los Angeles cruisade vi ned mot San Diego och vidare, slickade gränsen till Mexiko innan vi vände nordväst igen. Vi har tagit in på det ena loppiga och mögliga motellet efter det andra, bland annat i Desert Hot Springs. Där blåste det. Ordentligt. Och kvällarna är isande kalla här i öknen; 40 grader Fahrenheit, men jag tror det är ännu mindre. Eller också är jag väl bara kalibrerad mot den sköna, långa sommhösten i Palo Alto som vi skämts bort med. Ja, vad vet jag? Inte mycket för närvarande. Till exempel vet vi inte var vi ska fira jul – och därmed inte när vi har internetuppkoppling nästa gång.

Därför säger jag nu, från oss båda*, till er alla: MERRY CHRISTMAS!

Snygg i Vilda Västern.

* Vi har lite bråttom att checka ut från hotellet vi befinner oss på, så Olzon hälsar att han återkommer, han vill "inte förstöra ett kommande konstverk med en massa babblig smörja". Han är så söt!