Adiós, Stanford!

Buzzet bland de internationella fellowsarna handlar om att drömma på engelska. Det är målsättningen; tesen är att sådana drömmar kan ses som kvitton på att det händer något med språkinlärningen. Jag drömmer inte på engelska. Eller också gör jag det. Jag vet inte eftersom jag aldrig minns mina drömmar.
Förståelsen är det i alla fall inga problem med. Lyssna och läsa går finfint. Själva talet är svårare att beygsätta, det är mer ups and downs på den fronten. Det är också svårt att förutse bra och dåliga dagar. Har det med udda veckor att skaffa? Omedvetena förväntningar? I regel kan man i alla fall räkna med ett uttals-acceptabelt och någorlunda stakningsglest prat mellan frukost och cirka klockan 3 p.m. Därefter går det utför. Kanske beror det på att jag så dags fått mjölksyra i i tunga och mun som tvingats aktivera helt ovana uppsättningar talmuskler. Och det är då, när mjölksyran slår till, som jag börjar låta som Laila Freivalds och Muppetkockens gemensamma avkomma, om de hade haft någon.

Samtidigt är man skoningslöst utsatt för ett inflöde av språkinformation. Det är en oupphörlig lavin av nya ord och uttryck som borrar sig in i skallen, utan att man kan göra mycket åt den saken:
"Let´s get down to the nitty-gritty", eller "cut to the chase" (=till saken), "terms of notice" (=uppsägningstid), "honor your commitment" (=håll vad du lovat), " brown bag seminar" (=möte, medtag egen lunch), "don´t pull any punches" (=låt inget stoppa dig), "she hit it out of the ballpark" (=hon gjorde ett fantastiskt jobb).

"Cool", däremot, är en generationsmarkör (=Levis 501, anti-agingkräm och tonsur) – så, beware! "How´re ya doin?" bör i stället kontras med "hyper" som förstås betyder "bra". Man mår alltid bra när någon frågar. Allt annat är out of the fråga. "Awesome!" är dock fortfarande, tyvärr, gångbart.

Det nog först i dag, efter två veckors information, som det på riktigt börjat gå upp för mig och Anders vilket jävla megafantastiskt stället vi hamnat på. Allt annat hittills har nog bara varit blueprints av vad andra

Awesome place.

tutat i oss. Nu har det liksom sjunkit in och tagit oss besittning; det faktum att Stanford är... hyper awesome.

Spiken i den kistan, om man får använda den negativa metaforen för nåt som egentligen är underbart (är så overloaded och trött att jag inte kommer på nåt annat) kan ha varit upplevelsen i dag av Freeman Spogli Institute – ett av hur många affiliated research centers som helst, med en ogreppbar mängd underavdelningar med bokstavskombinationer till namn som är omöjliga att minnas, och till vilka en koma-triggande mängd spännande, viktiga och underhållande forskare samt major-impact-on-political-policies-worldwide-projekt är knutna och Condoleezza Rice och Don Rumsfeld och en marockansk prins och... jag klarar snart inte mer... Hajper, liksom.

Så vi skiter i den här awesome OS-byn nu. Vi drar. Över helgen, i alla fall. Olzon har hyrt bil. Vi ska bara lära oss

See y'all!

trafikreglerna först (att man får svänga höger vid rött vet vi redan). Troligen kör vi norrut; det blev inga thunderstorms i dag men väderprognoserna insisterar på att de kommer – söderifrån. Så Malibu och Santa Monica får vänta.


Jajamensan det gör vi, sticker alltså. Ska bli skönt. Det blev en hel del för många bokstavskombinationer även för min del (Olzon). Tänker inte blogga i kväll - känner att jag inte har något att säga, dessutom ska jag faktiskt köra bil i morgon. Mors!